Skärtorsdagskväll

Kalasen avlöste varann ute vid stugan igår. Knappt hade jag lämpat av de första gästerna innan dagens andra föreställning tog sin början. Det skulle bli grillning och påskeld och nu ingick det tre små gossar bland besökarna. Dessa blev fort mätta efter var sin hamburgare och hade sedan hjärtligt roligt av att springa omkring i den skogsterräng, som skiljer sig så markant från den natur de är vana vid.


Speciellt kul blev det när det ryktades att påskharen varit synlig och att han troligen hade värpt sina ägg bland mossa och stenar i skogen. Gossarna ut att leta och med mer eller mindre hjälp hade de snart funnit var sitt ägg, fyllt med godis av äckligaste slag. Mättnadskänslan från hamburgarna var hur som helst helt borta.


När det drog sig mot skymning tände vi elden, som såg liten ut men ändå flammade mycket stolt mot dunkla skyar. Vi hade varit lite oroliga över att den kanske skulle sprida sig men i stället hade vi stort besvär med att få den att breda ut sig över den risiga yta, som vi tänker försöka göra en mjuk gräsplätt av. Vi får elda fler gånger ty när vi slutligen for hem var bara halva utan avbränd.

Uti vårsolens glans

Vi fick en härlig dag ute i stugan; sonen, flickvännen och jag. Solen sken från sin blåaste himmel, småfåglarne flaxade och pepo i buskarna och värmen lindade in oss i behaglig dåsighet. Solstolarna kom fram från vinterförvaringen och kom mycket väl till pass.


Vi inledde med en fotvandring norrut genom skogen bort mot en runsten, som jag visste skulle finnas där. För en amerikanska var det nog ingen vardagsupplevelse att få gå omkring i obanad skogsterräng men vi hittade i alla fall och stod snart framför en tusenårig sten, som stod bredvid stigen där den alltid stått och berättade om dem som en gång röjt stigen.


Som en extra bonus fanns här en geocache och den fann jag utan större möda. Det finns en runstens cache ytterligare i trakten men den ska A och jag ta själva någon gång.


Väl återkomna satte vi igång med maten. Först en burk sill med tillbehör som förrätt. Medan ungdomarna avnjöt detta grejade jag med friterade potatisstrimlor och grillad entrecôte och efter ett tag satt vi till bords och lät oss val smaka. Slutligen blev det vedeldat kaffe och portionsförpackade puddingar. Nu voro vi mätta och en hängmatta hade suttit fint men vi hade programmet fulltecknat och for strax in till stan igen.

Very welcome home Mr Odlund

Om jag varit Lasse Dahlqvist hade jag stått ute vid Arlanda ikväll och sjungit när A med flickvän S landade med Flight SK530. Det var verkligen kul att träffa dem och hon flöt in perfekt i sammanhanget. A har tydligen skrutit om min matlagningskonst så det var ju tur att jag bjudit till lite extra med Wallenbergare till förrätt och Hjortronparfait som dessert.

Ungdomar som de är gick de inte till sängs efter kvällsmaten utan drog ut på stan för att träffa kompisar. Jag körde dem till centralen eftersom jag ändå var tvungen att ställa in bilen i garage och detta inte blev någon större omväg. I morgon ska de göra stan och på torsdag blir det lunch ute vid stugan. Ett måste för alla gäster.

Annars har de senaste dagarna innehållit bök och strul med pumpen. Jag har lyft mina dryga 100 kg upp och ner för den branta backen ner till sjön ett otal gånger och fyllt på vatten, tömt vatten, slagit på och av ström samt skruvat fast packningen mer eller mindre hårt. I förgår gav vi upp och stängde av strömmen för att försöka täta pumpeländet med kemisk metall längre fram. Men så igår testade jag igen och se, det rann. Likadant idag. Vattnet rinner klart och kallt nerifrån sjön upp till vår diskbänk. Hoppas nu det håller sig ett tag.

En effektiv dag

Uraktlåtenhetssynden är nog den synd jag oftast begår. Just denna vecka har jag uraktlåtit att besikta bilen och att byta vinterdäck. Man får ju ingen påminnelse numera så när bilskatteräkningen kom häromdagen fick jag se att volvon var belagd med körförbud. Jag anade att det hade med besiktning att göra och kollade på bilprovningens hemsida. Mycket riktigt. Slutsiffra 1 skall besiktas senast 31 mars!!!!

