Ullared

Ullared är en plåga man skall igenom då och då. Idag har jag haft stabor här som gäster enkom för att begå Ullared. De kom sent igår kväll, långt efter det att mörkret lagt sig och vi for redan vid sextiden i morse. Medan det fortfarande var mörkt så inte fick de se mycket av min boning. Men det kan göra det samma.

Belöningen för den tidiga avfärden var att vi kunde traska raka vägen in i köptemplet när vi kom dit. Bara ett par timmar senare, när jag gjorde en tur bort till elektronikbutiken, ringlade sig en kilometerlång kö runt hela området - i hällande regn.

Jag hade ställt min kundvagn på en parkering för slika utanför fiket och där stod den bra. Jag kunde nämligen smita in genom den utgång som jag nyss lämnat och därmed glida förbi alla stackare i paraply och tom kundvagn.

Det var rysligt mycket folk idag och man fick, ta sig fram i små små¨etapper när man gick över de större stråken i affären. Men jag fick köpte det mesta på min lista och kunde tämligen nöjd styra hemåt medan gästerna for åt andra hållet, hem till sitt.

Och nu när det hela är över kan jag nöjd konstatera att nya badrumsmattan passade bra, att duschdraperiet nådde ända ner till golvet, att nya boxerkalsingarna passade bra och i morgon ska jag ut och leta geocachar med mina nya mini-GPS...

Geocaching

I lördags stötte jag ihop med vännen OH, en man som verkligen förtjänar initialerna OverHead, ty han är lång och ståtlig. Tillsammans såg och hörde vi hur A spelade oljefat med sin steelpan-grupp på Mynttorget i Gamla stan.

Som vi stod där kom han att berätta, att han senare på eftermiddagen skulle ut och geocacha. Ett uttryck, som jag tidigbare hört, men hade ytterst vaga begrepp om. OH utvecklade ärendet och berättade att små plastdosor är gömda på speciella platser med sina speciella koordinater över hela jorden. I plastdosan ligger en liten loggbok och en penna så att den som finner "skatten" kan skriva upp sitt användarnamn och datum i boken.

Detta tyckte jag lät väldigt fascinernade så jag skaffade genast en app till min iPhone för detta ändamål samt loggade in och registererade mig på www.geocache.com där jag valde mitt användarnamn.

Tyvärr hann jag inte ge mig ut och leta under helgen men väl tillbaka på hemmaplan testade jag noggranheten hos min iPhone på en skatt som skulle vara gömd i närheten av kommunhuset. Noggrannheten var god. Telefonen sa att jag hade 8 fot kvar till geocachen och samtidigt såg jag en mystisk sten - 8 fot bort. Under den låg en liten plastdosa med ett litet block och jag bekräftade fyndet genom att klicka på "Found it" på min app.


Detta är en rolig hobby och jag funderar nu skarpt på att trots allt skaffa mig en GPS. Men bara en liten en, i nyckelringsformat. Ty bilkörning klarar jag fortfarande med den GPS jag har mellan öronen

En högtidsdag

Så har jag dock firat ännu en födelsedag - en i raden av ett otal. Ja, egentligen firades tilldragelsen i dagarna två. Själva dagen ägnades presenter och tårta i den trängre familjekretsen medan lördagen firades med tillrest gäst från Paris. Lillflickan hade till min stora glädje åkt hela den långa vägen hem till vårt middagsbord för att vara med och delta i måltiden.

Själva födelsedagen inleddes med kaffe på sängen och ett rikligt antal presenter: Ny skjorta med tillhörande svart kofta (mycket snyggt), ånglokskalender för 2011 och en bok av Morgan Alling, vilken jag ser fram mot att sitta och läsa i fotogenlampans sken i stugvärmen under kulna höstkvällar.


Resten av dagen satt jag sedan ute i stugan och roade mig med att skissa på ett målningsprojekt, som jag länge tänkt på. Ett underbart fridfullt sätt att fira födelsedag. Till mitt sällskap hade jag ett par mozartkulor och wienerbröd, som avnjöts på bryggan, där det fortfarande var tillräckligt varmt för att sitta ute.

Vi hade tänkt äta smörgåstårta på kvällen, men det visade sig snart att sådana måste vara förhandsbeställda och det hade jag inte gjort. Prinsesstårtor kan man däremot köpa hem på direkten och det gjorde vi. Och nu blev det ytterligare presenter från bonusbarn och bonusmåg; ett perfekt fodral till polaren iPhone och ett nytt akvarellblock.

Till sist kom så lilltösen nerdimpande och med henne ett pussel (tågmotiv naturligtvis) och godast tänkbara praliner. Vi ägnade sedan lördagen åt orientering uppåt Rimbotrakten men på kvällen blev det festmiddag med ugnsstekt röding, skirat smör, mandelpotatis och hjortongrädde i rånskålar. Så det var i sanning en födelsedag att glädja sig åt!

Lite flicka på raska ben...

... springer över stock och sten. Så skaldade gamla mor förr när lilltösen for fram genom de västsvenska skogarna. Och så skaldade jag i morse när jag för första gången på väldigt länge, åter fick följa lillflickan till start. Det kändes att det var länge sedan jag var på ett tävlingscentrum och jag kände inte längre igen en massa folk som förr i tiden. Men spänningen inför tävlingsstarten fanns där som förr och det kändes lite extra att se henne komma springande i klassisk stil på upploppet.


Roligt att träffa gamla kompisar från Linköpings OK


Lagledaren går igenom startordningen med sin trupp.


Tredje sträckan får starta sensationellt tidigt, som sjuttionde lag, och här delar hon ut kartor till väntande lagkamrater.


I klassisk stil på upploppet.


Och här har hon passerat mållinjen och rusar iväg mot kartplanket för att växla till sträcka fyra.

En kafferast

I min mors gamla fotoalbum har jag alltid sett den här bilden och tagit för givet att den visar en kafferast på gräsmattan. Men så slår det mig att bilden bör vara tagen under krigsåren och att kaffe kanske inte var något självklart inslag på fikabordet. Det står en svagdricksflaska på bänken bredvid bordet och kanske är det den drycken familjen samlats kring.


Min mor skrev dagbok under dessa år och i den skriver hon faktiskt då och då om att man dricker kaffe utan att på något sätt kommentera eventuella restriktioner kring detta. Kanske var det någon av svärsönerna i staden som hade kontakter och tog med kaffe ut till landet mot att de fick ägg och fläsk i retur. Förresten så lägger jag in en bild av hur det ser ut på samma ställe idag.


Jag har länge tänkt låta detta kafferep ingå i min bildserie av barndomsbilder trots att det är min mors barndom det handlar om. Bilden blir naturligtvis inte vad jag hoppats men sedd på avstånd ger den ändå en liten aning om det jag ville få fram. Fast ansikten kan jag fortfarande inte måla.