Sunday, April 27, 2008

Edward den andre

Det där jag skrev i mitt förra inlägg om att jag svårligen kan ha långtråkigt, det kom på skam fortare än jag anat. Jag var nämligen på teater igår. Vi var på stadsteaterns "Unga-Klara"-scen och såg Edward den andre, med Rickard Wolff i huvudrollen. Föreställningen tog tre timmar (plus en halv timme rast) och handlingen kan beskrivas på en halv minut:

Kung har älskare. Älskare fördrivs av adeln. Älskare återttas av adeln för att ha koll på honom. Älskare mördas av adeln. Ny älskare. Adeln mördas av kungen, En adelsman klarar sig. Mördar kungen, Kungens son blir förbannad. Det var allt - i tre timmar.


Jag kände att gränsen för mitt tålamod kunde ha passerats många gånger om ifall det inte varit för en oerhört effektfull föreställning. Rickard Wolff är ju alltid läcker och övriga skådisar gjorde fantastiska prestationer. Scenografin var djärv och förbluffande. Som publik satt man i en stor källarlokal, som inte kunde erbjuda nägot annat än tristess. Men plötsligt började hela läktaren snurra runt sin egen axel och vi i publiken satt och tittade på en helt annan vägg med helt annat innehåll.

Och inte nog med det. Utanför läktargolvet snurrade en meterbred ring av golvet för sig själv. Om ringen snurrade mot skådespelarna kunde de gå i snabb takt utan att förflytta sig utom synhåll. Och när ringer snurrade med skådespelarna sprang de i blixtens fart varv efter varv och jagade varann.

Sufflösen gick omkring med sin pärm och deltog som en intresserad lyssnare i föreställningen om hon inte plötlsigt blev en soldat i kungens armé. Musiken bestod till stor del av en kvinna med en underbar sångröst som gick och bar på en liten bärbar förstärkare och mikrofon, med vilken hon gjorde alla ljudeffekjter och sånginslag.

Men som sagt. Handlingen var inte den mest upphetsande. Och framförallt inte tillnärmelsevis så händelserik som två timmar på perrongen i Herrljunga kan vara.

Friday, April 25, 2008

I väntans tider

Ofta reser jag till Storstaden med en förbindelse, som går först halv sex från Thn och får på så sätt några timmars vila i hemmet innan avfärd. Igår kände jag mig pigg och letade upp en buss och ett tåg som gick tidigt och som gav mig 1 timme och fyrtio minuters väntan i Herrljunga.
Kan någon människa frivilligt sätta sig på perrongen i Herrljunga i en timme och fyrtio minuter? Jo, jag kan. Och jag hade inte ens långtråkigt. Jag hann in på stationen för att förse mig med en mugg kaffe och sedan satt jag i solvärmen och såg tågen komma och gå, rusa förbi eller bara sakta in i väntan på ett möte.
Jag hade med mig en bra talbok men fick ideligen stänga av för att inte missa något när loken kom in på stationen och förde väsen.


Det passerade ett X2000 och tre godståg medan jag satt där i går. Ett norrlandståg stannade liksom två intercity och fyra små rälsbussar som pilade in från Lidköping och fortsatte mot Göteborg eller vände åter.
SÅ nog hade jag upplevelser så det räckte och blev över. Jo, jag häll så när på att glömma. Tre reginatåg passerade också och fyra blå motorvagnar av den typ som trafikerar Uddevallabanan.
Jag tror det är svårt att tänka sig en situation som jag upplever som långtråkig.

Saturday, April 19, 2008

Ett kort möte

Vardagen är full av små och stora händelser. Jag sitter ute i stugan, med vårsol in genom fönstret och Gamla Nordsjön på skivtallriken. Det är en stor sak. Jag hittar ett par skor, som passar perfekt, lyfter upp foten och skonar knät. Det är också en stor sak. Ett plastbarn visar upp ett inlämningsarbete i svenska, som jag bara hjälp henne pyttelite med och hon har fått VG. Stor sak.
Och idag hände en liten sak, kanske tre sekunder lång, men den var unik på sitt sätt. Mitt på Drottninggatan mötte jag en kvinna, som en gång bodde i Hjärtum. Jag har glömt hennes namn men minns att hon hade två döttrar, där den ena nog hette Marianne. Vi tittade på varann i en sekund, kände igen varann efter ytterligare en sekund, log och hälsade den sista sekunden. Det var allt, men det var första gången på mina sju år i Stockholm som jag upplevt ett spontanmöte med en människa jag känt sedan tidigare.

Monday, April 07, 2008

Alla småpojkars dröm

En hel sal fylld med räls i skala HO, vackra modeller av ånglok, ellok, rälsbussar och alla de vagnar. Tänk att få gå omkring i detta och bara njuta en hel eftermiddag!

Detta fick jag uppleva igår då tekniska museet hade slagit upp portarna för en organisation som kallar sig MMM vilket betyder Mälar Modul Möte.

Mogna modellbyggande män bygger modelljärnvägsbitar i sektioner - moduler - enligt vissa regler som gör att dessa moduler kan kopplas samman i gigantiska härliga spårkonstruktioner. Vanliga modelljärnvägar består ju mest av kurvor för att spårovalen ska få plats på matsalsbordet.

Så icke här. Man kan stå och se ett tåg komma ångande långt borta, i ansiktshöjd och sedan slingra sig fram genom naturen, nästan som om det vore på riktigt. Se det var en upplevelse att länge drömma sig kvar kring.