Det vart kris för överallt, på varenda bilprovning, var det fullbokat. Tider fanns i slutet av maj och början av juni. Men man kan ställa sig på väntelista. Bland 130 köande i Haninge, 20 i Rissne och 0 i Sollentuna. Jag chansade på det sista och vips hade jag en tid, tio i åtta på lördag morgon.

Så jag for till Rissne i god tid i morse. Det var tur för när jag checkade in talade datorn om att det var i Sollentuna jag fått tid. Att jag kunde glömma det? Vad göra? Jag körde fort österut och ringde A, som slog upp adressen i Sollentuna och guidade mig genom avfarter och rondeller tills jag var framme tolv minuter i 8. Besiktningen gick bra men kontrollanten påpekade dagens andra uraktlåtenhetssynd: "Igår var sista dagen för dubbdäck...." En lam lögn om att vi skulle till Lappland över påsk viftade han bort med att det säger varenda bilist som åker fast idag.

Sommardäcken finns på en firma i Täby och se! De hade öppet idag. Så jag dit och satte mig i kö för att vid elvatiden åka därifrån med sommardäck på fälgarna. Vi for nu ut till stugan där julen fortfarande firas. Ty julen varar än till påska. Men påsken står för dörren så medan A räfsade undan fjolårslöv plockade jag ned bonader, tomtar och ljusstakar för att hänga upp påskbilder och göra i ordning påskris och ägg.


Inte nog med det. Isen har gått upp på sjön och pumpen bara väntar på att skicka upp sjövatten till våra kranar. Detta brukar var besvärligt och förenat med både ansträngningar och trubbel. Icke så idag. A och jag fyllde pumpen med vatten, satte på strömmen och genast forsade rostbrunt vatten ut ur vintertrötta kranar. Så vi känner oss väldigt nöjda med allt vi gjort idag.

Till hemmets lugna vrå

Jag hade tänkt avsluta denna dag med ett besök i Remmene. Det var länge sedan sist och det skulle varit roligt att sitta och prata i lugn och ro och att besöka kyrkogården för ett stilla samtal med förfäderna.
Jag kände mig dock lite trött efter denna första dag i skolan och lyssnade då hellre till kuddens locktoner än mosters. Dit kan jag ju åka om några veckor när vi skall vara kvar här över helgen för att hålla Öppet hus i skolan.

Tillbaka igen

Tre dagars välmående får vara npg och i morse svingade jag mig iväg till skolan med endast en mycket måttlig snuva och hosta i bagaget. Det var lite kul att komma åter och märka att både kollegor och elever märkt min frånvaro och till och med beklagade den.

Nu har jag bara en lektion kvar men idag bär det inte av till helgboendet eftersom jag skall till tingsrätten i morgon. Kanske blir en tur till rötterna i stället. Mera därom senare.

Skultorp

Igår var jag mycket nära att instämma med Sten-Åke Cederhök i hans gamla sketch om sjukkassan: "Jag mår så gôrbra idag - jag är sjukskreven". Man mår nämligen rätt bra när man sitter varmt inbäddad i sitt hem och inte behöver öppna munnen på hela dagen. En liten whisky gör inte saken sämre även om en av mina elever rekommenderade mig citronte och ingefärsavkok.

Jag var alltså helt inställd på att gå till skolan idag, men när jag vaknade och råkade hosta till i morse så kände jag att den halsen nog behöver en dags vila till. En dag mer eller mindre gör nog inte så mycket ekonomiskt heller så jag fortsätter med min huskur idag också. Min irländske vän, Jameson, ska nog se till att jag är fit for fight i morgon igen.

Påkryad

Det är otroligt vilken helande effekt en dag mellan rena lakan kan ha. När jag kom till skolan i morse behövde jag bara öppna munnen för att kollegorna skulle undra hur det var fatt. Jag kände mig också klart ur form och for hem sedan jag gjort de mest nödvändiga jobben åt väntande elever.

Väl hemma la jag mig för fäfot och gjorde så under en stor del av dagen. En otroligt lyxig känsla att kunna koppla bort helt en vanlig vardag i vissheten att alla andra människor var på sina jobb och stretade nu. Det var bara jag i hela världen som låg här och gottade mig.

Efter ett antal horisontella timmar kändes det bättre och jag satt i sängen och såg TV resten av dagen och insåg att med en dag till på detta vis så kommer jag att vara helt fit for fight.

Sjuk?

Bortsett från att gårdagen innebar en resa från Gästrik- till Götaland, så ägnade jag mycket av dagen åt att fundera på om jag är sjuk eller inte. Snuvan tilltog under helgen och det slår mig än en gång att jag väldigt ofta (alltid?) blir snuvig på våren. Kan det vara allergi?

