Resan hem

Resan hem gick bra. Jag lämnade Cork med morgontåget redan 06.30 och fortsatte med flygbussen till Dublin Airport där jag hade ett par timmar tills avgång,. Vad gör man i en flyghamn medan man väntar? Jo, man shoppar och så gjorde även jag. Lite mycket choklad för at det skulle vara GI-mässigt, men - man måste ju unna sig lite här i livet!

Jag blir alltid lika förundrad varje gång jag flugit upp i solskenet och kaptenen plötsligt dyker rakt ner bland molnen och landar på exakt rätt landningsbana. Så gjorde han även denna gång och snart var både jag och min överlastade väska på väg med Arlanda Express mot Stockholm C.

Det första jag gjorde var att ställa mig i kö och boka om tågbiljetten hem. Sj ställer ju in tåg överallt eftersom man inte klarat snöhanteringen. Efter det var det skönt att komma hem och landa i vardagen igen.

Sista dagen i Cork

Och den började som de andra med att vi stapplade ner till restaurangen i bottenvåningen och lät oss serveras en rejäl irländsk frukost med ägg och bacon och allt vad där tillhör. Jag kommer att saknas dessa frukostar.


För övrigt har det varit fint hela tiden och vi tycker nog båda att vi turistat alldeles lagom mycket. Idag jobbar gossen så jag har fått roa mig på egen hand och det hade jag tänkt göra genom att shoppa. Nu visste jag ju sedan tidigare att jag inte är någon hejare på att springa i affärer och det blev inte mycket sprunget idag heller.

Dock hittade jag av en slump en butik som sålda gökur och där inhandlade jag en lös minutvisare som ersättning för den som jag rev sönder i höstas. Vidare gick jag ett par varv inne i saluhallen och där fanns det både ostar, gott bröd och chokladpraliner...

Nu återstår bara att invänta de medaljer vi skall ta idag. Blir det i slalom eller skidor eller hockey? Ja, det lär jag veta om några timmar och tills dess vegeterar jag i den mjuka skinnsoffan framför storbildsskärmen med kaffemuggen inom bekvämt räckhåll.

Långvandring

Dagen var tänkt att ägnas åt bilfärd ut på landet mot den kända staden Kilarney långt borta i väst. Vid uppvaknandet möttes vi dock av ett väder som förtog all lust att ge sig ut och turista på landsbygden. Så här års är den grå redan när solen skiner, det såg vi ifjol. Så vi stannade hemma i soffan och väntade på¨bättre väder medan TV:n körde gårdagens OS i sammandrag. En på det hela taget mycket behaglig förmiddag.


Mot lunchdags hade det dock klarnat upp och N tog mig med ut på långpromenad, förbi katedralen, genom en park och bort till hans förra lägenhet borta på höjderna i öster. Katedralen var en besvikelse ty den var stängd pga reparationer och jag bereddes alltså inget tillfälle att möta min frälsare - denna gång heller. De är ju katoliker här och kyrkan kände väl på sig att en hednisk kättare från norr närmade sig. Förra gången detta hände kom de i skepp och kallades vikingar.


Parken var däremot öppen och trots att det fortfarande är djupaste vinter i Sverige kunde vi här se både penséer och primulor som blommade lite försiktigt i planteringarna. N pekade ut en bänk på andra sidan en fin damm där han och lillasyster suttit och läst när hon var här på besök i somras.


Vi fortsatte upp mot gamla lägenheten som vi raskt gick förbi. VI ser nog lite lustiga ut när vi skrider fram utmed gatorna. Först N, ung och spänstig, med raska steg och ett par meter efter jag, kämpande mot andfåddheten för att hänga med och nu har jag inget knä att skylla på... Till slut landade vi på en gourmnetpub där lunch intogs. Det var inte bara gott utan även så rikligt att t.o.m. jag fick lämna bordet utan att orkat äta upp allt.


Nu är vi dock tillbaka och jag måste motvilligt medge att allt detta gående nog egentligen är ganska nyttigt med tanke på att en och annan kolhydrat slunkit ner denna vecka.

Whiskeyprovning

Andra dagen på Irland blev regnig och blöt. Inte bara utvärtes. Efter väl förrättad frukost på ett närbeläget näringsställe drog vi oss mot järnvägsstationen och tog tåget till Midleton. En liten stad ett par mil öster om Cork.


