Jul igen

Vill man ha en vit jul i år måste man bege sig norrut och det har vi gjort – som vanligt. I torsdags stävade vi upp efter E4 och redan vid Uppsala möttes vi av snön. I ett soligt och vackert väder med perfekta vägbanor gick färden, mil efter mil, mellan lador och hus, blott avbrutet av enstaka mat- och kissepauser.


Bara en gång märkte vi av en olycka men den var desto rejälare och stängde vägen i båda riktningar en bra stund. Efter sexton timmar var vi framme och möttes av ett julfint hus med julegröt och färdigbäddade sängar, bara att knoppa in i sedan man ätit sig mätt.


Dan före dopparedagen ägnades brödbak ty vi har fått för oss att bjuda hembakt vid kyrkkaffet efter julottan. Sedan några år har vi, högst frivilligt, tagit på oss den uppgiften, som nu kommit att bli ett väl så viktigt inslag i julfirandet. Runt femtio personer brukar komma till församlingsgården och även om ingen tackar uttryckligt så känns tacksamhet och glädje i luften.


Själva julaftonen har sina ritualer, nya för mig, men invanda för resten av folket. Man går till kyrkogården och tänder ljus och sedan några år har även jag en när och kär att komma ihåg i minneslunden. Lyktan längst till vänster lyser för gamla mor.


Nu följer Kalle Anka och julmat och lite sällskapsspel och sedan Karl-Bertil Jonsson men sedan är det äntligen dags för julklappar med P som ständig tomtare. Mycket smått och gott hamnade hos mig och alldeles extra nyfiken blir jag på att pröva ett Makroner-kit. Utrustning för att baka den lilla färgglada nötkaka, som blivit så populär på kaféerna ute i stora världen.

En annan festlig sak hade P köpt till hela familjen och det var en samling ballonger av silkepapper med en anordning för att tända eld längst ner. När varmluften fyller ballongen stiger den mot luften och detta blev betydligt mer magnifikt än vad vi kunnat föreställa oss. I den klara lappländska vinternatten steg de stora ballongerna sakta och värdigt mot skyn och försvann norrut i en nästan omärklig vind.


Sedan var det bara att ringa barnen och önska dem god jul, var och en på sitt håll. Det känns lika härligt varje år, att stå ensam under Lapplands stjärna, i en öronbedövande tystnad, och höra att de har det gott, var och en på sitt sätt och i sin stad.

Den 77:e ...

... terminen på samma skola närmar sig hastigt slutet och det tyder, som jag brukar framhålla, inte på lojalitet utan på oföretagsamhet. Man vet vad man har men inte vad man får. Själv får jag dock snart ett efterlängtat jullov. En självklarhet efter så många år i yrket men en källa till avund för de som sluppit ut från skolans värld.

I år har jag tagit det lätt med julklappar. Jag har delegerat ut köpandet till mina nära och har väldigt lite koll på vem som skall få vad. Vi har kommit överens om att bara ge en present till var och en och att den skall få kosta högst 200:- Detta har inte ens jag, i all min girighet, lyckats hålla och jag har en känsla av att presenterna nog blir lite fler och lite mer. Men inte mycket.

I söndags var jag t.ex. inne i en modern boutique, ett sådant där ställe som unga människor söker sig till för att köpa den trygghet och säkerhet naturen inte förunnat dem. Det var gräsligt. Supercoola expediter gled omkring i ett öronbedövande dån av tung discomusik och brattsen från de fina kvarteren fylkades kring guldkalvarna. Vad gör en sådan som jag där? Jo, köper ett presentkort till en som vill vinna insteg i denna fina värld. Hur långt man nu kommer på 200 spänn....

11-12-13

Idag bara måste man ju ange datum i titeln på sitt blogginlägg. För en dryg månad sedan missade jag den detaljen men i stället plockade jag då en geocache som jag kunde datera till den 11-11-11.

Idag är det lucia, en helg som tycks chansera om man skall dömma efter hur den firades i vår skola. Det finns säkert skolor, institutioner och fritis som haft väldigt fina luciasånger idag men hos oss blev det bara en skrålande vrålande hop som följde med i en luciaallsång i aulan.

Detta skall på intet vis lastas musikläraren som gjorde vad hon kunde men alltför få elever ville/vågade ställa upp i ett luciatåg så läraren fixade då denna allsång med en lucia och två tärnor som försångare på scenen. I salen satt målbrottshesa röster och skränade med av hjärtans lust.

Vi äldre lärare tyckte det hela var beklämmande medan de yngre lärarna gladde sig åt att alla var aktiva och deltog. Kanske är det så man skall se det. Man skall ju inte betygsätta kunskap nu heller utan förmåga och det rimmar rätt väl med dagens insats. Eleverna kunde inte sjunga, men de visade en öronbedövande förmåga.

Dagen avslutades med besök hos den åldrade fadern, som inte riktigt hade kolla på att det var Lucia idag, men som gladde sig åt att det vankades lutfisk när jag gick loss bland grytor och kastruller.