Nu var det dock även en allmän hängighet, hosta, trötthet, hals - och huvudvärk som tillstötte. Allt som tillhör en rejäl förkylning utom feber. Så brukar det vara och vare gång jag tidigare stannat hemma har jag känt det som skolk men det har också alltid hjälpt bättre med ett par dagar mellan lakan än framför katedern.

Idag på morgonen kändes det bättre och jag åkte in till skolan, men det var nog förhastat. Det känns ungefär som igår så jag tar och sticker hem och vårdar mig. Ska bara riva av en enkel lektion med några nior.

En lugn dag

Dagen har förflutit som en stilla vandring mellan matbordet och sovfåtöljen. Min värdinna tycks inte ha tagit illa vid sig av detta utan har tagit det lugnt även hon. Mitt på dagen tog jag mig dock samman och åstadkom nästan en entimmespromenad i trakten. Därvid lyckades jag fotografera två godståg samt plocka en Geocache.

Den sistnämnda var mycket listigt gömd. I ett träd i en liten dunge, som min iPhone pekade ut som gömstället, hängde en fågelholk. Vid närmare beskådan visade den sig vara ett falsarium. Hålet för pippi var igenpluggat och bottnen var vridbar. När man vred ramlade det ner en stor burk med block och penna där jag kunde skriva in datum och signatur.

På kvällen kom Norrbyborna på besök och vi samlades alla i glatt samspråk kring en hallontårta, som M bakat dagen till ära. Efter kaffet spelade vi igenom några av pärlorna i det diskotek jag tagit med och stämningen var hög. Troligen var vi de enda i landet som ägnade denna lördagskväll åt stenkakor.

Vårtecken

Idag (eller snarare igår) kom två vårtecken. Jag såg den första bofinken vid stugan och jag kunde köra bil ända fram till vår lilla parkering. Snön är nästan helt borta nu, bortsett från ett par smutsiga, grusiga högar vid vändplanen.

Det blev dock ingen lång vistelse vid stugan, bara så länge att jag hann hämta grammofonen och ett par buntar skivor som jag redan tidigare gjort i ordning; lite pärlor med Edvard Persson, Lasse Dahlqvist, Karl Gerhard, Zarah Leander och mer i den stilen. Sedan styrde jag kosan upp genom ett vårfagert Uppland, som plötsligt förvandlades till ett vintrigt Uppland innan det till slut övergick i ett vårligt Gästrikland igen.

Helgen skall nämligen tillbringas hos tjocka släkten eftersom Selma inte kommer åter förrän på söndag. Här är det trivsamt. Man lever precis som den franska bulldogg, P drömmer om att köpa, man äter och sover. Just detta har P för övrigt använt som ett argument för att få över mig på hundköparidéen, vilket näppeligen lyckats.

Eftermiddagen tillbringades i stillhet mellan matbordet och bästa sovfåtöljen, men vi spelade också några skivor mellan varven. På kvällen blev det så besök hos farbrodern och hans familj där glädjen står lika högt i tak som vanligt, där alla sitter i det stora köket och skämtar och pratar och skvallrar medan TV:n står tyst och orörlig i ett hörn.

En extra krydda idag var att jag plötsligt fick en försenad 60-årspresent, eller om det var en för tidigt 65-års. En uppsättning dessertskedar, som jag såg på ortens förnämliga antikhandel förra gången vi var här, men som jag av dum oföretagsamhet inte köpte. Då hade där legat gafflar, knivar och skedar i ett nyinkommet parti nysilver och det såg nästan oanvänt ut. Dessutom var det billigt. Men nu fick jag ju det i alla fall och det var kul.

Storm?

Vädertjänsten utlovade en klass 2 varning för stormen på ostkusten men jag kom då fram utan problem. Dock bara till Sumpan där jag planenligt gick av. Det fick alla göra ikväll ty en stor ledningsstolpe hade tydligen blåst ner närmare Cst så där står nu 30 000 resenärer som skall åka norrut men inte kommer iväg. Stackars SJ och alla dess kunder.

Ett glas rött

Den goda föresatsen att skriva var dag höll i en dryg vecka och det var inte illa ändå. Tänk att mitt liv faktiskt innehåller så mycket substans att jag kan få ihop en liten epistel om var dag. Att jag inte skrev igår berodde dock inte bara på bristande innehåll utan ren glömska. En osedvanligt spännande jakt mellan husförhörslängder och flyttningsattester efter länge sedan "döna och upprötnata" släktingar gjorde att dagens text helt föll i glömska.

