Wednesday, February 16, 2011

Madeleinekakor

Sista dagen i Paris och för sista gången vid det här besöket traskade jag ner och köpte min två croisanter. De tre bagerier som ligger närmast (inom 75 m) var fortfarande stängda när jag kom strax före sju, men ett fjärde som låg 100 meter bort var öppet och jag fick mina bröd.

Jag gjorde ytterligare några inköp. Dottern hade nämligen sagt att det troligen var billigare att köpa sprit och framförallt vin i hennes livsmedelsbutik jämfört med på Tax Free-shoppen. Så jag gick iväg ett par kvarter bort och kunde så småningom konstatera att hon hade haft helt rätt i detta antagande.

Den störts tjusningen med de här besöken är tvivelsutan att få uppleva stadens mer undanskymda delar. Här finns inga turister alls, inte en kamerabehängd japan så långt ögat når och om man ser någon snedögd överhuvudtaget så är det säkert en bofast från någon gammal ostasiatisk koloni.

Tösen var på jobbet så jag fick klara mig ut till flygplatsen helt själv och det gick bra nu med. Trots biljettköp i automat och trots flera byten. Man märker att Paris är en storstad där det bor lika många människor som i hela Sverige, när man ger sig ner i Metron. Det går ständigt långa fullsatta tåg med ett par tre minuters mellanrum och även vid elvatiden på förmiddagen var det väldigt många som åkte.

Ute på flygplatsen lyckades jag hitta in till Lufthansas avdelning och den var inte dålig. En skylt pekade mot Lufthansa Lounge och jag gick dit. En skylt upplyste om att man skulle ha boarding-card och något anat kort, som jag förmodligen inte hade men ingen i personalen hindrade mig så jag klev in.

Där fanns en disk med bröd, pålägg, kakor, kaffe och vin och allt tycktes vara gratis. Jag kände mig ungefär lika vilsen som Mr Bean brukar göra i sådana situationer, men acklimatiserade mig efter bästa förmåga och satt snart i en mjuk skinnfåtölj bland några andra välskräddade herrar. För att ytterligare befästa min världsvana stil läste jag i Die Welt och var noga med att hålla den rätt.

Kakorna då? Jo, de kakor som serverades hette Madeleinekakor och jag har aldrig set dem förut men ofta undrat över dem. DEt var ju en sådan kaka Marcel Proust en gång åt och som fick honom att skriva ett av litteraturens mästerverk, det som jag lånat denna bloggs titel av - "På spaning efter den tid som flytt". När Marcel kände smaken rullades plötsligt hela hans barndom upp eftersom han ätit dem då. Jag tyckte de smakade ungefär som citronmuffins, men det var en angenäm smak och jag kan mycket väl tänka mig att den skulle kunna väcka minnen.

Om resan hem är inte mycket att säga mer än att Lufthansa kan rekommenderas. Jag for via Milano där jag byte och på varje flygning hade det bjudits mat, tilltugg, kaffe och vin. Sådant får man inte på SAS längre. Så vid nästa besök får jag väl försöka lirka in mig på detta bolag igen.

Tuesday, February 15, 2011

Jag har sett La Tour d'Eiffel

Eiffeltornet alltså. Jag som gjort det till en grej att ha besökt Paris utan att ha sett denna, turistfällornas turistfälla. Plötsligt, i ett obevakat ögonblick, när jag traskade över Seine från Chatellet les Halles mot Qartier Latin råkade jag kasta en blick västerut och där, dold mellan grenverket av ett träd och i ett morgontöckningt dis, såg jag tornet. Nu kan jag bara säga att jag besökt Paris utan att ha VARIT vid Eiffeltornet och den föresatsen är nog betydligt enklare att hålla fast vid.

Annars började min dag bra. Favoritniecen fyller år och jag firade det med en liten brownie, som inköptes tillsammans med frukostcroisanterna på morgonen. Synd bara att det inte var broder J som fyllde för då hade det fått bli en stor brownie. Så hade mor gjort.


Mor hade även nöjt sig med ETT ljus för att fira minnet av två avlidna fränder så därför fick det bli så när jag helt traditionsenligt kilade in i en liten kyrka och tände ett ljus till henne och Olle. Kyrkan hette St Nicolas de Chardonnais och var säkert katolsk, men det fick kvitta. Det är ritualen som är det viktiga.