Adventsfika

När det nu är julfint i lilla stugan i stora skogen vill vi ju gärna visa upp denna pärla men inte vem som helst är beredd att ge sig ut i beckmörka skogen en regnig fredagkväll. Jo, vi har ju vännerna R och T, som inte räds ovanligheter. I fjol bjöd vi hem dem för att se på min då nyinköpta film "Holiday Inn". Den film där Bing Crosby lancerade sången White Cristmas. Står man ut med den filmen en hel kväll så ska man nog tåla en kväll i lillstugan.

Och visst gjorde de. Ackompanjerade av efterdyningarna till höstens dunderstorm kom de ut till oss i storskogen i fredags. Vi hade varit ute en stund innan och värmt upp med stearinljus, tänt marschaller och dukat fram en glögg- och pepparkaksentré. Det hade naturligtvis varit vackrare och ljusare med en skog inbäddad i ett mjukt snötäcke men det gick bra så här också.


Det såg så inbjudande ut med varmt ljus som strömmade ut ur fönstren på stugan uppe på sin höjd och när vi steg in i stugan slog värmen emot oss. Vi konstaterade dock strax att värmen vi golvet kanske var +10 och vid taket + 30. I medeltal är dock detta ganska hyfsat och gästerna lät sig väl smaka av glögg och pepparkakor följt av linssoppa och färskt vridbröd. Till dessert slutligen, blev det rullrån och kaffe.


Naturligtvis hade det varit en höjdpunkt att få spela Bing Crosbys Julsång på vevgrammofonen men skivan hade gått och gömt sig någonstans så vi fick hålla tillgodo med Yngve Stoors tolkning av en "Sjömansjul på Hawaii". Den är inte dålig den heller.

Kyrkhelg

I helgen som gick var jag kvar i stan vilket firades med en rundtur kring några gamla kyrkor i Kullings härad. Givetvis i förening med geocaching. Jag plockade några burkar bortom Vårgårda och upptäckte därvid en gammal framliden professor från trakten, som säker var släkt med mig. Av nördigheten att dömma.

Professorn studerade steklar, som livnär sig på lärkträd och för att lyckas i detta uppsåt planterade han en egen liten skog med lärkträd utanför Vårgårda. Skogen finns kvar och stod där nu, avbarrad och med varje träd försett med ett litet vitt, numrerat märke. Sådant upptäcker vi som geocachar.

Själv hade jag tänkt leta upp skärningspunkten mellan 58:e breddgraden och 13:e längdgraden och placera en liten burk exakt där. Den punkten ligger inne på en mosse norr om gården Muskås i Grude och dit in letade jag mig på skogsvägar som vart bara mindre och mindre. De sista tvåhundra metrarna stövlade jag fram genom terrängen,blott för att finna att det redan hängde en burk på platsen. Denna geocache hade lagts ut redan 2005 och arkiverats pga vanskötsel 2009. Därmed syntes den inte på internet varför jag trott att det var fritt fram att hänga här. Nu hade innehållet i lådan torkat upp så den åter var användbar så jag anmälde den som aktiv igen.

Sedan lade jag ut burkar vid Ornunga , Asklanda och Jällby kyrkor samt vid Pjukestenen på Remmene skjutfält. I efterhand insåg jag att några av dessa troligen inte blir godkända eftersom det finns väldigt starka restriktioner för att hänga ut geocacher vid fornminnen och kyrkor.

Efter detta for jag till moster L i Remmene och tillbringade ett par trivsamma timmar med prat om gamla tider och om diverse hjärnspöken, som har en tendens att besöka gamla damer som blir för ensamma.

Efter detta vart det afton och jag drog mig tillbaka till välförtjänt vila.

Nossebromodellen

Nossebro skola har på tre år seglat upp till mirakelstatus genom att plötsligt få alla sina elever godkända. I veckan kom det så signaler från DN om att det hela kanske egentligen grundar sig på glädjebetyg. Lärarna har känt en så stark press från sina skolpolitiker att man godkänt rubbet. Vi gamla klentrogna bakåtsträvare har gått och hånlett åt Nossebro och sagt det kärnsvenska: Vad var det jag sa...

Men idag börjar skrattet att fastna i halsen. Vi har studiedag om åtgärdsprogram för elever som inte når målen och långsamt börjar jag inse att den lärare som dristar sig till att sätta ett F (= icke godkänd) på en elev måste skriva så mycket dokument och sitta med i så mycket möten att han, om han har en gnutta självbevarelsedrift, väljer att godkänna sina elever.

Skolverket har alltså funnit ett sätt att bättra på den svenska skolans skamfilade rykte och få ner andelen underkända elever genom att göra själva underkännandet så komplicerat att Sveriges lärare sänker kraven för godkänt ännu mer. Det var detta man hade insett i tid i Nossebro och som vi, som vallfärdat dit på studiebesök, nu måste ta till oss.