Åter i grottekvarnen

Att jag inte skrivit här på elva dagar kan tolkas som att livet varit så överfyllt av plikter att författande inte hunnits med. Det kan också tolkas som att livet varit så händelselöst att det inte funnits något att notera. Sanningen ligger väl någonstans däremellan. Vi är inne på terminens tredje vecka och jullovet känns lika avlägset åt vilket håll man än tittar, bakåt eller framåt.

Det som hägrar nu närmast är ett februarilov då jag skall besöka den förstfödde på Irland. Jag har lyckats tajma in resan så till den grad att jag kommer just när de har sin After Work-kväll på hans jobb. I ett enda tag skall jag där ödelägga sex veckors relativt plikttroget GI-bandande, den metod där alla kolhydrater är en styggelse och där det styggaste av det stygga är just - en öl.

GI var ett av mina nyårslöften, ett ganska högt uttalats sådant. Ett mera tyst framviskat var att ta tag i min bostad. Lägenheten har under det senaste halvåret kommit att mer och mer förvandlas till en avställningsyta och nu går det inte längre. En timma varje eftermiddag har jag gått omkring och plockat och samlat ihop saker. Hallen börjar fyllas med kassar som skall till tippen.

Fast riktigt varje dag har det kanske inte blivit en hel timme. Om det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem blir det inte alltid sopsäckarna som lockar mest. Kudden vinner lätt i sådana lägen. Dock ser det ut som om mycket av det lösa lösöret börjar närma sig sin sista brännugn och jag får börja fundera på de lite större tingen. Vad man skall göra med alla böcker och tidningar till exempel. Eller matsalsmöbler, piano, vävstol, skänk, skåp... Den som vill ha är välkommen att hämta.

Hur som helst lär nog hemmet vara visligt om tio veckor då det ryktas att ett gäng franska orienterare skall bo här. Det är precis den press jag behöver för att komma igång med jobbet. Fast samtidigt är det ju skönt att själv få vistas i en människovänlig bostad också. Det skall inte förnekas.

Rundtur på stan

Staden har haft besök i helgen. Ett kusinbarn med man plus deras kompispar har gjort stan under en långhelg och givetvis ville jag lägga mig i och visa upp, dels Stockholm och dels hur bra jag hittar i densamma. Jag inbillar mig också att det kan vara rätt skönt att bli mött på stationen och körd dit man ska när man inte är så van vid att röra sig här.

Det stämde nog för gästerna medgav att de skulle gått vilse redan på centralen om inte jag visat dem vägen. Inte att undra på för där byggs om så det står härliga till. Platsen liknar mer en labyrint än en järnvägsstation. Vi kom dock iväg och stod snart vid första etappmålet - Restaurang Backstugan ute vid Råsunda filmstadion. Ett mycket lyckat val både med tanke på maten och servicen. Hovmästaren var verkligen en mästare. Han förstod direkt vad vi var för några typer och behandlade oss på ett sätt som fick oss att känna oss väldigt välkomna.


Jag ville naturligtvis visa upp vårt hem också så kaffet tog vi hemma i lägenheten tills det var dags att åka och checka in på hotellet. Jag körde dem dit och sedan fick de "fritt" tills lördag morgon. Då hade jag lagt in en rundtur på stan för att visa upp några av alla de kända platser som alltid nämns i radio och TV. De presenteras alltid som om de vore självklara för alla, trots att majoriteten av svenskar mycket sällan vistas i huvudstan.


Det blev en rolig resa i cirka två timmar där vi hann med Cosmonova, Lidingö, Kaknästornet, TV-husen, Djurgården, Strandvägen, Stureplan, City, Södermalm med Fjällgatan och Åsögatan, Globen, Södra länken, Västerbron, Stadshuset och åter till Mynttorget där de lämnades av. Här har man kontakt både med Västerlånggatan i Gamla stan och Drottninggatan, de stora turiststråken. Där hoppas jag att de fick en trevlig fortsättning på sin stockholmshelg, för nu övergav jag dem och gav mig ut på egna resor med A, som mött upp.

Valuta för skatten

Vissa höginkomsttagare slänger ibland ur sig något om att det är häftigt att betala skatt. Igår var jag faktiskt beredd att hålla med. Jag satt på Kungliga Biblioteket en hel dag och gick igenom dödsannonser ur svenska dagstidningar. Jag kunde välja vilken tidning som helst, från vilket år som helst, plocka fram en kartong med mikrofilmer, ladda en filmläsare och börja leta. Och det kostade inte ett öre. I den stunden kändes det som att jag faktiskt fick valuta för mina surt ihopgnetade skattekronor.

Nu kan det tyckas vara ett ganska makabert nöje att sitta och söka efter sådana annonser en hel dag men det är det inte. Inte om man är släktforskare. För att kunna gå vidare på de allra yttersta grenarna av släktträdet behöver man veta namn på ättlingar födda under modern tid, då sekretessen hindrar mig från att söka i officiella källor. Då är dödsannonsen perfekt eftersom den oftast innehåller namn på närmast sörjande barn.