Jag har alltså strosat runt på stan idag. Tog mig för egen maskin och egenvald metro in till Chatellet les Halle och gick därefter söderut mot latinkvarteren för att se om där möjligen fanns någon butik som sålda gamla skivor. Det fanns det, men inte SÅ gamla. De stoppade vid vinyl och jag vill ju ha 78-varvare. Får nöja mig med de jag fann på loppmarknaden i lördags.


Jag flanerade i ett par timmar, fann lite presenter, lyssnade på dragspelare och avrundade så med en hastig titt in i Notre Dame. Säkert en turistfälla även det, men gratis och lika imponerande som alltid, att se de fantstiska valven sväva högt uppe i luften, vilande på smäckra stenkolloner. Allt byggt på tolvhundratalet. Att de kunde!




Stadsturen avrundades med att jag besökte min stamkrog, Sarah Bernard, där jag satte mig vid samma bord som för tre år sedan och beställde in samma måltid. De kände inte igen mig, men kanske de gör så om jag kommer dit igen om ytterligare tre år.



Nu var det gott att dra sig hemåt för att sträcka ut sig på bäddsoffan, vilande mina trötta ben efter ett gott dagsverke inne i centrum. Och i morgon bär det av hem mot kyla och snö igen. Inte helt fel det heller.

Monday, February 14, 2011

Söndag i Paris

Till varje riktigt parisbesök hör en tur till matmarknaden, det stora varuhus av marknadsstånd, som slås upp på torget och tycks ha sin storhetsdag just på söndagar. Vi inleder alltså dagen med en promenad dit och där är ett liv och ett kiv. Stora, stressade arabiska köpmän skriker Jalla Jalla i mun på varann hela tiden och slänger varor och sedlar fram och åter över disken.

Allt i färskvaror finns att köpa även om frukt och grönt dominerar. När det gäller grönt sträcker jag mig till en rejäl påse inlagda oliver av olika slag. I övrigt blir det ett par goda ostar och några rökta och lufttorkade korvar. Mums för en liten magge!


En rask promenad hemåt och sedan bär det av på cykel mot Bois de Vincenne, den "skog" som ligger närmast till hands för invånarna hör i östra delen av staden. Paris har ett förnämligt uppbyggt system av hyrcyklar och vi tar oss var sin och trampar iväg. För säkerhets skull på lite mindre, om än längre, vägar.


På vägen dit stannar vi till vid ett slags krigsmonument där jag tar min första utländska geocache. Den är inte så svår men det är däremot den som ligger i en grotta i "skogen". Där får jag ge upp eftersom det är för många mugglare i omlopp för att jag skulle kunna söka riktigt grundligt. Medan jag letar springer tösen två varv runt sjön.


På hemvägen stannar vi till vid ett nedlagt, enormt bussgarage. Där har grafittimålarna fått fria händer att skapa sin bilder på två jättestora betongväggar innan allt rivs. Vilka bilder de gör! Detta är så långt från klotter man kan komma.


Visst, det finns deformerade bokstäver, som flätas in i varann intill oläslighet, men med en helt annan stil, finess och färgglädje än vad man är van vid. Men där finns också fullödiga konstverk med vass politisk udd, utförda med en omsorg och skicklighet som om konstverket skulle vara för evigt.


Det gör de inte. När färgen torkat och graffittimålaren ger sig av kommer en ny konstnär dit med en roller och målar över det hela för att skapa sin egen bild. Det är därför troligt att de är ganska glada över alla oss fotografer som trängs bland färgburkar och lösningsmedel. Så fort vi kommit hem och fikat går jag tillbaka till garaget och strosar runt på egen hand i över en timme utan att någon tycks ta illa vid sig av min närgågna nyfikenhet.


Dagen avslutas med en maffig trerätters söndagsmiddag som vi lagar till själva. J blir för första gången någonsin i denna lägenhet bjuden på en rejäl köttbit. Den, tillsammans med förrätt och dessert, sitter inte illa. Nöjda, mätta och belåtna avslutar vi nu andra dagen i Paris och går till sängs för att ladda inför en ny vecka.

Sunday, February 13, 2011

Där turister sällan går

Lördagen den 12/2

Jag trivs med att flanera i en ny och främmande stad så det skulle vi göra idag. Men för att hänga med i dotterns framfart genom gator och gränder räckte det banne mig inte med någon flanering. Nej, här gällde det att hänga i även om det jag kallade för en saftig motionsrunda bara var en stilla morgonpromenad för henne.