Den är känd som den stad där Jamesons whiskey destilleras sedan ett par hundra år tillbaka. Jag hade tagit för givet att det bara skulle vara vi två, som en tisdagftermiddag i februari gick med på en runda genom anläggningen, men vi var faktiskt omkring tjugo stycken som mötte upp. Det vi fick se var den gamla fabriken som pietetsfullt bevarats som industriminne medan den nya datorstyrda fabriken inte tillät besökande utan bara kunde ses utifrån.

Men det vi fick se var fullt tillräckligt. Bildspel, modeller och en kunnig guide gav en mycket tydlig bild av hur whiskey tillverkas och nu vet jag följande:

* Det var irländska munkar som lärde skotarna att göra whisky

* Kornet som skall bli irländsk whiskey värms upp i rökfri miljö till skillnad från den skotska som har en arom av rökt torv.

* Irländsk whiskey destilleras tre gånger till skillnad från skotsk (två gånger) och amerikansk (en gång).

* Färgen kommer av att whiskeyn lagras i ekfat och på bilden syns från vänster whiskey som lagrats i 0, 3, 7, 12 resp 18 år.


Efter rundvandringen var vi åtta frivilliga som fick genomgå en provning av amerikansk, skotsk och irländsk whiskey och faktum var att det fanns tydliga skillnader. Den amerikanska gick bort direkt och den irländska hade faktiskt en mjukare smak än den skotska så den blev det, som slank ner i väskan ute i butiken efter visningen. Dessutom fick jag ett vackert diplom som intygar att jag numera är legitimerad whiskeyprovare:

Tá an ghrian shining i gCorcaigh

Detta är Iriska, ett keltiskt språk och dessutom ett av de officiella språken i EU, och på svenska blir det "Solen skiner i Cork. Det är just precis vad den gör. Solen skiner och primulor blommar i stadens planteringar. Dock kan man ana en och annan liten snöfläck på skuggiga platser i de mörka bakgatorna.

N berättar att det vid några tillfällen varit ett par cm snö och halkigt värre vilket lett till nära nog likadana katastrofsituationer på Irland som i Sverige i helgen. Men nu öär det som sagt snöfritt och jag kunde gå hem till gossen utan att halka en endaste gång.

Han har ny lägenhet nu, både större och finare och mer central än den förra. Ett verkligt kap om ni frågar mig. Från fönstret i vardagsrummet har man fin utsikt över floden Lee, där det just nu verkar vara ebb. MAn ser tydligt skillnaden mellan ebb och flod här.


Nu har jag som sagt installerat mig själv och min dator här och överlämnat de håvor jag bringat med från fosterlandet: Semlebullar, gifflar, ostkakor, chokladkakor och ett par raggsockor. Han hade ju beklagat sig över de kalla golven på FB, men det märker jag inget av än så länge.


Nu skall vi strax försöka bli så pass hungriga at vi kan ge oss ut på stan och ta en stadig irländsk måltid på fett fläsk och rotmos. Mums!

Framme

Så kom jag då fram till den Gröna ön även om det såg ganska så vitt ut ifrån luften när vi for över Scotland. I Dublin var det dock i princip barmark och det kändes riktigt ovant att kunna gå utan att kolla var jag satte ner fötterna.

Innan jag kom så långt så hade det dock varit hinder i min väg hela dagen. Jag hade tänkt lyxa mig med Arlanda Express ut till flyget, men inte ens det tåget gick idag så det fick bli buss. På Arlanda gick allt bra tills vi taxat ut från Gate 63 och skulle till att starta. En motor ville inte vara med och det var ju tur att den "talade om" detta innan vi lyfte men nu blev det till att byta plan, lasta om och förflytta sig.

Men äntligen var vi så iväg, två timmar sena, och det spelar ju ingen roll för mig. Vad som störde mer var att ett stort antal blöjbarn var med på dagens flight och dessa pendlade mellan gnäll, gråt, gallskrik eller hysteriska tjut. Usch. Jag tänkte än en gång på de kloka ord gamle Strindberg en gång sa: "Näst efter hundar och musik är små barn det jävligaste jag vet!"

Från flygfältet i Dublin är det gratis taxi till hotellet och där rusade jag in och satte på TV:n för att se skidskyttet: Icke då. Irland sänder inget OS! Och när jag gick in på SVT-play för att se tävlingarna förklarades att "Vi kan inte sända utrikes pga upphovsrätt" Så nu sitter jag och hör Sveriges radios internetsändning där Ferry just skjutit felfritt i tredje skyttet!

