Tuesday, July 26, 2011

100 % fel

Alla vet hur det är när man går omkring och oroar sig. Tankarna åker berg-och-dalbana genom hjärnvindlingarna och det ena scenariot värre än det andra målas upp för ens inre. Det hjälper inte att någon klok psykolog förklarat att 98% av det man inbillar sig är galet. Sista dagen i England stämde inte orokoefficienten heller. Vi hade 100% fel.

Första oron. P och J och A flög till New York igår förmiddags och ännu på lördag morgon hade vi inte hört ett smack från dem. Visserligen kollade vi nyhetssidorna och där stod inget om störtade flygplan ty idag hade man annat att skriva om. Men så mycket mer kan ju hända. Fel på visumet så de blivit hemskickade. Överfall, rån, sjukdom, vad allt kan inte inträffa?

En sak som definitivt inträffar när man flyger 6 tidszoner västerut är att man blir jäkligt trött. Så var det faktiskt för våra resenärer. De hade kommit fram lyckligt och väl hittat sitt hotell och slocknat på fläcken. Inte förrän vid tidig eftermiddagstid på lördagen hade de kvicknat till så pass att de kunde skicka en hälsning om att allt var väl. Där försvann den oron.

Andra oron. Ryan Air! Vi flög med detta lågprisföretag av ren snikenhet eftersom de oftast, men inte alltid, är billigast. Denna gång var de mycket billigast och det försöker de ta igen genom att lägga avgift på allt som tänkas kan. Plus att de hela tiden ombord försöker kränga kaffe, sprit, lotter, telefonkort mm mm.

Vår oro gällde vikten. Visserligen har de ännu inte börjat ta betalt för överviktiga resenärer vilket elaka tungor velat göra gällande, men handbagaget får inte väga över tio kilo. Incheckat bagage är DYRT så det hade vi ingen tanke på. Vid avfärden från Skavsta stod två bastanta matronor och kollade vikten. Det hade inte vi gjort men vi hade tur. 6,8 kg för A och 9,9 för mig.

Men vi ville ju handla lite också. Sprit och choklad ingår i livets nödtorft vid sådana här tillfällen och dessutom hade A funnit ett överkast hon länge drömt om i fin kvalitet i exakt den lila nyans hon föreställt sig. Vad kunde detta väga? Vi oroades och försökte uppskatta vikter och slängde saker vi inte behövde ta med hem. Jag slängde t.ex. ett par Ecco-skor. De var gamla och utslitna och spruckna ändå upp i hålfoten så det gjorde inget.

Vad hände på Gatwick. Där fanns visserligen en våg men den var enbart till för att passagerarna själva skulle väga sitt bagage. Det gjorde vi och kom upp till 9,9 resp 10,0 kg sedan sprit och choklad och överkast köpts in. Men brydde sig personalen om detta? Ingalunda. De bara viftade in oss så att vi fort skulle komma iväg. Så där försvann den andra oron,

Också tredje oron gällde Ryan Air. Jag känner min partner endast under namnet A och så hade jag också bokat biljett till henne, men hon är faktiskt döpt till AL. I ett ord och så står det i passet. Detta påpekade en surkärring i Skavsta och hotade med att vi skulle få köpa ny biljett om namnen inte stämde nästa gång. Nu var vi redan incheckade och inget fanns att göra åt namnet såvida man inte ville betala 100£ i namnändring eller köpa ny biljett för 200£ .

Vad hände på Gatwick? Jo, en trevlig och vän liten engelska hälsade oss välkomna ombord, kastade en blick i passet och viftade in oss på planet. Inte ett ord om fel namn eller ny biljett så där försvann den tredje oron. Och någon mer oro hade vi inte men dessa tre hade varit full tillräckliga. Jag skall nog kosta på mig Lufthansa nästa gång igen. Där blir man bjuden på vin och mat under flygningen och ingen fäster sig vid hur mycket jag eller mitt bagage väger.

En märklig tågresa

För flera år sedan såg jag ett TV-program i Travel Channel om världens minsta smalspåriga järnväg för persontrafik. Den skulle ligga på Englands sydostkust men kändes mer som en fantasiprodukt av TC:s skickliga filmproducenter. Aldrig kunde jag väl drömma om att själv en gång få åka på dessa små näpna tåg? Men det fick jag.

När det blev aktuellt att besöka Canterbury och jag insåg att även den staden låg vid sydostkusten (ja, jag erkänner, jag visste inte det tidigare) så såg jag här min chans att få uppleva denna bana.

Sagt och gjort. Dagen efter promotionen åkte A och E och jag med buss till den lilla staden Hythe vid sydkusten. Den staden utgör ena ändhållplatsen för banan och innan vi visste ordet av satt vi ombord i en av de små vagnarna. Spårvidden är bara 381 mm (ett drygt A4 på höjden) men trots det var vagnarna tillräckligt breda för att två personer skulle kunna sitta bekvämt i bredd.

Det var en tjusig upplevelse att susa fram genom det sydengelska landskapet. Vi reste bara halva banan, för all njutning måste njutas med måtta, och på nedresan satt vi i en öppen vagn, som visserligen hade tak, men saknade fönster. Vädret var ljuvligt och fartvinden, som inte var så dålig, fläktade i våra lockar.