Gjorde jag några fynd då? Jodå, Jag kan nu klättra vidare i släktträdet på ytterligare några grenar. Men jag passade också på att leta upp kända annonser och fann både min morfars och mormors vilka jag fotograferade av direkt från bildskärmen med förbluffande bra resultat. När det gäller morfar fann jag också en dödsruna som lokaljournalisten Ryberg förmodligen författat.

Nu är glada julen slut, slut, slut ...

... men julepyntet kastas ännu inte ut. ut, ut, åtminstone inte i vår lilla stuga i stora skogen där jag sitter på Annandag Nyår omgiven av julbonader och kulljusstakar och njuter av friden, summerande intryck från årets jul. Den gick fort över. Med stigande ålder känns det tyvärr som att julen är slut när man går hem från kyrkkaffet efter julottan. Som tur är så blir det några julvisiter under mellandagarna då kakor och godis med tomteanknytning åter kommer fram.

Kyrkkaffet gick bra i år också och det gladde ju mig extra eftersom jag bestod besökarna med min special – vridbröd. Små baguetter bakade på en kalljäst deg, som är alltför lös för att hantera på bakbordet, och bakad i ugn på högsta möjliga värme. Med degspade och mjöliga fingrar formar jag små vridna bröd som smakar härligt segt och gott. För att dra ner på segheten inför väntande åldriga tänder i församlingshemmet bakade jag på mjölk i stället för vatten och det hjälpte.


50 personer kom och bland dem en jagande präst som hade med sig frysväska och auktionerade ut älgkött till hutlöst låga priser. VI fixade nyårssteken i ett nafs. Prästen hade egentligen tänkt ha köttet till ett lotteri för syföreningen, men dessa hade redan fixat ett brödlotteri så då fick det bli så här i stället.

Man kan tycka att tiden skall bli seg uppe i en liten avfolkad by i ödsligaste Norrbotten men icke. Dagarna bara flyger förbi även om de huvudsakligen ägnas åt att ta sig från soffan till matbordet och tillbaka igen. Vad gjorde vi då. Jo, julreorna i Boden lockade och en dag skulle det åkas ner dit. Den åldriga svärmodern hade nog gärna följt med men en släng av gikt hindrade henne. Själv skyllde jag på psoriasis för at slippa åka och det godtogs, speciellt som jag också tog hand om den lilla vovven. En annan dag stod ridning och shoppingtur till Jokkmokk på programmet. Även detta klarade jag mig ifrån tack vare hunden.


Utöver detta har vi haft besök av släkt som brukar dyka upp när det är ”stockholmare” hemma. Alltid lika trevligt med gamla bekanta. Vi har också varit på traditionsenligt kaffe hemma hos B och S, där sju sorters kakor är en klar underdrift.


Den nya tiden har vunnit insteg i byn. En utflyttad ungdom har skapat en speciell facebookgrupp som bara tar upp händelser, minnen och bilder från orten. Gruppen har i jul lockat flera länge sedan utflyttade bybor, att knyta kontakt med de kvarvarande. Det stod inte på förrän gamla svärmor satt och läste på Facebook och till och med, om än till synes motvilligt, lät sig anslutas till FB med eget konto. Hon har fått överta en gammal avdankad iPhone och lärde sig förunderligt fort att läsa kommentarer och inlägg i . Det var henne en stor glädje att kunna besvara frågor om personer och händelser från länge sedan flydda tider, som de utflyttade ville få besked om.

Nyårsafton skulle firas med stort knytkalas i hembygdsgården. Minst 25 personer, som vi egentligen inte har så mycket gemensamt med, gjorde att vi tvekade om närvaro där. Vi skulle ju dessutom åka tillbaka till stan tidigt dagen därpå och kände inte för nattsudd. Lösningen blev än en gång lilla Noomi, som vi inte kunde lämna ensam en hel kväll. Vi ordnade alltså en egen supé med Skagentoast, Tjälknöl på prästmannens älgkött och kvarvarande chokladaskar till dessert. Det gick utmärkt och vi firade tolvslaget i lugn och ro med att släppa upp kvarvarande silkespappersballonger, som sakta steg upp mot natthimlen som stora lysande bollar.


Såsom varande huvudansvarig för bilkörandet var jag i säng c:a 10 min in på det nya året och jag fick mig sex timnmars tämligen obruten sömn. Arla om morgon statt jag alltså upp, fick och fräsch som en nyutsprungen ros och inom en dryg timme satt vi i bilen. De första milen gick sakta med tanke på risken för möte med älgar och renar som varit synliga på vägarna hela julen. Så småningom började det snöa men eftersom vi var två som körde så turades vi om och resan gick sakta men säkert söderut. Eftersom vi inte gjorde några långa stopp tog det bara fjorton och en halv timme att komma hem jämfört med sexton och en halv på uppvägen, då vi stoppats av trafikolyckor och visiter.


Och nu sitter jag i ensamt majestät ute vår lilla stuga. Norrbottens gnistrande snö har bytts mot Mellansveriges gråblöta regn men här inne är det ljust och varmt och gott i stearinljusens sken och därmed avslutar jag 2012 års första blogginlägg.