Skogsbruk

Vår eldkorg lyser och värmer vackert i vintermörkret när man väl fått fart på brasan. Dock är det lite si och så med veden. Den är kall och lätt fuktig så i helgen var vi ute och projekterade lite avverkningar i trakten av stugan. Bara en liten bit bort såg vi ett vackert bestånd av raka, högvuxna björkar med alldeles lagom diameter vid roten.
De växer alldeles uppenbart alldeles för tätt för sitt eget bästa och beståndet måste därför gallras ut. Nu när vi vet detta är det bara att ikläda sig skogshuggarvästen, trä bågsågen över axeln och ge sig ut till hygget. Och sedan fort släpa hem virket i tryggt förvar för att kapas, klyvas, gömmas och torkas...

En försmak av julen

Vi var på julmarknad igår. En av de där med stort J, som kostar entréavgift och som turnerar runt landet i dessa tider. I vårt fall handlade det om Taxinge slott, en gammal gård på en udde i Mälaren utanför Mariefred. I reklamen står det att det är så vackert att se skymningen falla i slottsträdgården och det stämde. Trots att det mesta av förra veckans snö hade töat bort.


Det är också mysigt att gå omkring och se på alla saker som bjuds ut och det är nog det som det handlar om mest. Det tycks nämligen inte säljas särskilt mycket utan folk tittar och insuper stämning. Vi insöp dock även en maffig chokladcigarr från Bräutigams och torkat renkött och "hembakt" knäckebröd, så helt tomhänta for vi inte därifrån.

Glömt bort den snö som föll i fjol.

Ja, det hade jag gjort lika träffsäkert som både SL och SJ tillsammans, när jag igår kom ut till stugan och såg denna bild av nedkyld sommar. Bänken och det lilla bordet stod där, gömda under ett tunt snötäcke, och minde om länge sedan svunna dagar då vi satt där och smuttade på kaffet i aftonsolens sken.


Fast det var ändå en vacker syn tycker jag, nästan lite grafisk i sin strama färgsättning och naturliga enkelhet. Om några månader sitter vi där igen och känner solen värma gamla trötta leder, men tills dess får allt möblerna gå i vinteride under verandataket.

Barna blir äldre

Och igår var det mellangossen som plötsligt blivit 29. En konstig födelsedag för jag hade inte köpt present, inte ens skickat kort och än mindre bjudit på tårta med kaffe på sängen, som förr i tiden. Tänk den gången då jag byggt en ladugård på en bricka och täck över den med en filt, som han drog undan från sängkanten medan vi tog födelsedags fikat. Det var tider då en födelsedag var viktig.
Min uraktlåtenhet vad gäller uppvaktning i år kan förklaras, men måhända inte ursäktas, av att gossen befinner sig i San Fransisco, och fyller år nio timmar senare än här hemma i fosterlandet. Jag ringde dock upp honom. Någonstans mellan Mariestad och Hova, satt jag i nattmörkret och pratade med honom, lika tydligt som om han varit kvar i Linkeboda, och hörde hur han just kommit till jobbet och att det var dimmigt där borta där han var.
Nåväl. Jag har lovat honom att vi skall gå ut och ta en födelsedagsöl om några veckor, när han kommer hem på tillfälligt besök. Till dess får vi hoppas att han bär sin tilltagande ålder på fortfarande unga och starka axlar.

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för mig

Idag har jag klarat det sista hindret på den törnbeströdda stig som leder människan från vagga till grav. Jag har tagit det sista steget, nått den sista vuxenpoängen och vet nu att inget längre är mig omöjligt. Jag kan allt och jag har upplevt allt.

Jag har genomfört ett fyratimmarspass i tvättstugan!

Detta som hängt över mig som ett stort damoklessvärd i så många år har jag idag klarat och det gick bra. Jag bokade tvättstugan i tid, kom dit i tid, satte på maskinen på rätt sätt, torkade det som så skulle i tumlare och det andra i torkskåp. Jag manglade lakan och stora linneduken och nu är allt färdigt. Tvätten ligger torr och fint vikt i rätt skåp och rätt hylla.

Det är egentligen förunderligt att jag, som bevisligen varit inne och skruvat i läckande tvättmaskiner och som programmerat datorer sedan början av åttiotalet, skulle ha en sådan ångestfylld relation just till tvättstugan. Alltnog - nu har jag bemästrad denna fobi och vet säkert att nu kan jag allt!

Hjältekonungens dag

Det har väl inte undgått någon av mina läsare att det idag är 275 år sedan vår hjältekonung, Gustav II Adolf stupade i dimman i Lützen. Vad han nu hade där att göra. Dock har våra fosterländska historiker sagt att han skall firas och här i Västsverige gör vi det med bakelse.
Hur ofta har jag inte drömt om att vara vår hjältekonungs like. Spränga fram på löddriga springare, med sabeln i högsta hugg, slaktande tyskar för allt vad tygen håller. Eller träda upp tredskande skåningar på spetsiga pålar (en vacker tanke i sig). Men den den enda likhet jag lyckats uppnår med gamle Gustav är den som Odhner så käckt formulerade som att "han blev med tiden tämligen fet".
Och inte blev det bättre av att jag idag firade 275-årsdagen med TVÅ bakelser! Ja, vad fan skulle jag göra? Det fanns ju bara två-pack....

En ny familjemedlem

Och en väldigt kär och efterlängtad familjemedlem, har äntligen tagit sin plats i min boning. Han heter Bosch och är en bänkdiskmaskin för fyra kuvert. Länge har jag drömt om att han skulle flytta in, men dragit mig för besvären med att installera honom.
När jag så talte med en försäljare på Elon och fick klart för mig hur enkelt det egentligen var så slog jag till.
Det var bara att skruva fast en smal moj på kökskranen och en bredare grej på tillvattenslangen. Sedan lät jag avloppsslangen peka ner i köksavloppet, trädde grejen på mojen, satte på kranen och maskinen och vips kom där ut skinande rena glas...
Fast - det är allt ett jäkla plockande med tallrikar in och ut ur den där maskinen....