I fullmånens sken.

Så har jag då åter kört de hundra milen mellan svärmor och mig. Det börjar kännas lite vant och jag känner igen platser och vägsträckningar sen tidigare. Bonusbarnet är nu kommen i körkortsålder och hennes bidrag till körningen kändes väldigt bra. Skönt att kunna luta sig bakåt och småslumra när man är så trött att ögonen faller ihop.

Vi startade vid halv åtta och den lappländska natten var kolsvart. Snön yrde mot oss de första timmarna och när vi passerade Västerbotten såg vi hur vägröjningsmaskiner fortfarande kämpade med gårdagens ymniga snöfall. Vägbanan var täckt av hårdpackad, spårig snöis. Längre ner slutade snöandet och det blev alldeles molnfritt. Solen bländade stundtals men fram mot tre var den åter under horisonten och avlöstes av en nära nog full måne.

Efter många timmars körning blir man plötsligt så trött att man blir en trafikfara och då var det skönt att lämna över ratten till bonusbarnet, som visserligen aldrig kört natt förut, men som löste uppgiften med den äran. Efter femton mil hade hon dock fått nog och jag fortsatte nu ut över Uppsalaslätten som badade i fullmånens sken mot den snötäckta marken. Det var så ljust att jag inte märkte skillnaden mellan hel- och halvljus.

Jag fick en vild idé om att stanna till vid Uppsala högar och känna historiens vingslag genom den kalla vinternatten. Det skulle ha varit en upplevelse, men med tanke på att vi då hade kört 98 mil och bara hade 7 kvar så vågade jag inte ens tänka tanken. Och det var skönt att än en gång komma hem helskinnad.

Varde ljus!

Fjolårets julklapp var ett par stearinformar med tillhörande ljusmassa och vekegarn. Sakerna har blivit liggande ett år men tanken på att nyttja dem har långsamt mognat och igår var det så dags. VI hade tjuvstartat genom att gjuta enkla ljus till islyktorna i plastmuggar, men nu var det dags att inviga proffsformarna.

Jag plockade fram Ernst inom mig och valde att fylla formarna med två lager stearin i olika färg. Först rent vitt varpå jag lutade formen så att stearinet kom att fylla formen snett. Nöär detta lager stelnat ställde jag åter formarna rät och fyllde med röd stearin. Resultatet syns på bilden nedan och det blev riktigt snyggt, Jag kände mig nöjd och kreativ, viulket sällan sker i min dagliga gärning.

Julklappsrim

Julaftonen blev precis sådan som jag förutskickade i morse och väl var det. Här kommer nu de rim jag utlovade och yvdes över.

Till svärmor hade vi helt enkelt köpt en fin skrivbok med pennor för att uppmana henne att börja skriva ner barndomsminnen. Hon är en driven skribent och just detta att ge sina barn de egna barndomsminnen är en god idé, som jag tillämpade gentemot min nästfödde son i höstas.

Alltnog. Rimmet till denna skrivbok blev:

Det var i din ungdoms fagraste vår,
du minns det så säkert, som var det igår.
Men för oss är allt detta okänt och nytt
så snälla, berätta om tider som flytt.

Till svågern köpte jag ett par burkar lyxig engelsk marmelad från den internationella matmarknaden vid Sergels torg den förste advent.

Det ledde till följande rim:’

Jag köpt dessa ting ner på plattan
av en karl som hävdade att han
ej ville sälja mig droger
när jag köpte en sak till min svåger.

Julmorgon

Jag sitter just nu ensam vid köksbordet medan resten av huset sover lugnt och gott. Snön ligger djup ute på gården och termometern visar minus tio. Det är en av de bättre stunderna på julafton. Jag minns hur jag förr tyckte det var så fantastiskt att tassa upp i ett tyst hus, tända brasan och känna in hur julen kom emot mig. (Låter lite som Ernst det här!) Snart vaknade resten av familjen och morgonfika vidtog varefter de små sov vidare medan jag läste Västgötens jul.