Vad hände då igår. Ja, jag började äntligen på en riktig hederlig deckare igen. En av mina favoriter är den isländske författaren Arnaldur Indridason och nu var det dags för en av hans senare; Mörka Strömmar. Det jag la märke till igår var en liten episod med den kvinnliga kommissarien, som har dålig kontakt med sin äldste son men av en slump upptäcker att sonen skriver en blogg där han lämnar ut sin familj tämligen hämningslöst.

Jag känner därvidlag inte alltför ont samvete. Möjligen kunde jag ha bättre kontakt med mina barn, men jag lämnar i alla händelser inte ut dem på min blogg. Skriver jag om N och A och E och P så vet de berörda vilka jag menar, men en tillfällig gäst vet inte och ids förmodligen inte heller ta reda på vilka som avses.

Ett glas rött då? Jo, varje gång jag varit i Paris inser jag hur gott det är med stekt kött och rött vin. Förra veckan hade min butik extrapris på ett storpack karrékotletter och den vinflaska jag hade med från Paris försvann efter fyra dagar i rad med stekt kött. Men det finns kotletter kvar och jag traskade därför in på systemet igår och handlade mig ett par pavor.

Detta sker inte varje månad, knappt varje år och eftersom jag med knapp nöd känner skillnad på rött och vitt vin letade jag strikt i högerkolumnen, den där priserna stod. När jag sedan satt vid mitt tända ljus och åt min onsdagsmiddag smakade vinet alldeles utmärkt. Men aldrig trodde jag att jag skulle skriva ett så fånigt och fjolligt uttryck som "ett glas rött". Nu är det gjort men det är gjort med en ironi som tyvärr inte framgår i skrift.

Instämd till tinget

Nu har det hänt! Jag har blivit instämd till tinget. När jag kom hem idag låg där ett brev från Vänersborgs Tingsrätt och väntade på mig. Tankarna ilade genom mitt stackars huvud. Hade en fartkamera fångat mig, hade någon fått för sig att jag besöker skumma nedladdningssidor, hade en nitisk tågvärd läst bloggen om tjuvåkande och anmält mig?

Ingalunda. Jag skulle vittna i ett simpelt bråk mellan två elever som jag råkade bli vittne till i höstas. Det hela är tragiskt och säkert är det lika synd om förövaren som om offret. Ett tjejbråk som spårade ur och som enligt min mening orsakade större sveda i själen än i skinnet.

Men det kommer inte an på mig att värdera utan endast att iaktta, registrera och berätta. På sätt och vis skall det bli spännande att komma in i en domstol även om min insats torde vara av noll och intet värde. Det lilla jag sett har jag redan berättat för en flitig polis i telefon i säkert en timme och något mer har jag inte att tillägga. Dessutom drabbar det en fredag så nu får jag tjuvåka med nästan ett dygns förskjutning i stället för med ett par timmar.

I övrigt har dagen ägnats den gamle fadern. Vi tog åter en rundtur i hemtrakten och hamnade i barndomshemmet där vi höll på att bli fast eftersom bildäcken skar ner i den uppblötta gårdsplanen. Vi kom iväg endast tack vare att min 77-årige farbror spände musklerna och knuffade oss förbi den värsta sörjan. Och nu är klockan mycket slagen men jag har ännu en sovmorgon framför mig så det får bli ett par varv i riksarkivet innan kudden drar till sig mig.

Människans vanmakt

Tro för all del inte att jag stångat huvudet blodigt mot de pedagogikens portar som kommungubbarna låser lika starkt som de låser skattkistan. Nej, det här är en TV-serie, som min Selma såg i sin ungdom och som hon ofta talat om. Det var något jättebra japanskt och jag har ibland gjort vissa försök att ta reda på vad det kan ha varit hon såg.

Idag kröntes dessa efterforskningar med framgång. Jag är med i en grupp på Facebook som heter Öppet Arkiv där man kan fråga om sådant som en gång för länge sedan sänts på TV. Jag slängde in en fråga om Människans Vanmakt i förmiddags och på bara någon timme fick jag veta att detta var en serie som sändes i åtta avsnitt 1968 och som byggde på en bok av den japanske författaren Junpei Gomikawa med den engelska titeln The Human Condition.

Jag googlade på den och det verkar ha varit något ganska märkvärdigt. Den fanns också att köpa på DVD för 80 USD om man vill göra sådant. Jag tror mig dock ha funnit den gratis på annat håll och ser nu fram mot tio timmar japanskt drama, textat till engelska.

