Friday, December 31, 2010

Mellandagar

Mellandagarna här uppe i norr har förflutit i stilla frid. Jag har stått upp i arla morgonväkten varje dag för att få några timmar ensam vid köksbordet innan resten av familjen vaknat och angripit det rikliga frukostbordet. Jag har börjat på ett nytt släktträd, ett som utgår från Elisabet Andersdotter, som är min mormors mormors mormors mormor och om vilken jagh inte vet mer än att hon troligen levde i Eggvena och att hon bör ha varit född mot slutet av 1600-talet. Det är ett fasligt roligt jobb och antalet grenar på detta släktträd ökar stadigt.

Vi har varje dag begett oss ut på promenad utom i förgår då det var trettio grader kallt och inte ens bilen ville starta. Den bättrade sig dock igår sedan den fått en natt med en batteriladdare och sedan temperaturen stigit till minus tretton. Då passade vi på att åka ner till Vuollerim för att proviantera inför nyårsaftonen. Den resan fick dock avbrytas eftersom en timmerbil fattat eld mitt på vägen och räddningstjänsten stängt av densamma i en timme. Detta ledde till en timmes extra fika hemma hos Kicki, med vilkens familj vi skall fira nyåret. Ytterligare en familj kommer dit och vi skall hålla till i hembygdsgården. På vår lott har kommit att skapa förrätten och jag skall komponera en egen sak utifrån den rökta laxsida, som P fick i julklapp av sin klass.


En annan rolig sak här har varit den grillkåta, som hembygdsföreningen långt om länge köpt in. Där har vi tvenne gånger suttit och grillat korv och fläsk, vilka sprakat muntert över elden, Igår kväll lagade vi även pannkakor. Man bedrar sig dock lite på stämningen därinne och tror att elden på eldstaden mitt på golvet och 70 cm upp skall värma upp hela kojan. Det gör den inte. Värmen stiger upp och ut genom skorstenen och det blir förfärligt kallt om fötterna så det blir inget långsitt så här års.


Nyår ja. Jag har önskat gott nytt år i snart sextio år nu och året har ändå blivit som det blivit så i år struntar jag i att sms:a och maila och vad man nu kan göra. Jag nöjer mig med att ringa upp och växla några ord med de människor som betyder något för mig och hoppas att de har en trevlig dag i alla fall, denna den sista dagen 2010.

Sunday, December 26, 2010

Några gamla bilder

Det slår mig plötsligt att vi kanske inte är så många, bland denna bloggs läsare, som minns hur det såg ut på gården vid den tid då mor skrev sina dagböcker. Därför kommer här tre bilder, alla tagna på vintern – kanske rentav juletid, för att ge en uppfattning om hur det kan ha sett ut på julaftonen 1941. Bilderna är visserligen tagna på femtiotalet, men inget väsentligt hade ändrats från det att dagboken skrevs.


På den första bild ser man boningshuset från sydväst. Fotografen har stått nere bland äppelträden i trädgården. Man ser verandan som nu är helt borta och närmast kameran ligger vardagsrummet, eller salen, som mor säger. Interiört är den oförändrad medan utsidan naturligtvis ser helt annorlunda och mycket bredare ut.


Nästa bild visar hunden Jerry på sin sten, där han alltid stod på post för att kolla läget fram mot stationen. Visserligen födde Jerry regelbundet valpar, men kallades ändå alltid han. Namnet kom från musikern Jerry Högstedt vars namn Olle råkat höra på radio när han fick hunden 1953.
Det viktiga på bilden är dock den lilla stugan i bakgrunden, kallad Mandes, efter morfars syster Amanda som bott där innan hon flyttade ner till dottern Helga i Myra. Nu var det i denna stuga Olle bodde. Jag har ett bestämt minne av att morfar köpt stugan, efter någon åldring (ev Sölt-Johan), och transporterat ner den hit, men Lisa minns inte annat än att den alltid hade stått där. Den revs 1964 i samband med renoveringen av stora huset.


Sista bilden visar en konfliktladdad situation och är tagen från kökstrappan ner mot ladugården. Till höger anar man jordkällaren och till vänster den lilla gräsplätten utanför föräldrarnas sovrum, det som Olle sedermera övertog.