Här följer så en räcka foton, helt utan kommentarer, från resan. Jag tror bilderna talar för sig själva.





Sunday, July 24, 2011

Doktor Ödlund

Så är då tösen bliven promoverad till doktor. Doktor Ödlund, det låter något det, och ceremonielet lämnade inte mycket i övrigt att önska. Nej, här fanns all den pompa och ståt, som det engelska universitetsväsendet är mäktigt, nedärvt och förädlat genom seklerna.


Fast det var nära att vi inte kunnat vara med alls. När vi satt på Skavsta dagen innan och fick veta att planet till Gatwick var försenat och att vi skulle missa tåget mot Canterbury, då kändes det ett tag som om vi skulle missa hela härligheten över huvud taget. Men mera om detta i ett annat inlägg, där jag koncentrerar mig på Ryan Air.


Nu var det alltså torsdag morgon och vi traskade iväg mot Katedralen genom staden. De höga tornspirorna syntes lång väg över de låga medeltida korsvirkeshusen som ger staden dess karaktär och charm. Jag hade nog trott att vi var några stycken nära och kära som skulle se våra telningar promoveras i ett hörn av den stora byggnaden.


Ack som jag bedrog mig. En flerhundrametrig kö ringlade från ett håll med alla de som fått första omgången biljetter och vi som fått andra omgången stod i en mäktig kö åt vårt håll. På något konstigt sätt hamnade vi ganska långt fram i den här andra kön och det tackade vi för. Ända tills det började regna. Insläppet påskyndades inte på minsta vis av den anledningen och vi fick stå och bli blöta medan vakterna väntade in de sista senkomna gästerna med blå biljett. När vi väl kom in fortsatte vår tur och vi anvisades ströplatser närmast gången, ganska långt fram, så att vi fick perfekt utsikt. Att vi inte fick sitta bredvid varandra spelade mindre roll. Fotografering var förbjuden men hindrade inte mig från att plåta ganska friskt.




Först kom en massa ungdomar i mantlar och platta hattar, sådana som jag kände igen från studenter i min barndoms Kalle Anka tidningar. Jag tyckte det skulle bli kul att se E i en sådan men döm om min förvåning, och stolthet, när hon tågade in bland de allra sista i en annan och helt magnifik hatt av typen bullig basker med elegant tofs. Jag insåg att de som hittills gått in var en samling sketna kandidater och magistrar medan de få som kom in sist var de riktiga doktorerna.


Sist kom fakulteternas professorer och rektor och borgmästare intågande i än mer praktfulla skrudar. En kvinna bar en lång välsvarvad stav i silver som symboliserade den kungliga närvaron vid ceremonin. Annat det än i Sverige där man får sitt examensbevis i ett brunt kuvert med posten. Nu stod en professor från Historiska institutionen och ropade upp varenda kandidat med för att de skull få gå fram och hämta sitt examensdiplom ur decanens hand. Det fanns en doktor bland historikerna, en som skrivit en avhandling och tecknade serier och karikatyrer.






Sedan följde en professor från naturvetenskapliga fakulteten som delade ut diplom till sina studenter. Sist bland dessa kom fem doktorer och en av dessa var E, som fick sitt diplom efter en stunds privat samtal med decanus varefter hon tågade genom kyrkosalen till sin plats. Nu var allt slut och alla samlades utanför katedralen för att fotografera och gratulera. Vi tog flera, ja egentligen massor av fotografier på dels E, dels henne med hennes moder och mig och med henne och två doktorandkollegor.


Resten av eftermiddagen strosade vi runt lite i staden och åt lunch och middag och fikade och betjäningen förstod sig på dräkterna och bjöd den nyblivna doktorn på delar av förtäringen. Se det var en häftig tillställning, en sådan där som man aldrig glömmer.

Monday, July 18, 2011

Sakta vi gå genom stan

Efter återkomsten från Lappland har vi tillbringat några fina dagar ute i stugan. Där har vi betat av ett par punkter på årets "Att-Göra-Lista" så som att bygga en regelrätt latrinkompost, vandra runt sjön samt att lasera sovrumsgolvet vitt. Vi har haft gäster och sovit över även om vädret inte varit det bästa; gråmulet och med ett oförlöst regn hängande i luften då och då.

Idag hade vi dock kommit till den punkt där civilisationen pockade på uppmärksamhet och vi drog oss in mot stan där vi strax strålade samman med P och lilla Noomi. Medan damerna drog sig in i butikerna slapp Noomi och jag undan med att sakta flanera längs Drottninggatan i jakt på ett par geocacher.

Det är slående vilken uppmärksamhet man får som hundförare. Jag har aldrig pratat med så mycket människor eller fått så många leenden på stan som idag. Det kändes bra även om det var ganska uppenbart att folks vänlighet riktade sig mot hundvalpen. Hon visade sig från sin allra bästa sida idag och gick tyst och lugn bredvid mig. Till slut vart det lilla livet trött och när vi ätit på en trottoarservering föll hon i sömn i mina armar.