I övrigt har dagen varit bra. Åttorna är på prao och för en gångs skull tycker jag det är synd att jag har så få åttor i år. Bara två lektioner. De ligger dock så till att jag får en maffig sovmorgon i morgon och därför kan jag frossa i kyrkoarkivalier lite extra länge ikväll.

En grå dag

Det är förfärligt hur trist en söndagseftermiddag kan vara. Helgen är över, fredagens förväntan är förbytt i söndagens kranka blekhet där hela långa arbetsveckan tornar upp sig framför mig. Så har det alltid varit och jag är så nyfiken på hur det kommer att känna när jag så småningom går i pension.

Idag var även vädret grått men i övrigt har dagen varit uthärdlig. Jag har suttit och letat ättlingar på släktträdet och utrett hur en stor gren med namnet Sjögren i Tranemo är släkt med oss. Känner någon någon som heter Sjögren i Tranemo så kan ni vara nästan säkra på att vederbörande är släkt med mig.

Glädjande är nu att det bara är två veckor till påsklovet och efter det är det bara sex-sju veckor till sommaren. Längre är det inte. Men som lärare skall man kanske inte sitta och brodera ut sina lovdagar allt för mycket. Det kan väcka ont blod.

En fridfull dag.

Dagens epistel borde rimligtvis bli kort ty det händer inte mycket ute i den lilla stugan i skogen. Jag fyllde fågelautomaten med säsongens sista frön och de små pippjoglarna flaxade intensivt runt varann: Talgoxar, Blåmesar, Tofsdito, Nötväckor, en Gulsparv! och en Hackspett syntes. Om hackspetten tycker vi inte ty han åt upp talgoxens barn framför ögonen på oss i fjol. Ska eventuellt bestycka stugan med ett hagelgevär för att hindra slika tilltag i år igen.

Mesta tiden har gått åt till att släktforska i lugn och ro och däremellan har jag invigt de nya duntäckena, ätit icke-GI samt njutit av de 8 stenkakor jag köpte igår. Det är frestande att stanna kvar här över natten, men samtidigt så är det nog lite ruggigt att stå upp här i en blekgrå, kallfuktig gryning när det nu finns en varm skön säng som väntar inne i stan. Men jag väntar ett par timmar till ty det är gott att kura skymning här ute.

Gräsänkling blues

Snart kan jag tralla med i Povels gamla sång. Min Selma ska hem till Lappland ikväll och så fort jag klappat loket ska jag dra mig ut till stugan och njuta friden i skogens enslighet under det gnistrande stjärnetäcke.

Detta hade jag tänkt mig, men som alltid grinar verklighetens vresiga tryne mot mig och berättar om hur det känns att vakna i ett rum med två plusgrader, utan rinnande varmt vatten att duscha i och med ett köksutrymme där man får sjasa undan skogsmössen för att komma fram till kaffekoppen.

Inte nog med det. Ett tjockt disigt och blött täcke har lagt sig över himlapällen. Drömmen om att sitta på verandan, lyssna till en gammal fin stenkaka och se solens gyllene nedgång mellan träden genom ett välfyllt glas whisky, den drömmen får anstå några månader till.

Dagen började lite bekymmersamt idag. När jag skulle ta ut bilen i morse reagerade den inte på tilltal. Var stendöd när jag vred om nyckeln och kille med startkablar anskaffades. Detta hjälpte föga för så fort jag stängde av den nystartade bilen var den lika svårstartad igen.

Turligt nog har Mekonomen en butik i samma byggnad som den där bilgaraget finns så vi for och skaffade ett nytt batteri och si! Nu blev det annat ljud i skällan. DEn lilla pärlan puttrade igång direkt och var åter sitt gamla vänliga jag. Jag kunde nu sticka in till stan och fixa till ett misslyckat biljettköp. Återresan från Lappland hade jag nämligen råkat boka en vecka fel.

Typiskt att sådant ska hända när man hjälper någon annan. Nu hade vi som tur var köpt ombokningsbart för Lapplandstågets konduktörer är inte lika lätthanterliga som de på småtågen nere i sydsverige. Nu var en ny biljett lättfixad och vi får hoppas att resan både dit och hem går bra och att svärmor har nytta av hemhjälpen denna första vecka efter sin operation.

Ja! Och så fyller ju gudsonen år, det höll jag sånär på att glömma. HIPP HIPP HURRA!!! (Jag har köpt wienerbröd till kaffet i stugan ikväll för att fira. För dit ut ska jag - en liten stund i alla fall.)