Julen 1941

Mors julfirande 1941 var i rätt mycket likt det vi syskon upplevde som små i Nossebro på femtio-sextiotalet. Man åt, umgicks och åt ännu mer. Dock såg man inte Kalle Anka. Stugan var ju trång och syskonen många så mor börjar dagens anteckning med att berätta var alla sovit någonstans. Att ligga två i samma säng var något helt naturligt och ett sätt att bevara värmen lite bättre. När jag nu talar med Lisa om hur det var förr så är detta något hon ibland tar upp. Hur otäckt det var att gå upp i ett utkylt rum för att fort få eld i spisen.

Julaftonen 41 var nog extra kall för nu började det snöa på morgonen och snöandet tilltog under dagen. Hon nämner två måltider, middag med dopp i gryta i köket samt kaffe i salen. Senare på kvällen blev det lutfisk och potatis samt fotografering! (Jag erinrar mig att jag sett ett inomhusfoto som mycket väl kan vara taget vid detta tillfälle. Skall se om jag hittar det.).

Julgranen kläddes under förmiddagen och då fick mor också cykla fram och köpa tändstickor. Under högtidliga former tände man sedan ljus och julgran i samband med lutfisken på kvällen. Tydligen var inte tända stearinljus något som förekom i vardagslag eftersom hon nämner det extra.

Syster Svea fick agera tomte och mor nämner tacksamt sina julklappar som alla tycks ha varit mjuka: Mössa, Handväska, Halsduk mm. Fast en bok fick hon nog också för hon avslutar med att berätta hur hon ligger och läser en roman som heter ”Weekenddramat”. Förmodligen kunde man ha firat en betydligt sämre jul detta år.

Saturday, December 25, 2010

Julafton

Så var då julaftonen firad och i år kunde vi glädja oss åt en vit jul från Skåne till Lappland. Speciellt, tycks det som, i Skåne där folk suttit i drivor i timtal på Österlen. Dock utan att glädjas åt det vita. Här upp i norr är vi vana vid snö och vet när vi skall hålla oss inne. Men vi var ute en liten sväng mitt på dagen för att tända ljusen på kyrkogården. Som vanligt blev det minneslunden för min del.


Nästa tradition är att förbereda kyrkkaffet i församlingshemmet. Vi dukade fram koppar och fat, bredde smörgåsar och laddade kaffeautomaten så att allt skulle vara klart när julottebesökarna kommer.


En annan tradition är den att tända islyktorna hemma på gården. Vid 25 grader minus går det fort att frysa vattnet och lyktorna lyser vackert i skymningen.


Något som riskerar att bli en ny tradition inträffade efter Kalle Anka. En grannfamilj behövde en ”riktig” tomte till ett litet barn, som kommit upp i den ålder, att tvivel om tomtens existens börjat anfäkta hennes unga sinne. Jag fick en riktigt fin tomtedräkt och traskade iväg genom byn med en fotogenlykta i näven och en säck över axeln.


Trots viss rampfeber lyckades jag nog rätt bra för barnet verkade lagom nervöst men mycket glad över alla paket som vräktes över henne. För min del resulterade besöket i ett avlångt paket, misstänkt likt en stor After Eight.


För vår del blev det nu Karl Bertil Jonson, följt av julklappsutdelning och vi nöjde oss med en liten söt tomta i moderiktigt frisyr och sidenklänning. Vi har i många år strävat mot att begränsa paketmängden, men alla har inte nått upp till målet och högen på bordet blev lika stor som vanligt.


Bland presenterna märktes en biografo över Keith Richards, En bok med frågor ur ”På Spåret” och en fantastisk mugg med en liten motordriven propeller i bottnen så att kaffe och mjölk nu blandas med en enkel knapptryckning på handtaget. Sist kom bästa vännerna i byn på sedvanligt kvällskaffe och aftonen avslutades i muntert samspråk . Ja, inte riktigt sist förresten, för jag brukar alltid gå ut ensam vid midnattstid i julenatten, lyssna till tystnaden och känna kontakten med gångna släktled.

Thursday, December 23, 2010

Dagarna före dan på Åsen

Dagarna före jul fylls av städning på Åsen 1:4. Allt är huller om buller, eller, för att beskriva det med mors egna ord: ”Usch vilken oändlig röra det blev överallt. Möblerna på varann, häftstift över hela golvet, klädespersedlar och trasor liggande överallt. Men på kvällen blev det rätt snyggt.” Någonstans känner man igen det där.

Annat som sker är utflykter till Herrljunga och Vårgårda för julklappsinköp. Mor och Signe är ute på dessa resor och de har hjärtligt roligt åt allt konstigt folk de ser. Albina´ Helge är en, Bråttensbyläraren en annan. Systrarna och deras karlar kommer och Stig berättar att Svensson fått inkallelseorder till den 15:e januari och sex månader framåt. Krigsvigsel! utropar mor förtjust.