Vi ställde först stegen mot en stor loppmarknad i närheten. Där var fullt av inhemska parisare men inte en turist så långt ögat nådde. Visserligen är det bara februari, men även under högsäsongen är det sällan turisterna letar sig bort från Champs Elysée och hit ut till 21:a arondissementet.

Jag gjorde faktiskt ett par fynd på marknaden. Först några stora härliga näsdukar i rutig bomull och sedan det jag kommit för att handla egentligen - Stenkakor. O Sole Mio med Enrico Caruso och ett par andra, för mig okända sångare, men ingen Django Reinhardt och ingen Edith Piaf. Henne fann vi i stället en stund senare på Père Lachaise - den stora begravningsplatsen i östra Paris.


Jag gillar att gå omkrinmg på kyrkogårdar och läsa på stenar om vilka som en gång levt på denna jord. Kanske är det ett utslag av morbiditet, men skit samma. Jag tycker det är intressant och här fick jag mitt lystmäte. Det var inga vanliga dödliga, som låg här utan gräddan av eliten. Alla med det ena gravpalatset ståtligare än det andra. Praktfulla stenhus i en telefonkiosks storlek, som alla talade om för eftervärlden vilken sjusärdeles viktig människa, som låg där.


Allra mest praktfullt var det gravtempel efter Elisabeth Demidoff, född baronessan de Stroganoff, som höjde sig över alla andra, med en stenkista omgärdad av höga stenpelare, på en kulle. Den syns till höger i bilden nedan.


Jag kunde inte motstå frestelsen att googla på henne när jag kom hem och fann en behagfullt vacker tvåbarnsmor, som gick bort redan som 39-årig i Paris 1818. En av hennes söner, Anatole Demidoff, blev en stormrik man, med en förmögenhet grundad på utsugning av de fattiga klasserna i Ryssland, men som använde denna förmögenhet till att bli en av 1800-talets största konstmecenater. Alltid något.

Jag fann hur som helst en bild av Barnonessan som vuxen. Tillsammans med bilden av gravmonumentet en påminnelse om alltings förgänglighet.

Från begravnigsplatsen stretade vi vidare mot ett litet mysigt café, ett sådant som jag såg i TV härförleden och som så väckte min längtan till Paris. Det satt fint med en Café au lait innan vi fortsatte vår träningsrunda. Vi insöp atmosfär och såg fortfarande inga turister. När vi så smånmingom kom hem hade vi även hunnit med lunch på en liten kvartertskrog vid rue de la Roquette samt bokat bord på dotterns stamkrog - Abribus, inför kvällen.


Och apropå mat. Jag glömde berätta att dagen inledes helt traditionsenligt med att jag tassade ner till boulangeriet om hörnet och köpte några frasigt färska croisanter, vilka intogos med ost och oliver till en kopp espresso. Ljuvligt. Lika ljuvligt avslutades dagen med en trerfätters på Abribus, där värden markerade vår status av stamgäster genom att bjuda på ett glas efter kaffet. Sedan var det gott att gå hem och sova.

Saturday, February 12, 2011

Från vinter till vår på tolv timmar

Fredag 11/2

Vaknar till en tjutande snöstorm med snödrivor tornande upp sig till däckshöjd på gatorna. Busstrafiken lamslagen och jag chansar på Arlanda Express för att kunna ta mig ut till flygplatsen i tid. Det hade jag inte behövt. Även planet är sent och jag har gott om tid att strosa runt. Det är alltid så trivsamt spännande att gå och se ut mot startande och landande plan. Jag älskar atmosfären på flygplatser men idag blir det lite väl mycket.


Till slut är det dock dags och vi kommer iväg till Düsseldorf där jag skall byta till Parisplanet. Tji fick jag ty förseningen gör att planet hinner gå utan mig. Som lite tröst på såren får jag dock middag av flygbolaget. Gratis är alltid gott och jag låter mig väl smaka. Det där med GI får ge vika inför verkligheten och den meny som bjuds så det får faktiskt bli en stor underbar öl till maten, nu när jag ändå börjat synda på nåden.

