Regnmakare

Landet har varit förkvävt av en förlamande värmebölja i flera veckor. Turligt nog har vi hållit oss norr och öster om den värsta temperaturen. Det finns dock ett osvikligt sätt att bryta en värmebölja och framkalla ett behagligt regnväder. Man bjuder till ett gardenparty.


Det gjorde vi igår. Vi skulle grilla och gästerna dök upp, både små barn, halvgamla och vuxna och alla hade de med sig riklig förning. Långbordet stod dukat, med vaxduk som tur var, och grillarna glödde under marinerat fläskkött som smakade så gott!


Och då kom det. Molnen drog ihop sig och de första dropparna föll mot den sönderbrända jorden samtidigt som köttet var precis klart. Katastrof? Ingalunda. Tre raska karlar fixade snabbt fram en presenning. Öljetter träddes över spikar och bands fast i brädor, uppresta mot altanräcket. Vips hade vi ett utetak och det höll regnet borta hela kvällen.

Vi lyckades för övrigt väldigt väl i regnmakeriet ty regnmätaren, som bara rymmer 50 mm, stod översvämmad i morse. Jorden tackade och tog emot och vi ser nu fram mot de första kantarellerna.

En resa i österled

Än en gång har vi nu varit i Estland och för min del var detta sjunde gången. Det har hänt mycket sedan första gången jag var där, två veckor efter befrielsen från Sovjet i september 1991.

Då krävdes det visum och pass och noggrann kontroll av packning innan man släpptes in och nu var det bara att traska in, utan att någon ens tittade åt passet.

Staden själv har också ändrats. Det låg fem stora färjor i hamnen när vi lade till vid kaj och mot skyn sträckte sig flera nya höghus i glas och aluminium i modernast tänkbara design.


Man satsar oerhört hårt på turismen och man riktar sig uppenbarligen mot penningstarka medelålders människor vilket tydligt märktes när man svalkade sig med en kvällsöl på någon av stadens alla trottoarserveringar. Ett stilla sorl hördes mellan husfasaderna och överallt flanerade par sakta upp och ner. Inga skrikande tonåringar och ölstinna gaphalsar störde stämningen.


Det räcker dock med en övernattning om man nöjer sig med gamla stan. På den tiden hinner man gå över Domberget och Raeturg (Rådhusplatsen). Man hinner se alla butiker med samma varulager av ylle, linne och bärnsten. Och man hinner avnjuta iskall öl till vrakpris överallt.


Mycket var sig också likt. Tanterna stod efter gamla stadsmuren med sina ylletröjor och vantar där priserna hade inte höjts nämnvärt sedan vi var där för sju år sedan.

Vi tittade efter presenter till våra nära och kära och A hittade små handgjorda tygdockor och röda ylletröjor till nye släktingen Arvid. Jag vill dock för ingen del medverka till att gossen utvecklas till en fjolla så det slutade med en skarpslipad tälgyxa i handsmitt stål.


Av de nära tusen turister, som följde med vår färja var vi nog de enda som hade chansen att besöka ett estniskt hem. Vi träffade nämligen A och T i deras lägenhet i Tartu och fick då också se en stad som inte var lika präglad av turism som huvudstaden och där man fortfarande såg mycket av det gamla Estland från sovjetiska ockupationstiden.


Vi hade med en present till barnen J och L. Ett trätåg från BRIO och det var en ren fröjd att se hur glad gossen blev över detta- Flickan var mest glad över att riva i papperet men kan kanske uppskatta lokdriften om några år, när hon blir 3Y+.


Det var roligt att träffa A och hennes man också och vi enades om att det inte skall dröja sju år tills nästa gång vi ses.

Ett resandesällskap kommer till stan.