Lite vardagsdramatik hinns också med i dessa sista dagarna före jul. Gondoljären kör fram till mejeriet med Fårekullas och Stommens mjölk - 200 liter - och allt blir förstört för att mejerinnan häller ut en hink vatten framför hästen, som rycker till och välter hela lasset. Hon skyller dock på en bil, som farit förbi och skrämt det spattiga djuret.

Två dagar före julafton kommer Lasse Andersson (Kläppen) och berättar att hans ungar slagit ut fönstren på huset i Myra. Fader Martin går dit på kvällen och inspekterar förödelsen – alla fönster trasiga och spannmålen kringriven. Mor utbrister: ”Hur kunde detta hända”. Själv är jag mest nyfiken på vilket hus som avses? Kan det ha varit i Karls i myras gamla boning? Den som hörde till Myra lagård och som Karl byggt i vredesmod sedan han blivit osams med sin svärson, som flyttat in i hans ursprungliga hus.

Dan före dopparedan

Dan för dopparedagen och vi sitter vid köksbordet och ser ut mot den snötäckta trädgården väl vetandes att detta i år är en syn som kan delas av hela landet. Faktum är att det är mindre snö här än hemma i västsverige.


Resan upp igår vart seg. Den började bra och vi flög fram över uppsalaslätten i full fart. I ett huj var vi över Dalälven men när vi en stund senare passerade Gävle började små flingor virvla i luften. Snöandet tilltog och när vi kom till Söderhamn gick trafiken i en lång, lugn kö där blott en och annan bokstavskombinerad förare vågade sig på halsbrytande omkörningar.

I Hudiksvall hade en sådan drabbats av sitt välförtjänta öde och fastnat i en snövall vid vägkanten, Tyvärr drog han med sig åtta andra bilförare och det vart en stunds förstoppning i trafiken. Vi kom loss fortare än väntat men snön vid Söderhamn sinkade oss ändå i en dryg timme.

Ytterligare en timme blev det i i Sundsvall där vi skulle in och fixa en restjulklapp på IKEA. Ett besök på IKEA tar med en naturlags kraft aldrig mindre än en timme. Så icke heller denna gång. Sista stoppet blev nu restaurangen vid Högakustenbron och då var vi ännu knappt halvvägs.

Nu körde min co-driver under 25 mil varefter jag fortsatte stäva norrut i god fart och i gott väglag ända till vi äntligen nådde målet efter 17 timmar och 14 minuter. Så lång tid har vi aldrig tagit på oss och dröjsmålet får skyllas på snön och IKEA. Inte på oss. Till syvende och sist är det ju ändå viktigast att komma fram alls än att bli fast utefter vägen.

Sunday, December 19, 2010

Hos Carl Michael

Ibland har man tur. Bästa vännerna i stan har en bror som är krögare och som nu i jule- och födelsedagstid bjudit våra bekantingar på fin middag på sin krog. ”Ta med er ett par vänner” hade brodern sagt och till vår stora lycka valde de oss!

Det är inte ofta man kan gå in på sådana ställen och bara välja och vraka vad man vill ha. Carl Michael heter stället och dess specialitet är svensk husmanskost. Ack, så sällsynt i dessa tider med italienska, kinesiska, spanska, thailändska restauranger.

I en gammal fin sjuttonhundratals miljö, där ”den riktige” Carl Michael mycket väl kunde ha framträtt när det begav sig, slog vi oss ner vid ett runt bord, mitt i lokalen som enbart var upplyst av levande ljus.


Till förrätt beställde de andra in soppa på jordärtskocka medan jag tog en tallrik sill och strömming. Allt smakade ljuvligt och gav god grund för huvudrätten som i mitt fall blev gryta på oxkind medan A tog en hemlagad blodpudding med bacon. Lyxigt i all sin enkelhet, som det blir när en svensk kockmästare står vid grytorna.

Mätta och belåtna konstaterade vi att en sådan här kväll borde vi unna oss då och då. Och inte behöver vi vänta tills vi blir bjudna nästa gång. Vi har mycket väl råd att unna oss en sådan här kväll. Det är vi värda!

Thursday, December 16, 2010

Nyttan av en vevgrammofon

Jag går mot min sjuttiosjunde terminsavslutning men även för mor var det vinterlov dessa dagar. Hon konstaterar förnöjt att nu var det slut med tidiga morgonskurningar på ett tag och dags att håva in förtjänsten. Tyvärr anger hon inte storleken av densamma, vilket hade varit kul att veta, så här 69 år senare.

