Det gick blott alltför fort att komma tillbaka till vardagen efter de härliga dagarna på Gröna Ön. På jobbet börjar nu planerna på nästa års schemaläggning diskuteras allt mer. Där är jag ju lite av en spindel i nätet och kan svårligen dra mig undan jobbet. Detta lär dock bli det sista schema jag lägger för nästa år har jag planerat att mjukpensionera mig och gå ner till 80%. De 20% jag lämnar ska bli just schemaläggningen. Eftersom jag själv lägger schema i år så skall jag se till att de där 20 procenten hamnar på mest gynnsamma position. Utan att skämmas ett skvatt.
Trots att det är så mycket att pyssla med på jobbet så har jag på intet vis tänkt avstå från mitt rika fritidsliv. Geocachandet har börjat komma igång igen efter ett längre vinteruppehåll och nyss tecknade jag ett abonnemang på släktforskning för ett år framåt. SÅ nu kan jag sitta och nörda ner mig i gamla gulnade dokument från flydda sekel, i jakt på länge sedan förmultnade förfäder.
Ett annat storprojekt som haltar sig fram är röjandet av lägenheten. Den har ju allt mer kommit att förvandlas till en avställningsyta, men jag har faktiskt varit i väg till tippen med ett lass av papper och allehanda skräp. Nu är det bara möbler, böcker och kläder kvar att göra sig av med innan jag om något år eller så flyttar. Jag behöver ju egentligen inte mer än några viktiga böcker, fotoalbum och lite affektionsprylar. Resten kan jag sälja även om jag räknar med att det nog blir mer av skänka och slänga än just försäljning.
Ack ja. Att flytta är ett helvete så länge man har allt framför sig och himmel när det väl är gjort.
Tuesday, February 28, 2012
Friday, February 17, 2012
An once-in-a-lifetime-experience
Sista dagen och jag märker hur sonen nördat ner sig helt på det där med geocaching. Det är inte alls så att jag tvingar ut honom utan han är väldigt självgående och laddar ner appar, registrerar och loggar för det vilda. Minst tio cacher har det blivit denna första vecka. Även idag var vi ute på en runda där vi dels plockade fyra burkar och dels, helt traditionsenligt spisade irländsk rostbiff med fyra sorters mos och stuffing därtill. Allt nedsköljt med en Guinneas. Naturligtvis.
Men det var inte det som var dagens upplevelse. Det var inte ens våfflorna vi bakade till kvällsmat som toppade dagen. Det var i stället besöket på den genuint irländska pub, långt bortom turiststråken, dit N tog mig med denna sista kväll. Sin É heter den och där i ett hörn satt fem musikanter med säckpipa, flöjt, gitarr, banjo och barntrumma. Varje svensk irlandsväns våta dröm, så som vi svenskar tror att det alltid är på irländska pubar, men som nästan bara finns i reklamfilmerna.
De spelade härligt och till synes oplanerat. När ölen gjort sitt med gitarristen och denne fick lämna en stund spelade man i stället en låt med bara säckpipa och flöjt, såvida inte någon ur publiken ställde upp och spelade lika bra som den pinknödige. En mästare på snatterpinnar reste sig alltsom oftast upp från sin pint och bidrog rytmiskt till musiken. Och när pausen mellan ett par låtar vart lite för lång ställde sig en rödbrusig irländare mitt på golvet och sjöng, med klar och kraftig stämma, en sorgmodig sång om flickan som förlorat sin älskade på haven och nu står vid stranden och sjunger ut sin sorg.
Publiken ja. Jag sänkte kanske inte medelåldern men det gjorde definitivt gossen. Ända till ett stort gäng glada flickor i giftasvuxen ålder strömmade in på något som nog var en möhippa. De blev hjärtligt mottagna av alla och alla verkade känna alla andra. Det var bara jag och en liten japan som var turister.
