Döden tänkte jag mig inte så

Ett TV-program för några år sedan hade just det namnet och behandlade döden ur långvårdens och de giriga begravningsentreprenörernas perspektiv. Efter att ha följt min mor till slutet vet jag nu att döden kan vara en annan och finare upplevelse också.

Hon for in till sjukhus i lördagskväll, just som vi satt ute i stugan och spelade hennes gamla godnattsång, "Ole Lukkeöje", på grammofonen. Hon hade börjat må illa och fått ont i sidan. Medan vi andra trodde det rörde sig om maginfluensa insåg hon vad det handlade om och ställde snabbt i ordning, det som måste ordnas innan hon for, precis som om tänkt ut det sedan länge.

Väl framme konstaterade läkarna snabbt att operationsärret från för fem år sedan gått upp och att det inte fanns något att göra mer än att lindra smärta och oro. Det är fantastiskt at det finns mediciner för detta nu. När jag kom till salen på söndagsförmiddagen låg hon helt lugnt i sin säng och följde med i mitt och systrarnas samtal i den mån hon orkade. Kunde tom. skratta åt sådant vi brukar skämta om. Hon ville inte ha något snyftande vid sin bädd. "Det är som det är med det här", sa hon.

Och vi syskon fick en fin dag tillsammans med henne. Trotts att tårarna hade alltför nära att tränga fram kunde vi sitta och småprata, slöa, fnittra och mor hörde våra röster kring sig där hon låg i morfindvala. Jag är säker på att det också gav henne lugn även om hon nog var alltför neddrogad för att orka tänka sig in i situationen helt.

På kvällen var alla vi fem syskon samlade men en efter en troppade de av och efter ettiden var jag ensam kvar. Vid midnatt hade vi talat om att jag skulle väva färdigt den matta, som var ämnad till stugan, och som hon redan gjort 70 cm på. Hon var nöjd med detta och sedan sov hon. Jag satt faktiskt med min lap-top i knät för att hålla mig vaken och kunde visa en av nattsköterskorna nedanstående bild där mor sitter längst ner i mitten av syskonskaran och bara är ett knappt år.

Strax efter fyra la hon sig på sidan och jag tyckte andningen blev väldigt lugn men tittade på henne och tyckte det såg ut som om hon andades. Jag var så trött att jag la mig själv på sängen bredvid och slumrade in. Efter bara ett par minuter vaknade jag dock av att nattsköterskan stod vid sängen och berättade att nu har hon somnat in.

Det hade hon. Så lugnt och stilla att jag inget hört, eller hade hon kanske dött redan när jag tittade till henne innan jag la mig. Likgiltigt vilket. Hon hade fått ett så fint slut som man bara kan önska sig. Hon hade haft sina nära kring sig och inte känt vare sig smärta eller oro.

Jag har aldrig sett en död människa förut och bävat för den saken, men inte heller det var som jag tänkt mig. Hon låg där och färgen i ansiktet ändrades snabbt till dödens färger men jag satt bredvid sängkanten och ringde M och A för att berätta. Sjuksystern var så snäll och tog sig tid att trösta mig också och gav mig tid att vara ensam med mamma en stund innan de gjorde i ordning henne.

Sedan kom pappa, M och E och J och tillsammans gick vi in och tog farväl av henne. Hon låg där under sträckta lakan, med ett fridfullt uttryck i ansiktet och en liten bukett blommor på bröstet. På en bricka vid sängkanten lyste några tända ljus och vi visste att den här synen, hur vacker den än var, ändå aldrig skulle kunna få minnet av den levande mamma att förblekna.

Bättre strömlös än rådlös.

Det gick inte riktigt som jag tänkt mig med bygget igår. Den närbelägna kursgård, som vi delar el-ström med, hade aktivitetshelg och tog han om det mest av spänningen. Det som blev över till min lilla cirkelsåg räckte knappt till att vrida runt den samma. Det är alltså så att om jag lägger ihop tre långa sladdar så kan jag få upp ström till vårt pörte, trots att det ligger 70 meter från områdets el-central. Men så icke igår.