Den 14 dec 1941 är det söndag och mor är i kyrkan faktiskt. Kanske är det för att ta en titt på ett annat nyförlovat par: Elvy och hennes fästman, som i den trängre familjekretsen kallas Gondoljären, men som i tidens fullbordan skulle byta namn till Elvys Presley. Föga anade väl mor att den lätt åldrade hemmansägaren Elvy, som fått ihop det med den betydligt yngre drängen, faktiskt ingick i en gren av samma släkträd som hon själv.

Hur som helst älskade Jonsönerna och döttrarna att ”driva jyckel” med folk och det är inte att undra över att mor och Olle traskade upp till Gundleberget, grannstället, som ägdes av Elvy och för tillfället var obebott, och ställa sig att skrika ”brudparet ut” i vinternatten. För nu var det vinternatt med snö och kyla.

Slakten verkar vara klar och mormor och mor bakar kakor med fantasifulla namn var dag. Av kristider och restriktioner och ransoneringskort märks intet. Den 17 december roar sig Olle och mor med att ta ner vevgrammofonen till ladugården för att se om musiken skulle ge mer mjölk och få hönsen att värpa bättre. Föga anade hon väl även här att hon denna dag, 13 år senare, skulle ta tåget till Falköping för att föda ett litet rart flickebarn, som i dag alltså nått upp till aktningvärd ålder.

Musiken då? Nej, de fick inte fram något entydligt resultat av sin forskning men det var säkert roligare att mjölka till Sven Olof Sandberg och Edvard Persson.

Julbord

Varje år i oktober-november ser jag fram mot julborden och drömmer om att få begå ett eller flera dignande bufféer på stadens bättre näringsställen. Visserligen kostar det litet men det är det värt. Det tycker dock icke A, som vägrar att slänga ut pengar på något så förgängligt som fet mat, så det blir nästan aldrig något julbord.

Jag skulle verkligen inte ha något emot att gå och äta själv, men misstänker starkt att det skulle verka dämpande på festglädjen hos övriga gäster om det satt en ensam, lönnfet herre i ett hörn och tryckte i sig korvar och pastejer. Så jag avstår.

Hur rätt detta är insåg jag igår då vi i skolans värld för en gångs skull blev bjudna på ett riktigt maffigt julbord. Fest och glädje och kollegor uppsnofsade till oigenkännlighet. Ett långt bord med sillar, skinkor, laxar, patéer, ja allt som hör julbordet till stod väntande på oss och jag började.

Först en tallrik med inlagd sill, sillsallad, lax och en kokt potatis. Den slank ner i ett huj. Sedan kort vila innan det var dags för det kallskurna. Skinka, kalkon, rökt korv, spicken korv, kryddad korv. Och lite extra sillsallad för det är så gott. Detta gick också bra men vilan vart lite längre nu.

Så småningom var jag dock beredd för det småvarma och på tallriken landade revben, rödkål, prinskorv, köttbullar, janzon ja tom. lite brysselkål men nu började det ta emot. Att en så mäktig stofthydda som min inte skall kunna få i sig mer än tre tallrikar är bra ynkligt. Jag var dock så mätt att jag endast med uppbjudande av mina sista krafter orkade stappla fram till dessertbordet och plocka till mig lite marsipangodis och kaffe innan jag slutligen försjönk i dvala. Innan dvalan hade jag dock kört köra hem, bytt om och lagt mig i horisontalläge.

Det var då, precis innan jag somnade, som jag var glad att jag inte slängt ut 480 spänn på att bli så övermätt på tre ynka tallrikar.

Monday, December 13, 2010

Lucia

Lucia känns lite passé tycker jag. Inte riktigt samma tjusning som när man var liten och mamma kom in tidigt på morgon med sina nybakta stora lussekatter, Helgas pepparkakor och tänt ljus i kulljusstake. Speciellt minns jag en lucia då jag bara var fem år och mor väckte mig och lillebror och berättade, att det hade snöat under natten. Och minsann. Jag glömmer aldrig hur ett vitt tjockt täcke lagt sig över trägården och nu syntes svagt i det grå gryningsljuset.

I helgen har vi dock fortsatt med lite julförberedelser och gjort dels struvor, och dels rullrån, vilka båda skall ingå i presentpaket till nära och kära. Eftersom jag skriver helt öppet om detta här så är det alltså ingen av alla er, nära och kära bloggläsare, som kommer att vederfaras nåden av dessa hembakta läckerheter.