Innan vi gick hem för att jag skulle hinna packa tjatade gossen om att jag skulle ställa mig i trappen mot övervåningen med kameran i högsta hugg, äska tystnad och uppmärksamhet samt sedan ta ett kort för att visa hur trångt där var. Med uppbådande av mina sista rester av självbevarelsedrift avstod jag. Hoppas bilderna ändå talar sitt tydliga språk, som det heter.
Men det var inte det som var dagens upplevelse. Det var inte ens våfflorna vi bakade till kvällsmat som toppade dagen. Det var i stället besöket på den genuint irländska pub, långt bortom turiststråken, dit N tog mig med denna sista kväll. Sin É heter den och där i ett hörn satt fem musikanter med säckpipa, flöjt, gitarr, banjo och barntrumma. Varje svensk irlandsväns våta dröm, så som vi svenskar tror att det alltid är på irländska pubar, men som nästan bara finns i reklamfilmerna.
De spelade härligt och till synes oplanerat. När ölen gjort sitt med gitarristen och denne fick lämna en stund spelade man i stället en låt med bara säckpipa och flöjt, såvida inte någon ur publiken ställde upp och spelade lika bra som den pinknödige. En mästare på snatterpinnar reste sig alltsom oftast upp från sin pint och bidrog rytmiskt till musiken. Och när pausen mellan ett par låtar vart lite för lång ställde sig en rödbrusig irländare mitt på golvet och sjöng, med klar och kraftig stämma, en sorgmodig sång om flickan som förlorat sin älskade på haven och nu står vid stranden och sjunger ut sin sorg.
Publiken ja. Jag sänkte kanske inte medelåldern men det gjorde definitivt gossen. Ända till ett stort gäng glada flickor i giftasvuxen ålder strömmade in på något som nog var en möhippa. De blev hjärtligt mottagna av alla och alla verkade känna alla andra. Det var bara jag och en liten japan som var turister.
Innan vi gick hem för att jag skulle hinna packa tjatade gossen om att jag skulle ställa mig i trappen mot övervåningen med kameran i högsta hugg, äska tystnad och uppmärksamhet samt sedan ta ett kort för att visa hur trångt där var. Med uppbådande av mina sista rester av självbevarelsedrift avstod jag. Hoppas bilderna ändå talar sitt tydliga språk, som det heter.
På tur i SoCo
Efter att ha gett kroppen vad den ville ha på onsdagen var det på torsdagen dags att odla min själ. Detta genom att resa runt i SoCo i hyrbil. SoCo står för South of Cork, som jag döpte trakten till efter högt föredöme från SoFo på Söder. I Cork finns nu en bilfirma med den utomordentliga servicen att de hämtar sina kunder i bil och kör dem från bostaden till uthyrningsfirman. De kör till och med tillbaka. Detta gör att de förtjänar lite reklam.
Vi kände inget större behov av förnyelse utan styrde samma väg som då vi hyrde bil förra gången. Söderut mot Kinsale och vidare mot The Old Head, Irlands sydostligaste hörn. Sonen, som köpt sig ny mobil, visade till min stora glädje samma tendenser som jag själv där han satt och nördade ner sig fullständigt. Han följde med på kartan och kunde lägga in resvägar på mobilens display. Detta till god hjälp när vi styrde in på småvägar för att leta geocacher.
Den första hette "Mannen med hunden" och bestod av ett slags konstverk med en cementgubbe på fyra gigantiska cementrör. Hur som helst fann vi en liten plåtburk som vi loggade varefter vi fortsatte tills vi hörde något konstigt pipa till. Vi trodde det hans mobil och struntade i saken tills jag råkade få syn på bensinmätaren. Dags att mata bilen och det gjorde vi i Kinsale sedan vi plockat den andra cachen. En pyteliten magnetisk cylinder nere i strandkanten vid Charles Fort, den magnifica fästningsruinen vid inloppet till Kinsale.
