Orkidéer

Vi var på orkideutställning igår och den var fin. I Tulpanens hus i Åkeshof hade man byggt upp ett fantastiskt rum med färggranna skapelser av alla de slag. Jag undrar bara hur det kommer sig att andra kan få sådana här rara arter att blomma så fint, när mina bara skrumpnar bort och dör.

Det mest fantastiska, som jag ser det, var ändå de fotografier jag lyckades ta av blommorna. När man ser dem kan man tro att de är tagna med en 80 000 kr kamera medan de i själva verket är fotade med kameran på en vanlig Sony Eriksson-mobil.

Hemligheten, som jag upptäckte av en slump, är att jag hade ställt in kameran för dokumentfotografering för några dagar sedan och glömt ändra tillbaka. Vidare höll jag kameran väldigt nära blommorna, 10-12 cm, och råkade fota den första på ett ställe där det var så mörkt att blixten gick igång.

Det gjorde susen och när jag sedan fortsatte att ta bilder med den metoden fick jag fram de foton jag visar här.

Vridbröd

Härförleden nämnde jag något om vridbröd och en fråga om detta dök upp. Jag har glömt besvara den, men efter att åter ha bakat dessa läckerheter kommer här både bild och recept. Recept förresten. Det handlar mest om handhavandet.

Man gör en mycket lös deg på mjöl, salt, jäst och vatten. Jag brukar ta ett pkt jäst till 8 dl vatten, men det går lika bra med ett halv paket. Tillsätt 3 tsk salt och sedan så mycket vetemjöl så att degen blir alltför kladdig för att hanteras på bakbord, men inte direkt rinnande.

Jag använder kallt vatten och låter degen jäsa ute över natt. Gärna en vinternatt. Sedan slänger jag upp den på ett rikligt mjölat bakbord och skyfflar ihop den till en samlad hög med hjälp av degskrapa. Jag brukar skära loss lagoma småbitar, forma dem till avlånga degbitar (med mjöliga fingrar) och vrida dessa till en spiral för att klumpen inte skall flyta ut under jäsningen.


Bröden behöver bara jäsa vidare ett tiotal minuter och sedan skall de in i ugnen, ganska högt upp och på högsta värme. Själv har jag 275 grader men har med framgång bakat i 300 också. Efter 10-15 minuter, beroende på hur brynt man vill ha brödet, är det klart och avnjutes färskt med ost och smör. De som inte går åt direkt får kallna under bakduk för att inte bli alltför knapriga.

Pentagon

Ja, inte försvarshögkvarteret i USA, det som har betoningen på första stavelsen, utan den geometriska figuren med betoning på o:et. Att konstruera en sådan figur med passare och linjal är något man lärde sig på den gamla goda tiden, då när folk fortfarande samlade kunskapen mellan öronen och inte, som nu, mellan pärmar.

Fast det är pilligt att rita med blyertspenna. Minsta felritning ger en skev figur. Nu har jag dock tagit hjälp av ett gratisprogram som heter GeoGebra. Jag fick tips om det på en IT-mässa i Skövde igår. Programmet är varje matematikers våta dröm om hur Euklides geometri skall hanteras i det 21:a århundradet.

Cirklar och linjer och punkter läggs in exakt där de skall vara och vips har man en regelbunden femhörning. För de som förläst sig på Dan Brown är steget nu inte långt till att etsa in pentagram och allehanda mysko symboler på sin Facebooksida och sin Blogg men jag nöjer mig alltså med denna figur.

Är det förresten någon som minns när etiketterna på "preppens" flaskor hade denna form?

60-årsjubileum

Idag är det en märkesdag för oss sanna nostalgiker. Det är nämligen exakt 60 år sedan den första Åsa-Nissefilmen hade premiär. Just i kväll högtidlighålls händelsen med en visning av denna film på Sagabiografen i Vetlanda. Själv har jag sett filmen, och har den säkert också i någon undanskymd vrå på min extra 300 Gb-hårddisk. En sant cineastisk pärla.



De första filmerna spelades ju in i Vetlandatrakten och alla filmer hade sedemera premiär där. Ganska snart började man dock spela in dem i Täby kommun och i ICA-butiken vid infarten till vår lilla stuga, kan man köpa en minnesbok om Åsa Nisse. Det ska jag banne mig göra!

Men det är inte nog med detta. Nu i höst gör man en nyinspelning av den första Åsa-Nissefilmen med Kjell Bergkvist och Robert Gustafsson mfl i rollistan. Premiär beräknas till julen 2010.

Kylskåp

Efter ett tips av favoritbror passade jag på att besöka en närbelägen skrotfirma vid mitt besök hos fadren igår. Det skulle passa så bra med ett fotogendrivet kylskåp vid vår lilla stuga och nu hade bror tipsat om att ett sådant fanns att köpa till en billig penning.

Mycket riktigt. I en millitärgrön träbox stod kylskåpet och även om skyddsplåten på undersidan var lite rostangripen så verkade skåpet i övrigt helt oanvänt. Säkert har det stått i ett mob-förråd någonstans sedan sextiotalet och nu var det plötsligt i vår ägo. Till en kostnad som är en bråkdel av vad ett nytt 60-liters fotogenskåp skulle ha kostat.

