Så var sommarens glädje död...

Jaja, käre läsare. Förleds icke till att tro att skrivaren drabbats av tungsinne. Det är bara det att jag gillar hösten skarpt och Ferlins Höstdikt är något av det vackraste jag läst om denna min favorittid. Hör bara fortsättningen: "... det stänker frost på min ruta". Vilken vacker bild av den tid då man kurar ihop i stugvärmen. Sitter i aftonlampans sken, lyssnar till höststormens ristande i hängrännor och stuprör.
Drömmen är att sitta i ett litet krypin ute i ensligeheten och möta vinden ansikte mot ansikte. Slänga en vedpinne på brasan då och då, smutta på kaffet som aldrig smakar så bra som när det kokats över öppen eld.
Men verkligheten är lyan på Bergkullevägen och brasan ersatt av stearinljus som står här och var i lägenheten. Till lördag får vi tillbaka den timme myndigheterna stal i våras och kan njuta av ännu längre och mörkare kvällar.
Jag har satt upp en höstbonad i köket. Fann den i våras i en pytteliten butik i Gamla Stan där allt vad pappesbonader som någonsin tryckts i Sverige fanns. Sommaraffisher, våraffischer, för att inte tala om julafficher. Men inga höstaffiscer. Ägaren sa att svenskarna aldrig velat ha sådana, men till slut fann vi i alla fall ett par stycken, som jag kunde välja mellan. Jag köpte en skogsbild med svampar och gulnande löv i original från fyrtiotalet.
Strax skall jag nu fatta mitt gamla pennskaft, sätta i skrifstiftet, doppa pennan i bläckhornet och skriva lite tackbrev på det födelsedagsbrevpapper jag fick. Önskar alla läsare av dessa rader en fortsatt fin höst!

Stairway to heaven....

Det är inte alltid så lätt att komma till ett nytt land. Det fick Dilek erfara, när hon dök upp i Lilla Edet i torsdags. Dilek är vår nya lärare i Turkiska och Engelska. Hon är strängt taget inte "vår" heller utan ingår i ett EU-projekt där lärare från olika länder skall verka hos varann.
Alltnog. Vi har emotsett hennes ankomst med stor nyfikenhet och förberett allt för att hon skall få det så bra som möjligt under de åtta månader hon är hos oss. Rektor har fixat lägenhet på Ström och vi har skramlat ihop möbler och utrustning som kan tänkas behövas för en 23-årig tjej.
Men det var just det här med att bo på Ström. Då måste man passera bron över Göta Älv. Den har i all tider varit räddningsplanka för elever som kommit för sent från det hållet. "Det var brostopp" har varit den stående ursäkten. Men när Dilek i fredags promenerade hem och det plötsligt började klinga i klockor, blinka i lampor och bommar fälldes ner så hade hon ingen aning om vad som var å färde.
Hon befann sig mellan bommarna och plötsligt steg bron mot skyn... Hon drabbades av panik får man anta och klamrade sig fast vid broräcket som förvandlades till en stege upp mot himmelen och där hängde den stackarn med sjöfarten ångade förbi, längt nere i det kalla, grå vattnet.
Ja, vi vet inte riktigt alla detaljer kring himlafärden för hon har antytt att det var en rätt traumatisk upplevelse och något hon inte gärna vill tala om. Men vi har förstått att hon känner olust inför att bo på Ström och att varje dag tvingas över den förfärliga bron. Dock har rektor tagit med henne till slussvaktarna idag och talat ut om det hela och bett dessa se sig för nästa gång de hivar upp bron. De har ju TV-skärmar gu bevars.
Så vi får hoppas att våran Dilek klarar av den här händelsen och får det bättre hos oss framöver.

Min födelsedag!