Gamla mor då? Hur gick det med hennes lussefirande. Jo tack. Dagen före lucia skulle hon baka bröd till lucia men det bar sig inte bättre än att degvätskan var för varm och att jästkulturen stendog på fläcken. Detta bakteknik var sedan något som följde henne genom livet, av och till. Nu räddades situationen som vanligt av pappa ty fader Martin hade varit framme vid caféet och köpte lussekatter.

Kl 4 skulle hon upp och lussa men hon hade vaknat tidigare och gick upp och tände i spisen redan vid tre. Tänk det, i sena tiders barn, att detta var det första man gjorde innan centralvärmen skänkt sitt jämnvarma inomhusklimat dygnet runt i folkhemmet. Hon kokade sedan kaffe och för en sällsynt gång framskymtar det att det var krigs- och kristide ty hon betonar extra att det var bönkaffe.

Signe vågade hon inte riktigt väcka pga. hennes urusla morgonhumör men far och mor blev lussade och sedan satt hon inne hos Olle och fikade och spelade grammofon ett par timmar innan det var dags att ge sig ut och iväg till skolan och städningen. Så firade man lucia i Remmene 1941

Monday, December 06, 2010

Julförberedelser 1941

Mor hade det lite kämpigt med sin städning. Igår, när hon kom till skolan gick det inte att öppna dörren. Hon hade med sig två nycklar men den ena vred hon av. Till all lycka dök det upp två karlar på vägen. Den ene hade ett gevär över axeln och hade varit ute och jagat och nu lyckades han få upp dörren med den andra nyckeln så att mor kunde städa.

Annars har dagarna ägnats åt att ta vara på grisen som togs av daga den andra december. Man har saltat in kött och man har gjort press- och rullsylta, korvamat och rivit lever. Levern blev till leverkorv och de gjorde även lungkorv! Låter inte något vidare, men allt togs tillvara. Igår eftermiddag var mor framme hos slaktare Stakeberg med kött, som skulle malas.

Det har varit lite torrt men i förgår regnade det och mor konstaterar att det är bra att vatten samlas i slussarna för då blir det el tillräckligt. Det har dock inte kommit någon snö ännu.

Idag, för 69 år sedan, hände dock något märkvärdigt. Syster Britta kom hem till Åsen och när hon tog av handskarna sågs där en gyllene ring blänka på ringfingret. Hon hade äntligen, efter tio år sällskapande, förlovat sig med sin Harald. Nu gick det lite fortare och i torsdags var jag och uppvaktade äldste sonen Karl, som fyllde 67 och föddes redan 2 år efter förlovningen.

Det vart hur som helst stor uppståndelse och mor cyklade fram till stationen och köpte kakor på caféet. Ja, det fanns alltså café i lilla Remmene också. Dessutom två speceriaffärer men i ingen av dem fanns det nya numret av tidningen Se.

Britta åkte upp till Hudene efter kaffet, men senare kom nytt främmande därifrån. Syster Signes fästman Stig kom på besök. Han bor i Hudene och jobbar som eldare på Vänersborgsbanan.

Sunday, December 05, 2010

Födelsdagsfirandet

Jag har egentligen aldrig varit i Lund. Bara passerat med tåg någon gång eller gjort en hastig visit för många år sedan. Det är en vacker stad, utan stora gallerior men med små mysiga butiker. Domkyrkan står där tung och mäktig och måtte ha gjort ett enormt intryck på elvahundratalets lundabor, även om den var mindre då.


Universitetsbyggnaden är också vacker men magnoliorna som stod framför den kunde hålla sig för skratt denna dag. Det är långt till första maj då studenterna åter står och välkomnar dem till våren.


Vi fick ett par trivsamma programpunkter i hörsalen Palaestra et Odeum, vilka inte handlade så mycket om piraten, men var hörvärda ändå. Sven Melander berättade roliga minnen ur sin karriär och Beatlesexperten Staffan Olander berättade initierat om Beatles historia samt spelade upp unika studioinspelningar.


Klockan sju var det dags för festmiddag i Grand Hotells stora matsal på andra våningen och det var gott och smått, precis som det skall vara när det är fint. Dock serverades frikostigt med potatis och sås till huvudrätten så det räddade situationen. Vi serverades en sockersaltad laxentré med grovt bröd och syltad citron till förrätt och till huvudrätt blev det kalvfilé med blomkålspuré.