Men med handsåg kan man också göra en hel del, om än med större ansträngning. Dock hann jag bara lägga klart golvet i förrådet och det var gott nog. Att sätta upp mellanvägg och foder och knutbrädor känns som rena racerloppet nu. Så till helgen kanske vi kan övernatta i nya sovrummet. Det ska bli himla mysigt.

Inlåst

Äntligen kan vi nu sätta nyckel i låset och stänga om nybygget. Igår rev jag hänsynslöst i den gamla stugan i Nacka, den som skall rivas snart, och lossade fönsterkarmar och dörrkarmar med viss möda och besvär.
Och idag hade vi fixat kärra och bil med dragkrok och ägnade oss åt att plocka med oss de saker och möbler från Tollare, som skall få fortleva i Täby. Plus karmar och dörrar och fönster.
Det vart ett nytt bärpass och efter x antal timmar var allt uppburet till nya stugan. Och där satte jag in dörrar och fönster i en rent svindlande fart. Jag har länge oroat mig för att jag kanske mätt fel med tio cm, som är så vanligt och lätt gjort. Men icke. Dörrarna och fönstren satt som smäck, precis där de skulle och i ett nafs kunde vi i alla fall låsa om oss.
Det kändes som att en milstolpe i bygget var passerad och att vi nu närmar oss inredningsfasen. Det är visserligen ännu rörigare nu, med alla nyinflyttade saker, men i morgon skall jag färdigställa förrådet och hoppas att allt det som dräller omkring nu, äntligen skall hamna i prydlig ordning på sina rätta platser.

På galej!

Att resa på konferens kan i vissas ögon och i vissa sammanhang ses som något nära nog suspekt. Och nu har detta häftiga förunnats mig! Jag är på konferens på fina hotellet i Nynäshamn. Har redan avverkat kaffet och frallan, läckra lunchbuffén med de allra som härligaste grönsaksröror och väntar nu på att få begå trerättersmiddagen.
Till råga på allt har jag fått enkelrum med utsikt över Östersjön och har under dagen kunnat se hur gässen dansat ystert på vägtopparna i en frisk östlig vind.


Konferensen då? Jo faktiskt. Mycket givande. Den riktar sig til matematiklärare och har handlat om hur man kan konkretisera matematiken. Precis det som jag tänkt försöka satsa lite mer på i år. Så nog är det här två härliga dagar. Kan knappt fatta att det är jag som sitter här och flyr undan verkligheten för en dag eller två.

Alfheimers slår till - igen

Man skulle kunna tro att en människa som är så till den grad beroende av sin mobiltelefon som vad jag är också skulle ha förstånd på att hålla ordentlig koll på densamma. Icke heller.
Jag glömmer den inte varje vecka, men ett par gånger i månaden. Än så länge bara hemma, men denna helg glömde jag kvar den vid stugan där den ligger i tryggt förvar till nästa helg.
Kanske berodde glömskan denna gång på att jag var så uppfylld av det lyckade resultatet av min strävan att lägga in ett brädgolv med dold spikning. Jo, vi har beslutat oss för att isolera golvbjälklaget för att få det varmt och gott om fossingarna. Idag började jag så slå fast de spontade brädor, som hittills legat upp och ner som provisoriskt golv. Fram kom släta, trävita ytor och inte en spikskalle syntes.
Kanske lite överkurs i ett enkelt ouppvärmt pörte på 8 kvm, men det är ju så roligt! Bilder då? Ja, dessa ligger även de i tryggt förvar i sagda mobil men nästa helg, när golvet är färdiglagt och mobilen återbördad skall ni få se hur det ser ut.
Är jag då onåbar denna vecka. Inte för att det ringer särskilt ofta i min mobil, men skulle någon läsare känna ett alltför trängande behov av att tala med mig så finns det ett reservnummer på eniro, som är knutet till min gamla avlagda reservmobil. En sann fanatiker har ju givetvis en sådan i sin ägo!