Ja, man kan nästan tro det när vi lastat ur all vår packning framför hissen. Vi testade med ett "löspåsesystem" i år och visst kunde vi utnyttja varje vrå i bagageutrymmet och det är förunderligt hur mycket som ryms i en S40. Resan hem gick för övrigt bra och tog i år bara 13,5 timmar inkl 2 tim rast. Men då gick det lite fort här och var

Tornedalen

Vi har varit på kortsemester på hemmaplan. Ja, allting inom fyrtio mil räknas som hemmaplan i Lappland. Vår färd gick österut mot Tornedalen igår och vi nyttjade små oansenliga vägar vilka bjöd på betydligt mer natur än medtrafikanter.

Första anhalt blev Morjärv där jag passade på att fotografera stationshuset och bangården som nu upprustas som ett led i utbyggnaden av Haparandabanan.


Vi tyckte det skulle ha varit lite väl kaxigt att passera Haparanda utan att ha bevistat Nordkalottens numera mest betydelsefulla sevärdhet – IKEA. Så vi drog en hastig repa genom gångarna och hamnade till slut i restaurangen, som inte rekommenderas. Maten var mer upptinad än tillagad.

Nu började det egentliga turistandet, som bestod i att beundra det vackra landskapet i Tornedalen. Här är stora gårdar med bördiga marker och feta kor, allt med den vackra Torne älv som en effektfull bakgrund. Eftersom jag körde blev det tyvärr inga bilder på härligheten.

Bilder blev det dock vid Kukkolaforsen, ett känt turistmål, som min farmors bror John (ljusastakemorbron) ofta berättade om. Där var onekligen mycket vackert och på den rangliga bryggan ut i forsen stod en våghalsig fiskare och kastade ut sin lina efter läckerheterna i vattnet.


Övernattning hade vi beställt i ett vandrarhem vid Rantajaure, som vi trodde var ett enda litet pörte uti vildmarken, men som visade sig vara en stor och fin anläggning i en livaktig by. Bilden härifrån visar soluppgången över sjön från fönstret i vårt rum. Inget dåligt natthärbärge.


Nästa dag fortsatte vi norrut mot Pajala sedan vi först besökt en konst- och hantverksutställning som hette Drängalängan i byn Svanstein. De hade förstånd på att ta betalt för sina grejer men de var säkert väl värda sitt pris också.

I Pajala spanade vi förgäves efter spår av populärmusiken men fann bara ortens kyrka där tre sysslolösa ungdomar, som spelade tärning, hade hand om vägkyrkeverksamheten. Vi nyttjade icke deras tjänster.

I stället tittade vi in i Lars Levi Laestadii pörte och besåg den säng där han dog. Död är dock inte hans lära utan fortfarande tyngs människor ned av den skuld och skam Laestadianismen förtrycker de sina med och som tvingar dem leva sitt liv i en evig uppförsbacke, som Mikael Niemi så talande beskriver saken.










Vi vände nu åter hemåt på diverse småvägar. I Sattajaure kostade jag på mig en ny plånbok i utsökt skinnarbete. I Korpilombolo poserade jag vid denna världs ände för att visa att jag varit där.


I Tärendö åt vi och tittade efter Charlotte Kalla som icke var tillstädes. Hon är nämligen nere på Öland idag och tar emot prinsessan Viktorias pris. I Gällivare köpte vi två liter jordgubbar och nu sitter vi hemma i Murjek och pustar ut och samlar ihop våra intryck.

Det är väldigt vackert i Tornedalen och området är väl värt ett besök!

Dellenbanan

Nu har jag lyssnat till Dellens vågor på riktigt och inte bara på stenkaka. Fast ljudet från vågorna doldes av dunkat och skramlet från dressinens hjul. Vi har nämligen varit ute och cyklat på det som en gång i tiden, för 150 år sedan, var världens nordligaste järnväg - Delenbanan. Nu är den nedlagd men ligger kvar mellan Hudiksvall och Ljusdal, dressincyklister till fromma.