I år är barnen utrikes och inte ser de någon snö när de tittar ut men kanske har de ändå kvar något av den stämning inför dagen de en gång fick inplanterad i sina små sinnen.

Efter frukost ska vi iväg till kyrkogården och gräva fram gravstenen under snön och jag skall sätta mitt ljus i minneslunden till minnet av mina kära bortgångna. Sedan bär det av till församlingshemmet där vi breder 50 smörgåsar, som läggs under gladpack tills i morgon. Vi ansvarar numera för kyrkkaffet efter julottan och det brukar vara rikligt besökt. En stund som säkert uppskattas lika mycket, om inte mer, än själva ottesången.

Efter smörgåsarna blir det så Kalle Anka. Anna Anka har inget att hämta här eftersom vi gudskelov inte har TV3 och vi dessutom är rent ortodoxa i vårt julfirande. Det SKA vara Kalle. När vi sedan ätit julmiddagen gör svåger och bonusbarn sin årliga avdukning och diskning. Misstänker att det är barnet som fortfarande har mest bråttom till julklappsutdelningen. I går har jag skrivit ett par verser, som i kvalitet och spirituallitet vida överstiger det trams som Bingolottos rimstuga åstadkom igår kväll. I sinom tid kommer prov på poemen.

Till sist avslutas dagen med att de kära vännerna J och C med barn kommer in på traditionell julfika och sen är det bara att lägga sig med julklappsboken och somna sött.

Islyktor

När jag ser väderrapporterna inser jag att i år kan även mina sydligare läsare skapa islyktor. Eftersom ni förmodligen inte ens tänkt tanken kommer här en inspirerande beskrivning. Man tager en plåthink - Plasthinkar fryser sönder – och fyller den med vatten. Ställ ut den i iskalla natten och låt den stå där tills ni orkar stappla upp och tömma den nästa dag.


Borra då upp ett ljusstort hål i mitten av islyktan samt ett litet lufthål längre åt sidan. Vänd hinken upp och ner över lämpligt avlopp och töm den på ofruset vatten. Låt därefter hinken stå en stund i rumsvärme och försök därefter skaka ut lyktan ur hinken. Håll händerna beredda att ta emot islyktan så den inte dimper ner och krossas mot golvet.


Bär slutligen ut lyktan i snön, ställ den upp och ned och borra upp ett nytt hål i det som nu är lyktans topp. Detta går lättare eftersom isen oftast är mycket tunnare där. Hålet måste vara så stort att man kan sticka ner handen och fästa ett ljus i lyktans botten. När det väl sitter någorlunda fast sticker du ner en brinnande tändsticka, för den mot ljusveken och vips! Du har gjort dig en vacker islykta att lysa upp den kalla vinternatten med.

Julresan

Så har vi då ännu en gång tagit oss de hundra milen upp till Lappland för att fira jul. Vi borde väl inte ta bilen dit men tågpriserna är så höga att de inte är något alternativ när man är tre som reser. I år är vi också två som kör ty bonusbarnet har körkort och är sugen på vägkörning. Hon har dock aldrig kört automatväxlat men det dröjde inte många meter innan hon förtjust utropade att ”det är ju som att köra en leksak” .

Hon, som ännu inte vant sig vid traditionella växlar hade mycket lättare än jag att anamma den nya tekniken. Hennes händer fladdrade inte en enda gång över växelspaken när hon skulle sänka hastigheten,. Farthållaren var också en finess, som hon genast tog till sitt hjärta.


P körde från Dragon Gate i Älvkarleby (stort, ödsligt, kinesiskt motellkomplex) till Höga Kusten bron, där vi unnade oss ett restaurangbesök och belönades med plats vid det allra bästa bordet. Det stod i en glasalkov med fantastisk utsikt över bron och över den nedgående solen. Detta var något annat än Chicken Nuggets på Max eller.McDonalds.

