Denna söndag i fjol.

Denna söndag i fjol satt jag och syskonen vid mors dödsbädd på Lidköpings lasarett och följde hennes sista timmar i livet. Den hjärtoperation, som förlängt hennes liv med fem fina år, hade gjort sitt och nu fanns ingen återvändo.

Mycket har hänt det här året men minnet av vår mor har inte förbleknat. Hur ofta har jag inte upplevt något roligt och tänkt att "det här måste jag ringa och berätta för morsan". Hur ofta har jag inte trott att hon skall komma in med kaffet, när jag var på besök i hemmet. Hur ofta har jag inte fått intala mig själv att det faktiskt är sant att hon inte finns hos oss längre.

Hon har varit med oss alla i tankarna och speciellt påtagligt var det när lilla kusin K gifte sig. Där fanns mormor med i tal och sång. Och jag tror vi är många som fortfarande har små privata samtal med henne och att hon egentligen är rätt levande för oss alla. Och vi vet alla att om hon kunnat läsa den här texten så hade hon fnyst föraktfullt åt högtidligheterna, för sådan var hon ju, vår mor.

Jag lägger ut en vardagsbild från sista året då hon, som alltid satt med vid frukostbordet de gånger jag kom hem på "tisdagsbesök" och sov över till onsdag morgon. Hur tidigt jag än skulle iväg så nog stolpade hon upp och kokade kaffe och dukade fram frukost.

En vanlig vecka

Jag ser att jag inte publicerat mig sedan i söndags. Förmodligen för att jag inte haft något att berätta om. Men är verkligen mitt liv så händelselöst? Ja, döm själv när jag här gör en kort sammanfattning av veckan som varit hittills.

Måndag. Friluftsdag för år 7 o 8 och jag får vikariera i So i en nia. Roligt, för det visar sig att jag kan berätta saker om första värdlskriget, som inte står i boken och en och annan unge verkar rent imponerad. Kvällen ägnas åt lite lysjobb. Jag håller på och gör en hemsida om vår lilla stuga i skogen.

Tisdag. Besöker far i Nossebro. Lätt nu när jag har egen bil stående här. Vi besöker graven och sedan vill pappa åka till Remmene och en snabb koll på telefonen visar att vi är välkomna. Det blir en kort tripp, men moster blir glad över besöket. Tillbaka i Nossebro fikar vi och ser på Vem Vet Mest. Jag har nu fått veta att "mitt" program sänds den 5 november.

Onsdag. Vikarierar i tyska i en mellanstadieklass. Jag brukar aldrig vikariera annars eftersom vi inte får betalt för det, men nu gick det bra då den lektion jag egentligen skulle ha var inställd pga friluftsdag. Detta var också roligtty eleverna, som haft flera vikarier tidigare, var så uppenbart glada över att nu få en som kunde lite tyska. Jag gick igenomn böjning av oregelbundna verb och de små liven sög i sig kunskapen. Speciellt sedan jag sagt att detta egentligen tillhörde åttans kurs på högstadiet.
På kvällen fortsatte jag med hemsidan om stugan.

Ja, så ser denna vecka ut hittills och det hände väl inget speciellt, men helt tomt var det ju inte heller.

Amerikaniseringens fördärvliga effekt på människan

Idag har vi varit amerikaniserade. Det började med att vi besökte USM-finalen i amerikansk fotboll på Zinkensdamm. Skälet var att en storvuxen elev i nian hade vänt sig direkt till sin gamla fritidsfröken och bett henne komma. En sådan vädjan får icke klinga ohörd och jag följde med som motvilligt frivillig.

Jag har hört att cricket skall vara världens tråkigaste åskådarsport, men tyckte först att det här nog kom på god andraplats. Ett gäng buffliga, testosteronstinna hannar stod i rad mitt emot en annan likadan skara. En boll kastades iväg och alla rusade fram till den, kastade sig mot varann och låg där och gosade tills domaren blåste.


Ny uppställning, nytt gosande och nytt avblås. Så höll det på tills endera laget hade lyckats komma till ena kortsidan. Fortfarande motvilligt måste jag dock erkänna att jag började inse poängerna i spelet och mot slutet fann det nära nog spännande. När Solna Chiefs gick förlorande ur matchen kändes det faktiskt lite moloket.