Vi nöjde oss med att cykla från Delsbo till de tunnlar vi visste skulle ligga en bit västerut. Fram till dem skulle vi bjudas ett vackert slingrande spår utefter sjöstranden. Ack hur besvikna blevo vi icke?


Järnvägen sträckte sig i ett par oändliga raksträckor i tät snårskog och med gräs upp till knäna innan den närmade sig sjöastranden men fortfarande skymdes av tät skog. Inte förrän alldeles innan tunnlarna blev det så där vackert som broschyrerna om banan visar. Och dessa korta sträckor gjorde hela turen värd sitt besvär.


Fast det var en grej till som gladde oss mycket. Våra värdar, Lennart och Gun-lis som vi övernattar hos på vägen norrut, hade varit ute och satt upp en glad skylt vid en vägövergång utefter spåret och sällan har vi väl blivit så glada över ett handgjort plakat.

I svampskogen

Den senaste tidens värme till trots har det börjat spira och gro bland svamparna ute i stugan. Ur mossa och lavar sticker de allra som vackraste små flugsvampar upp sina blanka hättor och ser sig nyfiket omkring i den värld de ska gästa några veckor.


Men nej, jag luras bara. Detta är inga svampar utan ett salt- och pepparkar, som vi fått i impulspresent av dotera. Men medge att de gör sig bra, inte bara på bordet, utan också ute i naturen!

Fjällgatan

I ett inslag i Radio Stockholm nyligen fick folk ringa in och tipsa om stadens värsta turistfällor. Att Västra Långgatan vann är inte förvånansvärt, men konstigare tyckte jag det var att någon nämnde Fjällgatans Café.

Detta ställe har Stockholms vackraste utsikt och man serveras gott kaffe, god glass och matiga sallader till förvånansvärt rimliga priser. När nu dottern var på besök och bonusdottern hade semester for vi dit i förra veckan och damerna lät sig gärna bjudas av det goda som stället bjöd. Och visst har väl platsen mycket vackert att bjuda!

Kärt besök

En positiv sak med att ha barnen utrikes är att det blir så himla roligt när de någon gång dyker upp hemma i fosterlandet. Nu är det lilltösen som kommit på kortvisit och det kan inte hjälpas att det vart lite fuktigt i ögonvrån när hon kom skuttande över parkeringen vid järnvägsstationen igår.

Nåväl, det gick fort över, när vi for hem och installerade barnet i bästa sovrummet för att sedan fortsätta ut mot stugan där kvällens supé skulle förberedas. Sedan J tvingats återvända i förtid var vi nu "bara" fem personer men dessa bjöds en god måltid som vi dukade upp på matvinkeln av altanen.

O och K hämtades vid busshållplatsen och bjöds en frasig grönsallad med bröd som entrérätt. Under tiden hämtade jag även A som kommit direkt från jobbet med bussen. Vi fortsatte nu måltiden med inkokt lax vartill serverades skarpsås och dillkokt färskpotatis. Allt medan solen lyste från en klarblå himmel och koltrasten sjöng från sin gren i höga granen, precis som på beställning.


Det var väldigt trevlig att ha dottern och hennes vänner på besök och det kändes gott att se hur gästerna lät sig väl smaka. Som dessert hade jag valt en rätt jag aldrig gjort tidigare, men som blev väldigt lyckad - Pannacotta tillagad med äkta vaniljstång och dekorerad med limemarinerade jordgubbar. Det låter säkert mer komplicerat än vad det var, och erkännas skall att jag gjort i ordning allt inne i stan och sedan kört ut det till vårt fotogendrivna kylskåp.

Efter detta kändes det skönt att luta sig bakåt och konstatera att tösen inte behövde skämmas för sin gamle far denna gång heller... Fast det var ju förstås nära när vevgrammofonen, laddad med Lapplisa kom fram till kaffet. Kaffet var för övrigt vedeldat, vilket bara görs vid speciellt högtidliga tillfällen.