I Midsommartid

Jag lindar en krans, om inte av olvon, så av smör och sill och paj och skinka och sylta och sallad i alla dess former. Jag lindar den inte heller kring mitt hår utan fastmer runt magen som tacksamt tar emot av bordets håvor.
Kort sagt. Det vart en god midsommar i år också. Och glad. Vi samlades som vanligt i storstugan vid Hålldammen och från när och fjärran strömmade folk till i glada hungriga horder och alla lät vi oss väl smaka.


Där var Mary, som med sitt lugn och trivsamma sinnelag var den självklara centralgestalten som vanligt.
Där var Eva, hennes dotter, som har sin glädje i köket och vars kokkonst firar ständiga triumfer när det bjuds till fest.


Där var min gode vän Bo-Erik, med vilken jag delar ett passionerat intresse för förfäderna. Det dröjde inte långt efter det att magen fått sitt, innan vi satt försjunkna i tabeller och diagram över möjliga släktband i 1600-talets lappmarker.
Där var Carl-Uno, som med bullrande stämma och glada skratt berättade för vem som ville höra om islamismens alla fel och brister. Trots att han är nygift med en tjugo år yngre kvinna från Marocko. Hans andra arabiska hustru...


Där var Anders Lundin, som jag och några till försökte få vald till årets Järbo-bo för ett par är sedan. Det misslyckades och en misstanke om att detta kunde bero på hans utvecklingsstörning smög sig osökt på. Nåväl. Anders var lika glad ändå och förgyller sin tillvara genom att resa runt och föreläsa om hur det är att vara just utvecklingsstörd.
Där var Inga, som också hon är utvecklingsstörd men där dröjde det tre år innan jag uppmärksammade saken. Att hon var lite skrikig och aningen tjatig tog jag som ett uttryck för uppfostran och lokal kultur. Min tes om att "hon är väl som kvinnor är mest" fick många damer att förtörnas och ännu fler herrar att dra på smilbanden.
Där var också Carina, kusinen från Svappavaara och Bromma, som nyss vunnit kärleken, samtidigt som hon förlorat 44 kg kroppsvikt. Det där sista är jag så avundsjuk på att jag helst inte vill tala om saken, men jag gläds åt hennes Ali som är en mycket trevlig bekantskap.




Där var många fler och vi åt och drack och pratade och spelade boule tills solen gick ner i nordväst och nästan genast vände åter igen. Och då, vid stranden av Hålldammen, klockan tolv på natten, i midsommartid, inser man hur vackert allting kan vara.

Intåg i sommarhagen

Så var det äntligen här - sommarlovet - och precis som vanligt så känns det som att det kommer lite plötsligt. I fredags var det stor avslutning med niornas fest ute på Lingartan och den gick bra. Sedan var det lite föräldrakontakt i helgen och måndag tisdag denna vecka har vi varit i skolan och städat upp efter oss.
Till skillnad från tidigare år har jag varit rätt öppen med schemat i år och folk har sprungit i en strid ström till min dator för att ha synpunkter. Oftast mycket vettiga sådana. Vi får tro att det skall funka när vi kommer tillbaka i höst.
Ett litet bekymmer dök upp i går, eller förgår, då jag märkte att kylaren inte höll tätt. Jag lyckades, med telefonsupport från gudsonen hälla i kylarcement i rätt slang till motorn och körde sedan ett par mil igår utan att motorn kokade så jag får tro att resan till Stockholm strax skall gå bra. Det får inte bli som i fjol då vattenpumpen brakade samman utanför en bensinstation i Västerås.
Jag tar med rikligt med vatten och hoppas att allt skall ordna sig till det bästa.
Med detta önskar jag alla mina läsare en trevlig sommar och antyder att det kanske blir ÄNNU mer glest med skrivandet ett tag framöver.

Så var det slut för denna gång

Ja, inte riktigt slut. Vi har klassdag i morgon och städdag på torsdag och avslutning på fredag, men nu har jag haft den sista lektionen på mitt 34:e år vid Fuxernaskolan... "Nu går 34:an i himlen in" skulle jag kunna sjunga.

Eleverna kom till sista lektionen - kemi - laddade med frågor om att få gå ut, men så fort de kommit in i salen upptäckte de alla att det var betydligt svalare där än ute i den trettiogradiga hettan på skolgården.

Vi var alltså inne och jag fick improvisera fram lite kända favoriter. Knallgas med stor plastburk som smäller så att fönsterrutorna bågnar. Självantändning av kaliumpermanganat med glycerol och färgning av gasollågor med koppar- och strontiumsalter. Allt avrundat med en svartkrutsblandning som flammade stolt upp mot taket.

Något som tillkommit nu, och som inte fanns när jag började 1973, är att flera elever genast håvar fram sina mobiltelefoner (styggelse sägs det) och filmar experimenten. Kan inte hjälpa att jag ser det mer som ett intresse för experimentet än för mobilen.

Jag berättade också för barnen att på den tiden fanns det inga räknedosor utan det enda hjälpmedlet man hade i matte var räknestickan.

Räknesnurror frågade lille David efter och jag berättade om hur man tog fram dessa skramliga monstermaskiner ibland när man skulle hitta på något roligt för sina barn. De tittade förundrade på mig.

Men nu är det eftermiddag och solen vräker ner från en molnfri himmel. Jag funderar skarpt på att ta mig en siesta innan jag fortsätter pilla med schemat och framför allt inan jag vågar mig ut. SMHI har dock lovat svalare väder i morgon och på torsdag rentav regn. Låter härligt!