Efter att ha varit i storstaden i tio år nu så börjar man se väldigt tydligt vilka det är som är turister. Deras spända uppmärksamhet och oro för att göra bort sig på något sätt syns så tydligt. Och jag känner igen mig själv i dagens turister från när jag själv gick här som turist, när barnen var små.

En av de geocacher jag tog idag fanns vid Stallbron nedanför slottet och låg så till att massor av folk kunde se mig när jag sökte. Att hitta cachen var lätt men att ta den obemärkt desto värre. Till slut gick jag bara och plockade fram burken, tog den med bort till en bänk där jag fyllde i registreringen och sedan fort tillbaka för att gömma burken igen. En turist följde mina förehavanden med stor uppmärksamhet, men han gick inte fram till burken sedan vi lämnat den. En av mina följeslagare antog att turisten tagit mig för en uteliggare som gömt sin matlåda på detta konstiga ställe ...

Thursday, July 14, 2011

Hemma igen

Det är konstigt. Man tycker att en liten by med 80 invånare i mitten av Lappland inte skall ha något alls att erbjuda, men tiden där bara flyger iväg och nu är vi hemma igen. Det är morgonen efter en gårdag då vi körde 105 mil med vår lille röe. Fast skall sanningen fram så har vi inte suttit och ugglat i Murjek hela tiden.


I måndags var vi nere i Luleå och besökte Gammelstan, ett av Sveriges världsarv, där det fortfarande står kvar mängder av små kyrkstugor runt den stora medeltidskyrkan. A har en nyskild kompis, som lyckats få lägenhet mitt i området och vi fick tillfälle att se oss omkring där. Själv tog jag tre geocacher och en Travelbug, en liten plastkatt, som är ute i världen och tävlar med en annan TB om att först nå 5000 km.


Vad gäller mina egna TB:s så nåddes jag igår av besked om att en av dem blivit stulen i Jönköping. Den som skulle till Anders har försvunnit tillsammans med den geocache i Jönköping där den legat gömd. Något jäkla yngel har väl hittat burken och snott den. Synd, men jag har en reservbricka så jag får ladda en ny figur och skicka iväg.


Åter till Murjek där man just i dessa dagar har haft sina årliga kulturdagar med lite extra evenemang. Hembygdsgården har t.ex. serverat en riktigt hyfsad buffé med tanke på de små resurser man har. Denna sommar var tämligen myggfri så vi satt ute i trädgården och åt och då kunde ju även lilla vovven vara med på ett hörn. Och naturligtvis låg hon stilla under bordet utan att tigga, väluppfostrad som hon är.


Vi har också hunnit med en liten badtur till vår lilla badsjö norr om Polcirkeln. De enda som vågade sig ut att simma var Noomi och jag och det var inte så förfärligt kallt egentligen. Där grillade vi också korv på eldpallen och hade en fin myggfri eftermiddag.


Ett annat återkommande inslag är surströmmingsfesten vid Kickis födelsedag och i år smakade sillarna extra gott tyckte vi. Säkert en lyckad nedsaltning denna säsong. DE flesta åt tre, fyra sillar, men jag tryckte i mig nio eftersom jag laddade dem på små hårdbrödstycken. Hela dagen efter kunde jag avnjuta dem i varje rapning.


Hemresan igår gick väldigt bra. Vi lyssnade hela tiden på en talbok (Fågelbogatan 32/Sara Kadefors) och den var så bra att milen bara flög iväg bakom oss. Denna gång gjorde vi en längre paus i Skellefteå där vi besökte Noomis föräldrahem och träffade hennes mor. Det var alldeles uppenbart att de kände igen varann och de lekte sig till total utmattning så att den lilla valpen sov hela vägen hem.

Friday, July 08, 2011

Sommar i lappmarken

Vi är i Lappland nu. Detta är sjätte dagen på vårt årliga sommarbesök och det pendlar som vanligt mellan matbordet och kökssoffan. I år har besöket dock fått en ny dimension eftersom vi har med oss en liten valp. Noomi fångar allas intresse, ja, till och med mitt. I stället för att skvallra om släktingar och grannar talar alla om hur nattens kiss- och bajsceremonier gått. Avföringens mängd, konsistens och regelbundenhet är på allas läppar. Alltså – skitsnack som skitsnack.


En annan sak som tagit viss tid i anspråk är geocaching. Inte att jag sökt några nya burkar men jag har lagt ut tre nya i Murjek. På platser som nog är mycket enkla för den vane sökaren men som kan erbjuda nybörjaren vissa problem. Jag fann en s.k. Travelbug vid sockenmagasinet i Västra Tunhem. En liten registrerad bricka, som är fäst vid ett föremål och som har till uppgift att resa runt världen enligt ägarens önskemål. Den bricka jag fann hade startat i New York i januari i år och hade sedan hamnat i Trollhättan via Florida. Och nu tog jag den med till midnattsolens land varifrån jag sände bilder till ägaren.


I övrigt äter vi palt, klipper gräs, målar en gammal sparkstötting i chocklila, tittar på TV, lyssnar på Karlavagnen, går ut på promenader och har det skönt och behagligt på alla sätt.