Amerikaniseringen är inte slut med detta. Jag sitter just nu och väntar på att avgå till det 50-årskalas jag ondgjorde mig över nedan. Faktum är att jag fått ihop en liten out-fit och nog kommer att se lite rockig ut trots allt. Fast det behövs nog mer än en lurvig röd peruk för att trolla bort de drag av Bert Karlsson, som vidlåder min nuna.

Min nya Out-fit

Vi skall på kalas i helgen. 50-årskalas. Det låter ju lugnt och sansat. I min värld har ett sådant kalas alltid betytt kostym, finkoppar och mockatårta. Så icke denna gång.

Det är anbefallt utklädsel till rockparty i 60-talsstil! Tänk att sextitalisterna blivit så gamla att de firar femtio! Och ännu har de inte kommit över rocken. Ja, inte för att femtioåringar automatiskt skall övergå till Jularbo och Göingeflickorna, men att gå omkring och försöka likna Mick Jagger eller Joey Tempest!?

Jag var förvisso ett stort Stonesfan, men jag såg aldrig särkilt rockig ut. Skulle jag klä mig så som jag såg ut när det begav sig skulle jag bli förvisad till Gammeldansens vänner när jag försökte ta mig in i festlokalen.

Jag har googlat på rockare och lekt lite i photoshop för att se hur jag egentligen borde ta mig ut på lördag. Vad tycks om bilden nedan? Annars hade jag tänkt klippa ärmarna av en gammal trasig jeansjacka och bära den med brynja under. Undrar dock om inte det mer skulle leda tankarna till fotbollsextra på lördag eftermiddag.


Så jag får väl leta i garderoben. Jag har ju faktiskt en skinnjacka och i brist på skinnbyxor kanske jag kan ta ett par regnbrallor i galon. Det skulle väl bli ganska rockigt i alla fall....

En sevärdhet på hemmaplan

Idag har jag ägnat min gamle far lite uppmärksamhet och tagit honom med på en biltur genom trakten där han växte upp. Något som uppskattades mycket. Att även jag skulle komma att uppskatta turen lika mycket hade jag kanske inte väntat. Men plötsligt, när vi for på en liten väg mellan Magra kyrka och Bjärlanda by pekade han ut ett pyttelitet hus i skogsbrynet och berättade att där var en känd Disneytecknare född!


Givetvis har jag hört talas om att en man från Magra socken i Västergötland nådde stora framgångar som tecknare hos Disney, men jag har nog mest tagit det för en skröna. Efter lite slagningar på Google och Wikipedia tycks det dock som om Gustav Tenggren verkligen var den världskändis ryktet velat göra gällande. Och född i lilla Magra!

En svindlande tanke vore det ju om man kunde styrka något släktskap mellan oss. Pappa har ju sina rötter i Magra socken. Tyvärr tycks det dock inte föreligga någon sådan relation, men visst var det kul att se en Disneytecknares födelsehem så där helt appropå.

Enligt turistreklamen skall kaffestugan vid Arboretet i Alphem utanför Floby ha stått modell för dvärgarnas hus i Filmen om Snövit och de sju dvärgarna. Jag hittade ingen bild på huset från filmen men väl från stugan i Floby och visst ser den väl lite ut som ett sagohus för sju små dvärgar?

En nyttopryl

Ingen skall säga det om mig att jag är prylgalen, men det ska heller inte förnekas att jag gärna omger mig med föremål, som slår an toner från förr på minnets strängar. Ett sådant föremål är gökuret.

När vi talade om att vi behövde en väggklocka i vår lilla stuga i skogen så tänkte jag genast: Gökur. Ett sådant fanns i mitt barndomshem för väldigt länge sedan. På den tid då vi hyrde övervåningen på ett bondehemman i Gammalsbo.

Där hängde ett gökur på väggen och jag minns fortfarande det gemytlige ljudet från den lilla göken när den kom ut och gol hela och halva timmar. Så fort jag och min lillebror blev stora nog att ge oss upp efter väggen tog vi ner uret för att undersöka det.

Min mor hade många dygder, men aktsamhet om de timliga tingen var icke en av dessa. Hon hade alltså inga som helst invändningar när lillebror T och jag började kolla hur göken egentligen hade det inne i sin holk. Detta var en irreversibel process och när undersökningen var färdig var även göken det.

Sedan dess har tanken på det gamla gökuret då och då kommit för mig och nu har jag alltså, genom en spännande budgivningsfinal på Tradera, blivit ägare till ett dylikt ur och jag kan naturligtvis inte undanhålla läsekretsen ljud och bild av detsamma:

Motsatsen till Balder

Balder igår och Gullhönan idag. Där kan man tala om motsatser. Balder susar fram i svindlande fart över berg och dal medan Gullhönan skramlar fram i modiga 40 utefter en långsamt slingrande smalspårsbana.