Fast det var lite knöligt att få igång det. Ljusveken, som driver det hela - hur i all sin dar man nu kan få ut kyla ur en fotogenlampa? - ville inte brinna med så hög låga som beskrivningen sa. Idag har jag så lytt råd nr två i häftet och bytt mot en helt ny veke och nu är det minusgrader i frysfacket efter två timmars eldning.

På bilden nedan poserar den stolte kylskåpsägaren vid sitt nyförvärv.

Farbror Bosse

I helgen har vi varit på försenad 70-årsuppvaktning hos farbror Bosse. En fin äldre herre som på intet vis ska förväxlas med Johan Ulvessons perverterade rollfigur med samma namn.
Det är alltid roligt att besöka Bo och hans familj för där står gemenskap och glädje högt i kurs. I ett stort lantligt kök samlas alla och historier och skrönor slungas fram och åter mellan de församlade. Även jag, som är en relativ nykomling i släkten tas upp som fullvärdig medlem och jag känner mig alltid välkommen.
Så småningom kommer middagen på bordet och sedan gäller det. Försten till kökssoffan får vila middag och den som inte hinner i tid tar en kudde och lägger sig på golvet. Där blir man snart mogen för kaffet och sedan är det mörkan natt och dags att fara hem.

Vi hann förresten med ett besök på ortens antikhandel också. Lite märkligt att denna lilla gästrikska "håla" kan ståta med en stor flervånings antikaffär med välordnade prylar av alla de slag. Vi köpte en väggupphängd fotogenlampa samt en liten lampett med spegelglas. Jag hittade också några 78-varvare, som jag genast måste ner och spela.
A fyndade till sig ett antal vita bomullslakan för en billig penning. Dessa skall hon ha i skolan för att göra textilmålningar och pastareservage med sina barn.

Euskefeurat

Igår kväll var vi på Scalateatern och avnjöt två och en halv timme med Ronny Eriksson och Euskefeurat från Piteå. Lite svårt att beskriva vad det var vi såg, men alla vet väl vem Ronny Eriksson är och det var hans underfundiga, roliga, bitska kommentarer varvade med musik från de ruskigt skickliga spelemännen i gruppen Euskefeurat, soim bjöds oss.

Jag misstänker att gruppen är mest känd för en liten kort visa som heter "Det kan vi göra själva", men just den spelades inte igår. Däremot fick vi en massa norrbottnisk livsvisdom till skänks. Det såg för övrigt ut som om det var väldigt mycket norrbottningar i publiken och en handupprtäckning bekräftade detta. Dock var vi minst två "Utsocknes" i publiken. Dels jag och dels Owe Thörnqvist, min ungdoms, för att inte säga barndoms idol.

Owe har haft ett par föreställningar på Scalateatern i höst o0ch skall fortsätta med några till runt första maj. De lär vara mycket bra. Ett tag snuddade jag vid tanken på att gå fram och tacka för all musikglädje han gett mig under åren, men insåg att det nog inte i första hand handlade om att tacka utan mer om att kunna skryta över att ha talat med den store, så då gav jag fan i det.

I pausen igår kunde man köpa en liten knapp som syftade på John Lennons uttalande om att Beatles var större än Jesus. Det är inte vi säger Euskefeurat, men vi är fler....

En äldre distingerad herre

Nu är jag så kommen till den vördnadsbjudande ålder då epitet som distingerad, mogen, fallfärdig - you name it, kan klistras på mig. Fast det känns inte så värst mycket annorlunda idag mot igår då jag fortfarande bara vara 60 år och 364 dar.

En kollega antydde häromdagen, i rätt tydliga ordalag, att jag borde bjuda på födelsedagstårta på lärarrummet idag, men det iddes jag inte så i stället bakade jag struvor, som nu står framsställda för att fira "1-årsminnet av min 60-årsdag".

Det märkliga var att de allra som rödstrumpigaste medsystrarna i kollegiet slog ihop händerna av förvåning och utbrast "Hur kan en karl göra något sådant´???".

Ja, ja. kanske är man lite kärringaktig, eller Knapsu, som di säger i Norrbotten.

Kanelbullens dag

Denan viktiga bemärkelsedag firade jag icke genom något kanelbullebak. Nej, jag var betydligt nyttigare och satte min sedvanliga vridbrödsdeg på lördagkvällen, för att sedan låta degen stå och jäsa ute på balkongen över natten.

Att jag inte bakade kanelbullar får dock inte hänföras till min asketiska karaktär utan till ren okunskap. Jag visste inget om dagens betydelse förrän vridbröden redan var klara och avsmakade. Så dags såg jag nämligen ett soff-program i fyran där ett proffs stod och bekade just - kanelbullar.

Han sa dock något som fick mig att yvas för han hade kommit på samma sak som jag själv: Ett bak skall ta tid och en deg skall få jäsa i sin egen takt. Inget smält smör och ingen 37-gradig degsvätska för då "vildjäser" degen och de goda smakämnen hinner inte fram förrän degen redan förvandlats till bröd.

Så mina små vridbröd som har krankallt vatten till vätska och sedan får stå ute i höstrusket och huttra medan de jäser, de får den mest ljuvliga doft och smak.

Fast, i sanningens namn skall erkännas att jag var och köpte ett par kanelbullar i ICA:s "hemgräddade" hylla och de smakade inte heller kattskit, som mästerkocken Lallerstedt brukar säga.