Efter att ha beskådat denna sevärdhet for vi mot nästa - Madonnan som rör sig. På Irland lever många fortfarande med en aktiv religiositet och små nischer och altaren med madonnor är inte ovanliga utefter vägarna. Vid denna madonnabild stannade några ungdomar till i juli 1985 och hävdade sedan bestämt att madonnan hade rört sig. Något som säger mer om ungdomarna än om statyn, men de lyckades vinna gehör för sin "upplevelse" och händelsen vart omtalade. Nu finns här en geocache till minne av händelsen.
Så bar det av mot resans huvudmål; The Old Head, udden längst ut i sydost, som numera anekterats av rika golfspelare och som gör att vi vanliga har svårt att komma dit. Udden är dock vacker att se på och idag riktades vårt intresse mer mot det Nittonde hålet - en cacheburk, gömd i en liten hålighet i de branta grässluttningarna ner mot havet. Sluttningar som det gäller att inte halka i för då väntar en kvalfull död mot de svarta stenblocken långt där nere. Klipporna stupar lodrät i Atlanten där gräset tar slut och i cachebeskrivningen uppmanas man att avstå vid regnigt väder.
Idag var det dock soligt och vi gick utan större problem dit som min GPS och sonens mobil visade. Snart kunde gossen plocka fram burken och vi signerade loggboken. För en gångs skull rusade vi inte vidare till nästa skattgömma utan dröjde oss kvar och lät oss imponeras av vyerna. N dristade sig till och med ännu längre ner mot gräskanten och såg - nästan - ut över den. Det var djupt ner till havet. Dessutom fick han en mödosammare väg tillbaka upp till bilen, stackarn.
Nu ansåg vi oss nöjda med vår dag och styrde norrut mot den lilla staden, eller kanske stora byn, Bandon, dit morbror L regelbundet brukar resa. Vi letade upp hans stamställe och intog en ännu maffigare Full Irish Breakfast, fast så här dags på dagen hette den i stället Mixed Grill och var utökad med både stekt kött och lever. Mätta och belåtna drog vi oss så hemåt och avslutade dagen med en gammal hederlig Hetvägg och därtill en nybryggd Irish Coffe. Livet är gott.
Vi kände inget större behov av förnyelse utan styrde samma väg som då vi hyrde bil förra gången. Söderut mot Kinsale och vidare mot The Old Head, Irlands sydostligaste hörn. Sonen, som köpt sig ny mobil, visade till min stora glädje samma tendenser som jag själv där han satt och nördade ner sig fullständigt. Han följde med på kartan och kunde lägga in resvägar på mobilens display. Detta till god hjälp när vi styrde in på småvägar för att leta geocacher.
Den första hette "Mannen med hunden" och bestod av ett slags konstverk med en cementgubbe på fyra gigantiska cementrör. Hur som helst fann vi en liten plåtburk som vi loggade varefter vi fortsatte tills vi hörde något konstigt pipa till. Vi trodde det hans mobil och struntade i saken tills jag råkade få syn på bensinmätaren. Dags att mata bilen och det gjorde vi i Kinsale sedan vi plockat den andra cachen. En pyteliten magnetisk cylinder nere i strandkanten vid Charles Fort, den magnifica fästningsruinen vid inloppet till Kinsale.
Efter att ha beskådat denna sevärdhet for vi mot nästa - Madonnan som rör sig. På Irland lever många fortfarande med en aktiv religiositet och små nischer och altaren med madonnor är inte ovanliga utefter vägarna. Vid denna madonnabild stannade några ungdomar till i juli 1985 och hävdade sedan bestämt att madonnan hade rört sig. Något som säger mer om ungdomarna än om statyn, men de lyckades vinna gehör för sin "upplevelse" och händelsen vart omtalade. Nu finns här en geocache till minne av händelsen.
Så bar det av mot resans huvudmål; The Old Head, udden längst ut i sydost, som numera anekterats av rika golfspelare och som gör att vi vanliga har svårt att komma dit. Udden är dock vacker att se på och idag riktades vårt intresse mer mot det Nittonde hålet - en cacheburk, gömd i en liten hålighet i de branta grässluttningarna ner mot havet. Sluttningar som det gäller att inte halka i för då väntar en kvalfull död mot de svarta stenblocken långt där nere. Klipporna stupar lodrät i Atlanten där gräset tar slut och i cachebeskrivningen uppmanas man att avstå vid regnigt väder.