Hon byggdes någon gång på trettiotalet för att användas bl.a. på den lilla järnvägen mellan Trollhättan och Nossebro. En liten billig och enkel motorvagn i trä, som snart döptes till just Gullhönan för sitt utseende och sin "kackliga" färd genom landskapet. Tror jag.


Nu har hon, efter 20 års mer eller mindre intensivt arbete, restaurerats och idag var det premiär för offentligen i samband med rälsbussens dag på Anten-Gräfsnäs Järnvägsmuseum. Ett evenemang som jag naturligtvis inte kunde missa.

En nära-döden-upplevelse

En tur i Nordens största Berg- och Dalbana, Balder på Liseberg, kan förvisa sägas vara en nära-döden-upplevelse fast under fullkomligt betryggande former. Det var den vissheten som gjorde att jag kunde njuta fullkomligt av färden på den 1090 meter långa färden genom stockar, bultar och beslag igår.

Man trodde hela tiden att "nu går det åt helvete" när vagnen gjorde en orimlig sväng eller när man passerade ett backkrön och kände hur kroppen ville fortsätta uppåt medan tåget gick ner. Allt i en rent svindlande fart.


A är inte ägnad att delta i slika aktiviteter. Hon vågade inte ens titta på oss när vi åkte iväg. P hade föreställt sig att det hela skulle vara en ganska lugn tur på lagom höjd och blundade hela första åket. Så skräckslagen att hon inte fick ett ljud över läpparna medan pojkvännen J tjöt av lycka och genast ville ställa sig i kö för en tur till.

Det blev fler turer och själv tog jag en repris senare, när mörkret lagt sig, och jag kan bara säga en sak: Whaoooo!

Putte har fått en lillebror!

Putte, ja, den gamla grånade Opel Omegan, utgör numer inte det enda fordonet i bilparken. Genom en lycklig slump fick vi veta att det fanns ett utomordentligt gott exemplar av en S40 till salu i Värmland och idag har jag hämtat hem "den lille röe" till sitt nya stall.


Färden hit gick utmärkt trots att jag egentligen aldrig kört automatväxlat förut. Nu har dock drömmen om "automat med farthållare" infriats och jag ser fram mot att luta mig bekvämt tillbaka och bara röra ratten vid nästa resa till Lappland.

Putte då? Ja, först tänkte vi lämna ut honom på begagnatmarknaden, men så kom jag på att jag kanske kan ha honom som andrabil. En bil som försäkras så litet som möjligt och som jag kan ha för att besöka åldriga anförvanter i vardagslag, nu när det inte är lika lätt med övernattning. Fast framtiden får väl utvisa om den här lyxen kostar mer än den smakar. Man kan hyra mycket bil för kostnaden av skatt och försäkring.

En glimt från en tid som flytt

Sommaren 1991 hade släkten besök av en USA-släkting. Lou Berlin och hans familj från Colorado reste runt ett par veckor och besökte platser där hans förfäder vuxit upp. Det var då naturligt att det blev stort kalas i Remmene, som alltid varit vår samlingspunkt.

Lou hade med sig en videokamera och filmade under släktträffen och den videon fick jag när han gjorde ett återbesök i Sverige något år senare. Det var bara det att jag aldrig kunde se filmen. USA har ett annat TV-system än vi och en videofilm därifrån kan inte ses i en svensk apparat.

Så videon har blivit liggande med åren tills jag för ett tag sedan insåg att jag ju numera har en son boende i San Fransisco. Kanske han kunde föra över den till digitalt format. Och visst kunde han det. Häromdagen kom ett mail med en bifogad fil, som var just denna film.

Det blev verkligen en återblick mot tider som flytt. Många av de som gick omring och log glatt i filmen finns inte längre. Min mor fladdrade förbi i några sekunder och därmed har jag ju faktiskt lite rörliga bilder av henne, vilket jag inte trodde.

Och morbror Olle gick och plockade potatis och matade katten och såg ut precis som jag minns honom. Plötsligt såg jag en lång, magerlagd mansperson som stod och pratade dålig engelska med en av amerikanerna och det var något bekant med rösten. Jo, det var ju jag! Tänk så många kilo som gått sedan den filmen togs...