Sonlig samvaro

Så var februarilovet till ända för denna gång och jag kunde med förnöjd min fråga mina sjuor om de varit ute och lekt i snön när jag mötte dem i morse. Den frågan fick elva töntpoäng på en tiogradig skala tyckte de...

Lovet har dock varit fint och det avslutades med ett kort men roligt besök hos Anders i Linköping i fredags. Det var det traditionella spexbesökt och nu är vi rädda för att det kan vara sista gången. Anders är kanske inte kvar i stan om ett år.

Själv hade jag varit orolig för väglaget efter det myckna snöandet, men det var inga problem. E4:an bredde ut sig, vänlig och inbjudande, för våra hjul och det var bara att stå på - 2 timmar och kvart - blankt - från Mariatorget till Gula huset.

I år satt Anders bredvid oss och det var faktiskt första gången han fick se ett spex själv. Han har ju alltid sett dem från "andra sidan" tidigare. I Kvalet efter valet hette det i år och skildrade en rätt okänd epok i amerikanske historia. Skiftet mellan den 22:e och 23:e presidenten, men det var roligt ändå och framförallt var sångnumren imponerande.

Särskilt minnesvärd var också den musikaliska strid som bröt ut mellan intrumenten i orkestern i en av mellanakterna och där trumslagaren till slut avgick med segern.

Vi hade kommit överens med Martina, som också var med, om att bo över hos henne för att slippa köra tillbaka till Stockholm på kvällen och det kändes bra. Medan damerna for iväg till Motala efter föreställnignen körde jag hem gossen, som dagen till ära varit och köpt sprit för tretusen kronor. Dock inte till sig själv utan till ensemblen. Han är visst någon slags munskänk i år...

Men nu är alltså lovet slut och vi får glädja oss åt att det bara är sex veckor till påsk. Och däremellen kommer två veckors prao för åttorna... Jag har MYCKET åttor i är :-)

Moderlig och mosterlig samvaro

Det är ingen ända på det myckna familjalivet just nu. Igår, onsdag, var det dags för ett besök av min åldrade mor och hennes ännu mer åldrade syster, Lisa. Ja, jag är nästan böjd att hålla med den färdtjänstförare, som talade om mor och dotter, när han såg damerna tillsammans.

Dagens stockholmsresa började med besök på anrika café Sturekatten, vilket var en fin upplevelse för oss alla tre. Att miljön är trivsam visste jag sedan tidigare, men även priset var bra. Bara 30:- för morgonkaffe med wienerbröd och vi lät oss väl smaka, bekvämt tillbakalutade i de gamla fina sofforna.

Sedan vidtog den traditionella rundturen genom stan och denna gång var det söders höjder vi tittade på. Via Mosebacke torg styrde vi bort runt Ersta Diakonianstalt och sedan in på Fjällgatan där vi njöt av utsikten över stan. I solsken och minus tio grader låg den som ett vykort för våra fötter.

Via ett kort besök på Skytteholmsskolan, där Anna fick hälsa helt hastigt på damerna, for vi hem till Huvudsta och åt lunch, innan dagen fortsatte. Mamma fick ifjol ett besök på Olle Olsson-muséet i present, men i somras var det ju stängt när vi var där så nu blev det ett nytt försök. Och vilket försök sedan.

Vi var de enda besökarna idag och guiden visade oss stor uppmärksamhet. Vi undrade om det kunde vara mästarens egen dotter som fanns där, men såg en uppgift om att dottern skulle vara född 1950 och så gammal kunde ju den här damen inte vara. Men det vare hon och när vi drack kaffe gav jag en helt ofrivillig komplimang om åldern. Mamma hade dock tyckt sig känna igen henne på många av tavlorna.


Vi fick en mycket trevlig pratstund i köket till det gamla hagahuset där Olle Olsson bott och där vår guide var född. Det kändes väldigt trevligt att mors födelsdagspresent blev så här bra. När Olle Olssons dotter fick höra talas om vår misslyckade visit i somras, samlade hon ihop ett antal vykort med faderns bilder och gav mamma som en försenad födelsedagspresent.

Systerlig samvaro...

... har jag ägnat mig åt i helgen. Och likadant blir det nästa. Stackars lilla syster! Alltnog. I lördags kom Martina upp till sta´n och efter en viss väntan på centralen hämtade jag henne för utfärd till Tollare, där vi bjöds på lunch av stugföreningen, som höll sitt sista årsmöte.
Stugbyn ska nu till slut rivas och förstämningen bland de som bott där sedan femtiotalet är märkbar. För Anna och mig går det an. Vi har ju redan köpt oss ett nytt litet pörte uti Täbyskogarna och kan se fram mot många fina grillkvällar i brasans sken. Värre är det för de som inte har ungdomlig kraft kvar för att starta om på nytt. Men sådant är livet.
Egentliga anledningen till Martinas visit denna gång var att kvittera ut den julklapp hon fick sistlidna jul och som innebar Balett på stockholmsoperan. Romeo och Julia med Prokofijevs fantastiska musik. Paula var "medtvingad" också, men fann sig förvånansvärt väl i sin lott och verkade inte lida nämnvärt. Tvärtom följde hon med i programmet och tyckte nog att det hela var en vacker upplevelse.
Efter att ha varit så här till den grad finkulturella for vi hem och tillbringade resten av kvällen framför melodifestivalen - som en slags motvikt alltså.
Även söndagen bjöd på finkultur. Och nu i form av brunch på Mosebacke. Ett etablissement där jag nu är nära nog stamkund sedan jag bevistat detsamma två helger i rad. Det var gott idag också och vi lät oss väl smaka.
Martinas besök i Stockholm avslutade med en tur till Kaknästornet där vi såg staden litegrann från ovan.
Sedan for hon hem, men inga surar miner för det. Vi träffar nämligen lillasyster redan på fredag kväll då vi skall avnjuta Anders´ spex i Linköping.

Mosebacke Monarki

"Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor."

Precis så här kändes det i lördags förmiddag då Erika och jag slog oss ner på Etablissement Mosebacka för att inta en närande och stärkande Brunch - ett ord som skulle fått gamle Strindberg att sno runt i sin grav om han hört det - men som icke desto mindre var en synnerligen njutbar upplevelse.
Det är alltid kul att träffa dotera, men att få göra det inför rader av stekta korvar, fläskskivor, kycklingvingar, revbensspjäl och små runda köttbullar förhöjde glädjen.
Det är ju inte maj ännu, men i övrigt stämde de ovan citerade raderna väl för den känsla som vederfors mig när jag satt och tittade ut mot inloppet till stockholms hamn. Ditåt där Arvid Falk en gång stått och spanat efter de första seglen för året.

Mosebacke väcker andra associationer också. En gång skapade Hasse Alfredsson och Tage Danielsson här Mosebacke Monarki, med Kung Sune som enväldig härskare och med Bergström på lagret som finansminister.
Det var i detta rike som rektor Hector Sektor en kväll iaktog en vit minut för att en stund senare iakta två skära elefanter och tre vita möss. Något sådant såg inte vi där vi satt med nybryggt kaffe som det starkaste att dricka. Och för en av oss gällde för övrigt att det som skulle drickas redan var drucket under detta dygn, det sista i Fosterlandet för denna gång...

Alltnog, den hungrige som vill förnöja sig ett par middagstimmar i Staden rekommenderas å det varmaste ett besök vid Mosebacke torg.