När han är klar skall jag gå och titta till restaurangen längst ner i hotellet. Då kommer jag osökt att tänka på Alf Hambes gamla visa "Fiske på Puben" där första versen låter så här:

Det första stop jag tömde uti Dublins sköna stad
Det följdes av det andra, tredje, fjärde raskt i rad.
Det femte blev jag mätt utav, det sjätte gjorde mig glad
men sjunde stopet räckte jag till närmste man och sad´

Har du sett att det sitter nå´n och metar på golvet
vänd dig sakta om, se efter är du snäll
För om du inte kan se nå´t, jag då reser jag på stubben
ifrån Dublin hem till Sverige redan ikväll.



PS:; Ferry bommade två på sista skyttet!! Fan anamma!

På väg

Så skall jag då än en gång bege mig ut i världen och det blir en repris av fjolårets iriska resa, som även den ägde rum vecka 8. Bussen mot Resecentrum avgår om en dryg timme och resväskan är i princip färdigpackad. Nu gäller det bara att stadens plogförvaltning gjort sitt så att vägarna är framkomliga trots det senaste dygnets ymniga snöande.

Jag har kollat vädret på Irland och det är inte varmt, men det verkar heller inte vara några större snöhinder. Nej, dessa ligger på betydligt närmare håll. Igår var tågtrafiken stängd sedan en järnvägsbro blivit blockerad, men en koll på SJ:s trafikinfo ger vid handen att just detta tycks vara klart nu.

Det skall bli himla roligt att besöka den förstfödde nere i Cork och se hur han har det i sin nya lägenhet. Liksom i fjol skall vi ta hyrbil en dag och kasta oss ut i vänstertrafik för att se oss omkring. Vi kommer också att ta ett lokaltåg en dag för att besöka ett whiskydestilleri i närheten. Till en sådan anläggning känns det ju dumt att köra själv.

Slutligen har jag beställt en pubafton på något ställe där det spelas irländsk musik - och då menar jag inte vare sig The Commitments eller U2. Sonen har lovat försöka ordna detta och även om musiken skulle fallera så lär det ändå finnas en eller annan Guinneas att avnjuta på stället.

Alternativ gäst vid fågelbordet

Vi matar småfåglarna regelbundet och de tar tacksamt emot de frön vi lägger ut. Det sägs ju att om man börjat mata fåglarna på ett ställe så måste man fortsätta annars dör de av svält. Detta är en myt. När maten tar slut vid ett fågelbord söker sig pippijåglarna till nästa.


Vi har inte så många fåglar där ute i skogen, men däremot flera olika arter. Förra veckan såg jag en tofsmes och idag fick jag en fin bild på en större hackspett. Vi såg - och hörde - honom hela sommaren och tack vare vinterutfodringen lär han fortsätta gästa oss nästa år.


Under fågelbordet har jag sett en mängd små hål i snön och jag har trott att det varit märken av nedblåsta kottar. Icke så. Idag upptäckte jag en gäst till vid fågelfröna. En liten skogsmus som kvickt pilade upp och ner mellan de olika hålen. Han var inte trygg med mig och dök ner så fort han fick syn på mig, men till sist fick jag en bild där han syntes åtminstone till hälften.

För övrigt avslutades kvällen med att vi såg Josef Fares nya film "Farsan" Mycket sevärd och som vanligt ett utsökt porträtt av några äkta människor.

USA-besök

Tidigt i morse stod jag vid terminal 5 på Arlanda och vem kom ångande om inte min nästfödde son, som var sig precis lik, trots att vi inte setts sedan i somras. Han är hemma på ett kortbesök för att övervara en kamrats disputation och det gav oss alltså en chans att ses över en frukosttallrik.

Vi passade också på att leka lite med våra telefoner och jag fick tips på en hel del saker man kan göra med en iPhone, som jag inte visste om. Nu dröjer det kanske ett halvt- eller helt år tills vi ses igen såvida jag inte tar mig samman och reser över och besöker gossen på hans hemmaplan. Hur som helst var det jätteroligt att se den lilla igen.

Regression

Regression, lärde jag mig på lärarhögskolans psykologikurs, är ett fenomen som går ut på att en människa backar till ett tidigare, barnsligare, stadium i sin utveckling. Kanske är det detta, som nu drabbat mig, ty efter 55 års väntan, drygt, har jag nu köpt mig en modelljärnväg.


Ingen stor märkvärdig anläggning utan ett svenskt lok, med tre personvagnar och några godsvagnar samt omkring 6 m räls. Allt av märket Lima, som inte längre tillverkas och som anses vara ett billighetsmärke utan större samlarvärde. Det tackar jag för eftersom tåget funkade utmärkt och det till ett mycket rimligt pris. Nu skall jag bara fixa lite mer räls för sådant kan man köpa på tradera och blocket.