Höstbruket klart

Inspirerad av lillasysters veteodlingar, bestående av fyra ax med säkert ett par hundra korn, var jag härförleden och stal ett veteax på Frosts åker. Den som ligger närmast söder om Olle & Lisas. Efter tröskning av sagda ax fick jag trettiosju korn och tio av dessa är nu planterade sedan ett par veckor. Gudsonen berättade hur jag skulle gör. Bra jord, gott om ljus, fyra cm djupt och fem cm plantavstånd.

Sådd skall ske andra veckan i september och den nionde planterade jag de tio fröna på den lilla markbit nedanför stugan där vi förtänksamt nog eldade påskeld i våras. Där är visserligen inte mer ljus än man kan begära i en skogsglänta men jorden verkar lerig och fet och hade det inte varit för lilla Noomi så hade nog alla tio fröna kommit upp.


Hundjäveln var nämligen med vid sådden och kunde inte stilla sin nyfikenhet över vad morfar grävt ner med mindre än att hon bökade runt sedan jag gått ifrån åkern. Tyvärr såg jag inte detta förrän en vecka senare men turligt nog hade hon missat det mesta. Idag kunde jag nämligen räkna in sju typiska vetestrån. De är högervridna och enkla att känna igen på det sättet.


Så nu är det bara att se tiden an och förbereda sig för skörd i augusti 2012. Även i övrigt är allt väl. Solen lyser över mig och Noomi där vi sitter ute i stugan och kaffet med färskt wienerbröd smakar lika ljuvligt varje fredag. Och ikväll har vi varit på besök hos Noomis husse och matte och därvid sett filmen Bruno, som jag hört mycket talas om. Aldrig hade jag trott att den var SÅ himla rolig. Det var länge sedan jag skrattade så jag fick ont i magen.

Lördagsdans

Storstaden erbjuder månget tillfälle till kultur och det är inte alltid det kostar. A har en arbetskamrat från Gambia som heter Jao och som fungerar som någon slags ledare afrikaner från de trakterna. Han hade i lördags ordnat med en musik- och dansuppvisning på Stortorget i Gamla stan.

Klockan ett var vi på plats och strax efter drog trummorna igång med en öronbedövande suggestiv musik, samtidigt som människor i fantastiska färgglada dräkter rörde sig rytmiskt i en tät ring kring trumslagarna. En försångare med mikrofon ledde sången och de dansande följde efter, precis så som danser lär ha tillgått i Norden förr i tiden.


A sms:ade till en kollega att ”Jao rör sig som en hövding här på torget” och Jao själv bekräftade att precis så är det. Det kunde låta som överord, men vi märkte på de övrigas agerande mot honom att det kanske ändå låg något i hans tal.

Vi tänkte att det måtte vara en väldigt underlig situation för honom. Att i vardagslag vara en lite udda och besynnerlig figur på skolans fritisavdelning medan han privat fungerar närmast som en ledare och överstepräst i den suffitiska religion han bekänner sig till.



Men kanske är situationen lika konstig för de dansande. På lördag går de runt i ring i timtal och mässar entonigt till våldsamt trummande, klädda i de mest fantastiskt färgade tyger medan de på måndag dyker upp på sina arkitektkontor och konsultbyråer i välskräddade kostymer, bländvita skjortor och strikt slips.

Sådant var dock fjärran idag och som Jaos vänner fick vi hedersplatser på en bänk närmast dansen och där bjöds vi på kaffe och friterade kakor och kände oss som riktig a VIP-personer.

Nostalgi på hög nivå.

För något år sedan fann jag av en slump en hemsida som hette flygfotohistoria.se. Jag ägnade den ett mer förstrött intresse än jag borde men som tur var tipsade jag broder I om sidan och han gjorde fynd. Han fann ett flygfoto över gården i Remmene, som var taget någon gång i mitten av femtiotalet.

Man kunde köpa bilderna, men till rena ockerpriser. 385 kr för en liten bild i 13 x 18 cm. Stora fina tavlor med en detaljskärpa som visade varje höna på gården kostade upp mot 5000 kr. Inget för mig alltså.

Men då och då har jag återvänt till sidan och konstaterat att detta måste vara den enda bild som finns och som visar alla husen så som de stod där i min barndom. Jag håller ju på med ett långtidsprojekt som går ut på att måla bilder därifrån och här hade jag nu den perfekta förlagan.

Långsamt började ett beslut mogna. Som alltid, när jag skall kosta på mig, påpekar jag för mig själv att jag varken super eller röker. Visserligen sant men det kan väl ändå inte ursäkta vilka utsvävningar som helst? Men denna utsvävning fick det till slut bli och i veckan damp en rulle med en bild i storlek 26 x 40 och i en prisklass någonstans emellan tavla och småbilden, ner i brevlådan. Man kan inte se några höns på den men korna framträder rätt tydligt.


Bilden är för stor för att rymmas i min scanner, men det väsentliga kunde jag dock få plats med och här är bilden. For en gångs skull har jag inte minskat storleken på bilden utan den som vill kan zooma in rejält.

Jag skulle nog kunna fylla många, långa sidor med text om den här bilden, men det skulle inte roa någon mer än mig själv så därför skriver jag dessa minnen på annan plats för mitt eget höga nöjes skull.