Maten ackompanjerades av ett antal äldre herrar som spelade en förnämlig swingmusik, men när de tvåhundra gästerna samtidigt skulle prata och försöka gör sig hörda över musiken ändade det hela i ett fruktansvärt oväsen, säkert likt det som rådde på gamla hotell Horn under middagarna efter kreatursauktionen.

Jag fick dra mig tillbaka och vila öron och huvud en liten stund innan det kom som jag uppskattade mest. Ett antal intresserade, kanske ett femtiotal, samlades i ett mindre rum och lyssnade till historier om piraten, men även om andra gubbar som skapat dråpliga situationer. Huvudberättare vad Sigge Cederlund och jag tar mig friheten att lägga in en av hans historier här; en liten bootleg helt utan hans medgivande.



Det enda jag ångrar var att jag själv inte vågade stå upp och berätta något för det jag kunnat komma med var absolut inte sämre än vad en del andra hade att berätta. Men det får bli en annan gång. Hur som helst var det en upplevelse att få bo på det anrika Grand Hotell i Lund och känna en liten doft av den piratiska värld som sitter i byggnadens väggar.

Nostalgitripp till Lund

Nalle Puh säger att det allra finaste ögonblicket, när man äter en burk honung är ögonblicket innan man tar första tuggan. Något lite på det viset känns det nu då jag sitter på mitt hotellrum och ska försöka summera intrycken från min dag med Piraten i Lund.

Piratensällskapet firar alltså den store författarens födelsedag runt 4 dec varje år och jag har under många år tänkt att det där skulle vara kul att besöka, men samtidigt trott att det nog är alldeles för dyrt för mig. Men så insåg jag i år att det är det ju visst inte. Jag kan gott unna mig denna sant nostalgiska utflykt och sedan jag bokade in mig och betalade anmälningsavgiften har det känts lite som inför en oskärad honungsburk. En härlig förväntan inför deltagandet i detta illustra evenemang.

Och visst har det varit kul och allt har gått bra, men nu vet jag vad det är och jag kan nästa år fira Piraten helt på egen hand om jag så skulle önska. Då kanske även A kan tänka sig att vara med för nu dömde hon ut arrangemanget såsom varande något för gamla gubbiga gubbar. Jag träffade för övrigt två herrar vid middagen som också var där själva och av exakt samma skäl som jag.

Jag tog tåget från stan tidigt i morse och landsteg på Lunds C strax efter middagstid. Rummet på Grand Hotell fick jag direkt och gav mig sedan ut för att äta lunch innan sammankomsten började på Palaestra och Odeum vid universitetsplatsen. Lunch blev det på en liten fiskekrog och sedan kaffe med bakverk på Café Lundagård. Däremellan besökte jag domkyrkan där vägen ner till jätten Finn var avstängd idag.

Dock tände jag ett litet ljus till Mor och Olle, så som jag brukar, och tänkte på att idag för 69 år sedan var hon med Olle nere i Myra och höll upp säckar som han fyllde med havre, som skulle till kvarnen för att malas.

Jag tog ett antal bilder också men kan tyvärr inte föra över dem till datorn ikväll så bilderna kommer i morgon. Och det gör förresten fortsättningen av texten också. Jag skall inte trötta ut läsaren och med Predikarens ord säger jag att ”ingen ände är på det myckna bokskrivandet och mycket studerande gör människan trött”

Thursday, December 02, 2010

Resa i vinermörker

Idag, den andre december, ska jag traditionsenligt (sedan två år) ta med mig min gamle far och min nästan lika gamla moster för att åka till kalas i Hudene där kusin K fyller år. Visserligen är det varning för snöoväder, men det gäller bara Skåne/Blekinge så det går nog bra att åka uppe hos oss.
Far och mor brukade alltid ta med moster dit denna dag så besöket har stort värde för di gamle och själv har jag nu, efter två år, funnit mig väl tillrätta vid det dignande bordet i köket.
Även mor var ute och reste denna dag för 69 år sedan. Hon tog cykel upp till Herrljunga för att "gå hos prästen" på konfirmationsläsning. Det fanns ingen snö den dagen, men det var kallt och blåsigt ändå. Efter läsningen köpte hon duktyg och broderigarn för 1,58 kr till en julklapp åt syster Svea.
Dagen slutade illa för en "familjemedlem". Olle tog med sig en gris fram till slaktare Stakeberg vilken där gick ett dystert öde till mötes. Grisen alltså. Men tänka sig att det funnits en tid då det låg både slakteri och charkuteri i lilla Remmene