Idag var det dock soligt och vi gick utan större problem dit som min GPS och sonens mobil visade. Snart kunde gossen plocka fram burken och vi signerade loggboken. För en gångs skull rusade vi inte vidare till nästa skattgömma utan dröjde oss kvar och lät oss imponeras av vyerna. N dristade sig till och med ännu längre ner mot gräskanten och såg - nästan - ut över den. Det var djupt ner till havet. Dessutom fick han en mödosammare väg tillbaka upp till bilen, stackarn.
Nu ansåg vi oss nöjda med vår dag och styrde norrut mot den lilla staden, eller kanske stora byn, Bandon, dit morbror L regelbundet brukar resa. Vi letade upp hans stamställe och intog en ännu maffigare Full Irish Breakfast, fast så här dags på dagen hette den i stället Mixed Grill och var utökad med både stekt kött och lever. Mätta och belåtna drog vi oss så hemåt och avslutade dagen med en gammal hederlig Hetvägg och därtill en nybryggd Irish Coffe. Livet är gott.
Thursday, February 16, 2012
Trött och lätt beskänkt
Den vakne läsaren ser genast att jag hittat prickarna igen. Och det är inte konstigt. Besöker man ett modernt hem hittar man förr eller senare en dator med Ärans och hjältarnas språk och så även här. Så nu kommer en kort sammanfattning på svenska av dagen som gick, den andra här i Cork på södra Irland.
Sedan jag sist var här har den Stora Irländska Frukosten suttit klistrad för mitt inre synfält. Idag fick jag äntligen återuppliva den med fläsk, korv, blodkorv, tomat, ägg och champinjoner. Allt givetvis stekt. Till detta fyra sorters bröd och goda marmelader. En frukost som man står sig på ända fram till lunch.
Väntetiden ägnade vi åt geocaching och det tycks mig som om sonen insett att detta är en rolig och meningsfull sysselsättning. Han skall nämligen introducera skattjakten med GPS för sina arbetskamrater nästa gång de har aktivitetsdag. Vi testade idag en variant där vi gick utefter den medeltida stadens storgata och på sex olika platser samlade ledtrådar i form av siffror med anknytning till de senaste 900 årens historia. Vi såg också en ko i ett träd. Utanför en konstskola. Undrar om det har något samband?
Med siffrorna i bagaget tog vi en fika och beräknade koordinaterna för det slutliga målet. Den plats där skatten (burken) till slut skulle finnas. Och det gjorde den. Jag fann den direkt och tyckte mig skönja en viss förvånad uppskattning hos sonen. Vi gingo nu hem, mätta på skatter och kilometrar och tillbringade siestan horisontellt.
Men skam den som ger sig. Middag går inte att hoppa över och snart satt vi där igen, med snålvattnet rinnande mellan oxeltänderna och en gammal hederlig fish and chips på bordet. Desserten tog vi sedan hemma dit vi återvände och gjorde semlor.
Vi hade hunnit lite annat också. Köpt en riktig telefon (nåja, ganska riktigt = Android) till sonen och en almanacka till stugan. Dessa testades respektive besågs innan kvällen avslutades med ännu en After Work. Denna gång med det gamla arbetslaget. Därav kommer det sig att den gamle skribenten nu känner att aftonen nalkats och att det är dags för närkontakt med kudden. Sov gott!
Sedan jag sist var här har den Stora Irländska Frukosten suttit klistrad för mitt inre synfält. Idag fick jag äntligen återuppliva den med fläsk, korv, blodkorv, tomat, ägg och champinjoner. Allt givetvis stekt. Till detta fyra sorters bröd och goda marmelader. En frukost som man står sig på ända fram till lunch.
