En resa i landet Längesen

På lördagskvällen hamnade vi i Mariefred. På intet vis en slump utan något vi sökt oss till sedan vi fått ögonen på en annons om att det skulle vankas mörkerkörning på museijärnvägen.
Denna är nog den mest museala av alla museala småbanor. I en miljö där man när som helst väntar sig att tant Grön, tant Brun och tant Gredelin skall komma vandrande mot det lilla stationshuset åker det små tåg fram och tillbaka. Spåren är så smala, loken så små och vagnarna så exemplariskt välputsade att man stundtals tror sig förflyttad till en stor modelljärnväg.
Halv åtta, när den blå timmen är som blåast, tuffar loket i väg med fem välfyllda vagnar. Doften av kol, utsikten av rökpuffar utanför fönstret och ljudet av hjulen mot skenorna, som tränger in genom de öppna plattformarna i vagnens ändar är njutning får oss frälsta.
Fast det finns grader även i galenskap och jag vill inte se mig som allra värst hemfallen.
Där finns medpassagerare som livligt underhåller varann med fakta kring Australiens olika spårvidder, medan jag själv sitter där och drömmer mig tillbaka till diffusa minnesbilder från barndomen. För det är ändå något visst att resa på det här sättet, medan skymningen tätnar och det svaga skenet från kupéns fotogenlampa lyser upp oss därinne.

Mais où sont les neiges d'antan

Dessa rader, framsjungna av medeltidspoeten Francois Villon i dikten Ballade des Dames du Temps Jadis, föll mig osökt i tanken idag, när jag min vana trogen, gick in på hotell Björklidens hemsida för att kolla webcameran.
För där kunde man se att det fallit nysnö över Lapporten i natt och att den snö som föll ifjol är för länge sedan glömd.
Adress? jo: http://212.181.20.125/view/view.shtml

Bättre rik och frisk...

Ja, rik är jag väl inte och rakt inte frisk. Den fånigaste av åkommor, öroninflammationen, har slagit sina klor i mig. En sjuka, som bara små barn ska ha, har däckat en åldrad adjunkt, som "aldrig" är sjuk. Hur ofta har inte barnen i skolan beklagat sig över detta.
Nå, nu är de bönhörda och jag vårdar min bräckliga lekamen med penicilin och cortison och antibiotika och tänker på hur självklart det är att man inte skall ha ont någonstans. För det är det ju. Man tar för givet att alla kroppsdelar ska funka var morgon man vaknar och inte förrän det värker som om örat skulle sprängas i småbitar, inser man hur glad man skall vara över alla de dagar det jobbat utan tillstymmelse till värk.
Och inte har jag någon feber heller. Men likafullt stannar jag hemma ett par dagar. Det sker inte varje år och det var länge sedan sist. När det dessutom är så att måndagar och tisdagar är fyllda av lektioner så inser jag hur mycket ont jag slipper ifrån genom att vila upp mig själv och mitt öra ett par dagar. Jag har varit hos farbror doktorn och fått medicin så jag lär väl vara kurant snart igen.
Med hopp om min konvalescens snabba fortskridande önskar jag alla läsare av dessa rader en frisk och kry morgon i morgon bitti!

En musikupplevelse

Igår kväll var jag med om en musikalisk upplevelse, som jag sent skall glömma. Vi hade sett en annons om att Händels Fireworkmusic skulle framföras MED fyrverkeri på KTH:s borggård. Det här pampiga stycket, som för många år sedan var signaturmelodi i Sten Bromans "Musikfrågan kontrapunkt", har alltid förefallit så dramatisk med tanke på hur det en gång uruppfördes. Det lär ha skett vid stranden av Themsen med ett så maffigt fyrverkeri att byggnader i närheten fattat eld.
Att få vara med om detta på riktigt har legat som en musikalisk dröm i många år och nu blev det alltså på riktigt. Och det var imponerande. Fyrverkeriet sprakade mot den mörkblå natthimlen, så vi knappt hörde orkestern, trots att den bestod av 160 man! Men det var ändå inte det som blev den stora behållningen av kvällen. Det blev i stället avslutningsnumret.
Någon, jag minns inte namnet, har skrivit ett arrangemang på millitärens tapto, som på ett mycket vackert och musikaliskt sätt flätats in i den gamla fina Aftonpsalmen "Bred dina vida vingar". I ett av de höga tornen vid KTH stod en ensam millitärmusiker och spelade trumpet och nere på scenen svarade orkestern och flätade in trumpetslingan i orkestermusiken. Det var så vackert att nackhåren reste sig. Publikens ovationer kände inga gränser och vi var nog många som tyckte att vi fått en musikupplevelse utöver det vanliga denna kväll.

På en lantlig kyrkogård

Igår eftermiddag var jag på ett kort besök I Remmene. Jag hälsade på hos Lisa där vi fick en trevlig stund med kaffe och småprat. Innan jag for till henne stannade jag dock till vid kyrkogården i Remmene.
Det är förunderligt vilken frid och ro jag upplever där. Igår var det extra fint. Solen sken, men det var ändå ingen obehaglig värme. Bara en ganska mild bris som fick vita moln att fara fram över den blå himmelen. På järnvägen intill kom ett par tåg förbifarande och var och en som känner mig, vet vilken knorr det sätter på min tillvaro.
På den här platsen har det legat en kyrka och en kyrkogård sedan urminnes tider. Kanske ända sedan elvahundratalet. Kyrkan byggdes på en svag höjdplatå intill den gård som hade namn av naturen omkring sig. Sank ängsmark heter Ram Hvini på fornnordiska och det blev med tiden Remmene. Som brukligt var samlades byarna i närheten till den socken som kyrkan blev centrum för. Och som brukligt fick socknen namn efter kyrkan.
På en karta från 1732 syns det hur marken norr om kyrkogårdsmuren betecknas som sankmark och fortfarande kan man ana att åkern intil kyrkogården är sur och sumpig. 1732 låg mina förfäder begravda på denna kyrkogård och det är säkert så att det här stället utgjort gravplats för mina förfäder ända sedan allmogen började begravas där, långt ner i medeltiden.
Detta tänkte jag på där jag satt på en bänk strax nedanför mina morföräldrars familjegrav. Där jag satt kunde jag läsa skriften på flera av gravstenarna i närheten. Namnen på dem är välbekanta sedan min barndoms somrar i Remmene för snart femtio år sedan. Många personer har jag tydliga synminnen av. Jag satt där bara i drygt en kvart men det var en sådan där stund som man kan luta sig mot i minnet långt efter det att den där kvarten tagit slut.