Redan vid tre skymde det och halv fyra var det kolmörkt och var så ända tills vi var framme vid elvatiden efter femton och halv timmes körning. Inte så fort som möjligt men mycket besinsnålt (och säkert). Väl framme möttes vi av sedvanlig marschaller och ljuslyktor, som lyste upp den lappländska natten och gav den julstämning som jag unnar alla att känna.

En vit jul

Ska det för en gångs skull bli en vit jul även här nere i sydsverige? Jag har känt mig så priviligierad de senaste åren, som kunnat glädja mig åt en garanterat vit jul uppe i Lappland. Men nu ser det ut som om det skulle kunna bli snö till jul för alla er som stannar kvar i Götaland.


Jag var ute vid stugan idag för att ge småfåglarna en extra dos solrosfrön och nötter. Det finns inget överflöd av fåglar inne i den djupa skog där vi bor. De flesta tycks hålla till inne i villaträdgårdarna på andra sidan skogen, så de som finns kvar ute hos oss klarar sig rätt länge på en och en halv liter frö.


Det var vackert där ute. Snön låg så djup att jag inte ens tänkte tanken att köra bil ända fram. Mellan tallkvistarna silade ett kallt solljus ner mot stugan, som låg där som en liten karamell. Det är julpyntat och fint inne i stugan och jag tog mig en kopp kaffe, spelade lite julmusik på vevgrammofonen och hade det allmänt behagligt medan kaminen värmde upp stugan till sittemperatur.

Och i morgon bär det av vidare norrut mot vårt vinterland i Lappland.

Luciatåget

Idag har jag varit med om ett mycket fint luciatåg. Det var Östra Sörmlands Järnvägsmuseum, som körde en omgång extra turer idag för att till slut för Mariefreds Lucia till Den lilla staden vid Mälaren. Men så långt var inte jag med. Jag for dit tidigt och löste heldagsbiljett varpå jag åkte tre gånger t.o.r. Läggesta - Mariefred.


Det var skönt att kunna nörda sig riktigt ordentlig. Ta kort uppifrån och nerifrån och bakifrån utan att någon höjde på ögonbrynen. Ty alla vi som var där var likadana. I de här kretsarna är det helt accepterat att fråga om litterabeteckningar på vagnar, tillverkningsår på lok och bansträckningar från annu dazumal.


Dagen lyftes ytterligare av en klar och kall sol som lyste över fälten runt Gripsholm och vagnarna värmdes upp av vedeldade kaminer. De spred inte bara värme omkring sig utan även en härlig doft av björkved, som ytterligare höjde mysfaktorn. Men någon lucia såg jag inte som sagt var, men det störde mig mindre för det lär jag få se i morgon.

Julmarknader

Så här års är det julmarknader i var och varannan lada. Idag har vi avverkat två lador medan vi hoppade marknaden på Stortorget i Gamla Stan. En gång i tiden var det en dröm att få komma dit men efter att ha gått där några gånger och lärt sig att det är samma krukor, brända mandlar, korvar och järnsmiden som i fjol så for vi i stället till Överjärva Gård i norra Solna. Där ställer privata hantverkare ut sina alster i unik småskalighet. De tomtar och träskedar som finns där kan man inte köpa någon annan stans.

Från Överjärva for vi till Steninge Slott mellan Märsta och Sigtuna. Även där är det sig likt från år till år, men överflödet av tomtar och stearinljus skapar ändå lite stämning. Och jag fick köpt de tre maffiga kryddkorvar, som jag brukar köpa varje år. Plus en ny lackstång. Riktiga brev ska förseglas med lack.

Dagen avslutades med knäckkokning i mikrovågsugn och den blev precis lika bra som den jag fordomdags kokade i timmar innan den vart hård nog. Nu gäller det bara att varna alla som får smaka den att de skall akta sina plomber.