Det skall sägas direkt. Att fylla 58 har inte samma tjusning som att fylla 5 eller 8. Jag minns min femårsdag. Den var lätt solig och löven glödde höstgula på träden. Vi bodde i Gammalsbo på den tiden och det jag minns är hur jag sprang på den lilla spången som låg över bäcken alldeles utanför trädgårdshäcken. Jag fortsatte springa stigen på andra sidan och där mötte jag Lisa som kommit cyklande från Remmene för att fira min dag. Och det är just det jag minns från min femårsdag. Inte vad jag fick i present eller vad vi åt, men Lisa som kommer cyklande på stigen ner mot trädgården. Det är det jag minns.
När jag fyllde 8 hade vi flyttat till huset på Eriksgatan och jag minns inget speciellt från åttaårsdagen. Möjligen var det då jag fick en ficklampa som kunde lysa med både vitt, grönt och rött sken. Igår var det så dags att bli 58 och fan vet om jag inte fick fler presenter nu än för femtio år sedan. Jag hade önskat brevpapper, förkläde och ett skydd för min iAudio och allt det fick jag.
Sedan fick jag precis rätt böcker, sådan som jag vill ha liggande på nattduksbordet för att somna gott till: Två böcker om tågresor och tåg, en om Kinas historia och en om västgötska runstenar. Och en liten vacker bok med texter av Marc Levengood. Tänk så kul jag skall ha!
Jag fyllde på en söndag i år men på lördagen firade vi Martinas 40-årsdag med att hon kvitterade ut sin födelsedagspresent, som bestod av Trollflöjten på Operan och middag på en Thailändsk restaurang. Mycket trevligt bortsett från att man inte såg ett smack från min plats. Ska skriva och klaga.
På söndagen åt vi Lasagne och Tiramisu till lunch och sedan körde jag iväg Martina till tåget. Efter det upptäckte vi att det började gnissla misstänkt från bilens bakvagn. Ett rytmiskt gnäll så fort bilen rullade. Kan vara hjullager. Känns inte kul. Nåväl Jag får forska i saken pch försöka byta lagren på fredag. Det är så sant som det sagts: En bil är ingen sparbössa.

The Bishop Arms

Igår kväll fick jag uppleva att lärare faktiskt kan träffas och umgås som folk. Fast då skall det vara en väl utvald skara. Och det var det igår. Ann-Louise, Christel och jag samt Peter L strålade samman på en ny Pub på Drottninggatan. Den heter The Bishops Arms och finns utspridd över hela Sverige.
Det var den trevligaste pub jag någonsin varit på! Mycket snygg inredning. Tyst dämpad musik och ett synnerligen välartat kundklientel. Nåja, på tisdag kväll är kanske de flesta rätt sansade.
Och pratet då? Ja, om böcker vi läst, resor vi rest - och skulle resa. Om föräldrar och barn - egna alltså och endats mycket lite om skolan och då bara organisatoriska ärenden. A och P har ju lämnat oss nu och beträder nya pedagogiska stigar i Trollhättan.
Se det vart en trevlig kväll och när vi skildes åt vid halv nio enades vi om att det här ska bli vårt stamlokus. Det är gott att även vi gamla ärrade veteraner har en plats att ses på då och då.

Rubbad cirkel

Ack hur trist vart inte denna lördag, jämfört med förra. Då - en mysig aftonfärd efter tuffande ånglok genom ett sörmländskt skymningslandskap. Nu - en orgie i all den bedrövelse man kan finna i vår svenska skola.
Det var bokcirkel denna helg och jag offrade familjeliv för att vara med några läsande kolleger. Hade redan på förhand bestämt att detta skulle bli sista gången för de två kolleger bland cirkeldeltagarna, som jag har lust att träffa på min fritid, kan jag lika gärna se över en öl på någon av stadens pubar. Båda bor i Trollhättan.
Det började bra med god mat och trivsamt samspråk kring de böcker vi läst. Denna gång Kejsaren av Portugallien och Tunströms Tjuven. Jag fick till och med tillfälle att glänsa lite genom att berätta vad silverbibeln är för något och om det språk den är skriven på.
Lagom till kaffet i salongen gick dock våra två mest snackesaliga gnällspikar igång. Båda hade haft bedrövliga lektioner i en och samma klass under veckan. Och nu fick vi detaljerade skildringar av hur ungarna betett sig. Först mot en äldre kvinnlig pedagog och sedan mot en yngre manlig. I sammanlagt 45 minuter. Ett vältrande i elände, misär och kränkande behandling.
Jag vet att dessa ungar kan vara jäkliga och jag har själv drabbats av dem men att formligen dränka in en lördagskväll i det här spädde bara på den olustkänsla många har inför tanken på läget i vår svenska skola. En bilburen lärare lämnade redan kl 10, förebärqande barnvaktsbekymmer och jag följde med, förebärande transportbekymmer. Ytterligare en, hon som jag gärna delar en öl med, följde med, förebärande ingenting.
Det var synd om värdinnan som ansträngt sig och gjort allt så bra...

Men!!! Nästa helg kommer Martina upp till Stockholm för att få sin 40-årspresent. En mattinéföreställning av Trollflöjten på Kungliga Operan! Det blir grejer det!