Väntetiden ägnade vi åt geocaching och det tycks mig som om sonen insett att detta är en rolig och meningsfull sysselsättning. Han skall nämligen introducera skattjakten med GPS för sina arbetskamrater nästa gång de har aktivitetsdag. Vi testade idag en variant där vi gick utefter den medeltida stadens storgata och på sex olika platser samlade ledtrådar i form av siffror med anknytning till de senaste 900 årens historia. Vi såg också en ko i ett träd. Utanför en konstskola. Undrar om det har något samband?
Med siffrorna i bagaget tog vi en fika och beräknade koordinaterna för det slutliga målet. Den plats där skatten (burken) till slut skulle finnas. Och det gjorde den. Jag fann den direkt och tyckte mig skönja en viss förvånad uppskattning hos sonen. Vi gingo nu hem, mätta på skatter och kilometrar och tillbringade siestan horisontellt.
Men skam den som ger sig. Middag går inte att hoppa över och snart satt vi där igen, med snålvattnet rinnande mellan oxeltänderna och en gammal hederlig fish and chips på bordet. Desserten tog vi sedan hemma dit vi återvände och gjorde semlor.
Vi hade hunnit lite annat också. Köpt en riktig telefon (nåja, ganska riktigt = Android) till sonen och en almanacka till stugan. Dessa testades respektive besågs innan kvällen avslutades med ännu en After Work. Denna gång med det gamla arbetslaget. Därav kommer det sig att den gamle skribenten nu känner att aftonen nalkats och att det är dags för närkontakt med kudden. Sov gott!
Tuesday, February 14, 2012
An sce'al na hE'ireann
Som den sprakkunnige lasaren kan se ar detta en irlandsk berattelse. Vidare kan den sprakkunnige se att jag skriver pa en utrikisk dator - utan prickar. Therefor I've decided to write in english these irish days when I visit my firstborn son. I suppose that all of you who read my blogg are acquainted to this language.
OK, I've spent this day traveling from good old Sweden to yet older Ireland. Starting from Arlanda early in the morning I arrived in Heathrow round one o'clock. But before departure in Stockholm I had the time to visit a geocache in the airport area where I dropped a travelbug, a little rubberduck that wanted to America. Hope that someone, traveling there will help the little duck.
I had four hours in London but one of these were used for security checks. Al quaida has succeeded in spreading fear over the western world. They don't have to blow any more bombs.
Finally I was found secure and allowed to the inner circle of the airport. I bought a good English breakfast although it was three o'clock. Sausages, ham, beans, egg and in addition to this, a big Guinneas beer. I felt good!
The trip from London over to Cork was short and fast but I was surprised to see that the plane was fully booked to the last seat. On an ordinary Tuesday evening! When I reached Cork I found my luggage and a bus down to the city where Nils met a took me to a nearby Pub where he and some friends had an After Work evening.
It was a nice meeting as we haven't seen each other for more than two years. But we both looked the same and found each other directly. And now I sit in his big bed which he so kindly has offered me and give you this summary from my first Irish day. Good Night.
OK, I've spent this day traveling from good old Sweden to yet older Ireland. Starting from Arlanda early in the morning I arrived in Heathrow round one o'clock. But before departure in Stockholm I had the time to visit a geocache in the airport area where I dropped a travelbug, a little rubberduck that wanted to America. Hope that someone, traveling there will help the little duck.
I had four hours in London but one of these were used for security checks. Al quaida has succeeded in spreading fear over the western world. They don't have to blow any more bombs.
Finally I was found secure and allowed to the inner circle of the airport. I bought a good English breakfast although it was three o'clock. Sausages, ham, beans, egg and in addition to this, a big Guinneas beer. I felt good!
The trip from London over to Cork was short and fast but I was surprised to see that the plane was fully booked to the last seat. On an ordinary Tuesday evening! When I reached Cork I found my luggage and a bus down to the city where Nils met a took me to a nearby Pub where he and some friends had an After Work evening.