I Paris landar jag sent om aftonen på Charles De Gaulle. Ett futuristiskt monsterbygge, skapat av några nyexaminerade arkitekter, som ersatt förnuft och erfarenhet med hejdlös skaparglädje. Gångar, trappor och utrymmen slingrar sig som ormar kring varann och skyltar pekade åt de mest omöjliga håll.


Till slut finner jag min väska och efter ytterligare sökande även järnvägen in mot stan. Dottern hade i god tid skickat utförlig resebeskrivning och jag lyckas både köpa biljett, byta två gånger och stiga upp ur metron bara några meter från hennes ytterdörr. Där slår våren emot mig med full kraft.


En mild vind smeker mitt anlete. Skinnjackan och yllemössan känns med ens alltför varma och ljuvliga dofter från den kvällsöppna trottoarserveringen slår emot mig. Det känns i detta nu att jag åter är i Paris och den känslan är mycket angenäm. Dottern har bullat upp med ostar och bröd och ett gott vin. Så denna dag blev verkligen en vandring från vinter till vår på tolv timmar.

Thursday, February 10, 2011

Lönnskrift

Dessa rader borde inte skrivas och framför allt inte nu. Jag har nämligen lektion. Varje torsdag morgon har jag åttio minuter av ämnet Elevens Val och mig är det förunnat att få ha specialmatte dessa minuter. Skolans tjugo smartaste elever kommer till min sal och räknar kvalificerade uppgifter i åttio minuter. Ibland får jag träda in och leda dem rätt i någon snårig problemlösning.

Detta är rena löneförmånen. Läraryrket, som numera består i att skriva rapporter, reda ut sociala misshälligheter, tjata på uttjatade föräldrar, kan plötsligt vara undervisning också. Jag lär intresserade elever saker som de inte kunde förut och som de vill lära sig.

Hur kan jag då sitta och skriva i godan ro? Jo, eleverna gör det också. Skriver - nationellt prov i svenska. Därav kommer det sig att jag bara har fem små tysta åttor som sitter och jobbar helt självgående. Ja, inte Tobias. Han ville ha en förklaring på "Hur många" procent en jacka sänks vid en rea, men i övrigt går det bra.

Själv är jag redan i Paris. I morgon flyger jag dit, men min ande har flugit i förväg och sitter redan med en espresso på en liten mysig bistro tillsammans med lilltösen. Sedan traskar den iväg till en lumpbod eller second-hand-butik och letar efter franska stenkakor. Lite Edith Piaf, lite Django Reinhardt, lite Yves Montand.

Efter detta kulturinköp blir det marknadsplatsen med oliver, lufttorkade korvar och salta skinkor. Kanske en butelj vin eller två. Det ska bli kul och ni läsare kan förvänta er rapporter från kontinenten under närmsta dagarna.

Tuesday, February 01, 2011

Himlen är oskyldigt grå

Ja, grått är februarivinterns färg just nu och den passar mig rätt bra. Inga dramatiska utsvävningar åt något håll utan en vardag som lunkar fram i grå och rofylld takt. Mot bättre vetande har jag abonnerat på Riksarkivets tjänster under tre månader bara för att det var så billigt och för att det är så roligt.

Jag visste att det skulle sluka all min fritid men vadå? Ibland får man väl unna sig lite roligt och jag super ju i alla fall inte, som jag brukar ursäkta mig med när jag spenderar på mig själv. Jag skall inte trötta eventuella läsare med vad jag kommer fram till men om det skulle dyka upp något extraordinärt så hör jag av mig.

Annars är det den förestående Parisresan som fyller mitt sinne dessa dagar. Jag såg ett kort reportage om en travkusk i Paris i sportspegeln i förra veckan. Man såg honom glida omkring på en liten trång gata bland en massa småbutiker och bistroer och plötsligt slank han in på en liten servering för att bli intervjuad över en espresso. Det var riktigt så jag fick hemlängtan och jag mindes precis hur det kändes förra gången jag var där.

Annat som hänt sedan sist är att min andrabil nog fått sin dödsdom nu. Den går förträffligt men bilverkstaden har dömt ut fläktmotorn och det är jobbigt att köra med igenimmade rutor. För att inte tala om alla försäkringar och skatter och däck och reparationer som vidlåder en gammal bil. Jag skall försöka få ut den på blocket och dra ner på priset för det där med fläktmotorn så får vi se om någon händig person känner sig lockad.

Ja. Sedan var det nog inget mer för denna gång. Hej så länge!