It was a nice meeting as we haven't seen each other for more than two years. But we both looked the same and found each other directly. And now I sit in his big bed which he so kindly has offered me and give you this summary from my first Irish day. Good Night.
Friday, February 03, 2012
Heldagskväll i timmerkojan
Jag vet inte om kyla kan ses på bild men nyss var jag ute i snögen och riktade kameran mot en synnerligen sval kvällshimmel. Faktum är att det faktiskt biter lite i skinnet när man går ut så där i kortärmat. Men vad gör man inte för att dela med sig av friden och lyckan ute i det lilla skogspörtet.
Idag har vi faktiskt fått köra fotogenkaminen flera gånger för att få upp termometern i tvåsiffrigt men sedan har det räckt med stearinljus. Tyvärr har min lokala OKQ8 beslutat sig för att sluta med fotogen i lösvikt. Beklagligt eftersom flasktappat blir dubbelt så dyrt. När jag googlade på saken läste jag att man skulle kunna använda Citydiesel i stället för fotogen och det blir ju en betydligt behagligare prisnivå. Får testa med en liter och se vad som händer.
Många av mina medmänniskor undrar hur jag står här ute en hel dag medan jag själv tycker att timmarna rusar iväg alldeles för fort. Just nu snurra Konvaljens Avsked på skivtallriken, vovven snusar lugn och trygg, hoprullad till ett litet nystan och själv skall jag strax lägga ut dessa rader med en liten hälsning från storskogen.
Idag har vi faktiskt fått köra fotogenkaminen flera gånger för att få upp termometern i tvåsiffrigt men sedan har det räckt med stearinljus. Tyvärr har min lokala OKQ8 beslutat sig för att sluta med fotogen i lösvikt. Beklagligt eftersom flasktappat blir dubbelt så dyrt. När jag googlade på saken läste jag att man skulle kunna använda Citydiesel i stället för fotogen och det blir ju en betydligt behagligare prisnivå. Får testa med en liter och se vad som händer.
Många av mina medmänniskor undrar hur jag står här ute en hel dag medan jag själv tycker att timmarna rusar iväg alldeles för fort. Just nu snurra Konvaljens Avsked på skivtallriken, vovven snusar lugn och trygg, hoprullad till ett litet nystan och själv skall jag strax lägga ut dessa rader med en liten hälsning från storskogen.
Thursday, February 02, 2012
Vernissage
Det kändes lite märkvärdigt att bli inbjuden på vernissage på Nordiska Muséet i Stockholm när ens vardagshorisont slutar i höjd med Uxås-bergen i Lilla Edet. Men nu var jag där eftersom A fått med en liten duk på utställningen Skolslöjd som börjar i morgon.
Så ikväll var vi där kl sex och vi var ingalunda ensamma. 300 utställare fanns på plats och flera hade med sig gäster. Alla blev vi bjudna på snittar och champagne/cider och där fattade jag snabbt galoppen. I en sådan stor folkskara är det ingen som märker hur många gånger man angör bordet så det gjorde jag - många gånger.
Efter ett högtidligt invigningsanförande öppnades så utställningen och vi kunde anträda utställningslokalen och där hängde den. Den lilla duken. Det är ingen märkvärdig duk. När jag första gången hörde dess historia väntade jag mig att få se ett storartat slöjdalster.
A började på den här duken i trean där hon fick en slöjdlärare som var en katastrof. A kände genast att hon inte var omtyckt och att vad hon än gjorde så var det fel. Det skulle bli en julduk med en bård och en gran och den lilla A sydde och tog upp och sydde igen men slöjdläraren bara fnös. Det blev jul och A bytte ut motivet mot en påskkyckling men när påsken gått utan att duken var klar började hon brodera en tulpan för att till slut, när sommarlovet närmade sig, få sitta i en av de högre klasserna och göra färdigt duken med en sommarblomma.
Och här hängde den nu, en oansenlig liten röd duk bland en mängd andra broderade dukar. Där stod inget om dess bakgrund men i utställningskatalogen kunde man läsa den. Aldrig hade väl den lilla tioåringen kunnat drömma om att hennes tygbit en gång skulle hänga på det största museet nere i Stockholm, men nu gör den det ty outgrundliga är dukens vägar.
Så ikväll var vi där kl sex och vi var ingalunda ensamma. 300 utställare fanns på plats och flera hade med sig gäster. Alla blev vi bjudna på snittar och champagne/cider och där fattade jag snabbt galoppen. I en sådan stor folkskara är det ingen som märker hur många gånger man angör bordet så det gjorde jag - många gånger.
Efter ett högtidligt invigningsanförande öppnades så utställningen och vi kunde anträda utställningslokalen och där hängde den. Den lilla duken. Det är ingen märkvärdig duk. När jag första gången hörde dess historia väntade jag mig att få se ett storartat slöjdalster.
A började på den här duken i trean där hon fick en slöjdlärare som var en katastrof. A kände genast att hon inte var omtyckt och att vad hon än gjorde så var det fel. Det skulle bli en julduk med en bård och en gran och den lilla A sydde och tog upp och sydde igen men slöjdläraren bara fnös. Det blev jul och A bytte ut motivet mot en påskkyckling men när påsken gått utan att duken var klar började hon brodera en tulpan för att till slut, när sommarlovet närmade sig, få sitta i en av de högre klasserna och göra färdigt duken med en sommarblomma.
Och här hängde den nu, en oansenlig liten röd duk bland en mängd andra broderade dukar. Där stod inget om dess bakgrund men i utställningskatalogen kunde man läsa den. Aldrig hade väl den lilla tioåringen kunnat drömma om att hennes tygbit en gång skulle hänga på det största museet nere i Stockholm, men nu gör den det ty outgrundliga är dukens vägar.
Wednesday, February 01, 2012
Äntligen lite vinter
Äntligen ser det ut att bli lite vinter och just nu är det precis den vinter jag hoppats på. Kallt och mycket lite snö. Det är bra mot alla fästingar, mördarsniglar och annan ohyra som ligger gömd nere i marken. Visserligen klarar väl rådjuren den här sortens vinter men det gör deras predatorer också. Lodjuret och räven kan lätt ta sig fram och hugga dessa trädgårdsmarodörer.
För ett par år sedan såg jag att de hade ett rådjurslotteri i den by i Norrbotten där jag understundom dväljs. Jag frågade i min oskuld om det var rådjursstek som första pris och lottförsäljaren vart förfärad.
- Nej, vi skall inte skjuta dom, vi skall stödutfodra dem, utbrast hon.
Så högt norrut är rådjuret sällsynt och det växer inte lika mycket som de rackarna kan skövla i trädgårdarna. Då är det värre hos oss nere i södern, som måste hägna in våra odlingar med fula snören, behängda med glimrande CD-skivor eller dränka in pinnar i ammoniakdoftande gifter. Så jag hoppas att vintern fortsätter att tjäna mina syften vad gäller de oskäliga djuren.
Och i morgon skall jag på vernissage på Nordiska Muséet! Mer därom senare
För ett par år sedan såg jag att de hade ett rådjurslotteri i den by i Norrbotten där jag understundom dväljs. Jag frågade i min oskuld om det var rådjursstek som första pris och lottförsäljaren vart förfärad.
- Nej, vi skall inte skjuta dom, vi skall stödutfodra dem, utbrast hon.
Så högt norrut är rådjuret sällsynt och det växer inte lika mycket som de rackarna kan skövla i trädgårdarna. Då är det värre hos oss nere i södern, som måste hägna in våra odlingar med fula snören, behängda med glimrande CD-skivor eller dränka in pinnar i ammoniakdoftande gifter. Så jag hoppas att vintern fortsätter att tjäna mina syften vad gäller de oskäliga djuren.
Och i morgon skall jag på vernissage på Nordiska Muséet! Mer därom senare
Subscribe to:
Posts (Atom)
