Tidens tand

I morse fick jag en påminnelse om hur hårt tidens tand kan gnaga. När jag kom till busshållplatsen såg jag på långt håll en synnerligen bedagad kvinna, som stod där och hade tämligen svårt att hålla lodlinjen stadig. Hon och hennes herrsällskap håll var sin öl i näven och jag klassade henne genast som "fyllekärring" medan mannen verkade tämligen fräsch.

När jag kom fram och ställde mig på min vanliga vänteplats började hon plötsligt fixera mig och utbrast plötsligt att "dig känner jag igen". Hon hade sett mig i Lilla Edet någonstans och jag fann för gott att erkänna vad jag ägnar mig åt där.

"Ja, men det är ju Alf", kraxade hon lycklig och omfamnade mig. "Jag hade dig i kemi på högstadiet." Jag såg hur resten av resenärerna drog en lättnadens suck över att det var mig hon gav sig på men jag talade vänligt till henne och sa att jag glömmer alla mina elever, redan efter ett år. Hon berättade då vad hon hette på den tiden och faktum var att jag mindes namnet.

När jag sedan kom in i bussen och satte mig började minnet klarna ytterligare och jag såg en liten tyst, men stark, tjej framför mig. Jag mindes hur jag en gång hade gått in på en kemilektion med en stadig pris snus under läppen och hur hon då tagit fram en cigarett och tänt den i protest mot att bara jag fick bruka nikotin. Jag har alltid kommit ihåg det där med en viss beundran.

Framme på skolan slog jag sedan lite i de register jag har tillgång till och kom fram till att hon är faster till ett stackars flickebarn som går här nu, att hon är någonstans mellan 40 - 50 och att man ur de torra registeruppgifterna kan skönja en trist historia med ensamstående moder, fosterhem och tidigt föräldraskap. Så det är verkligen sant det där med att tidens tand gnager hårt ibland.

Puh!

Jag kan lugna en orolig läsekrets vad gäller diskmaskinen. Hemkommen i eftermiddags tömde jag densamma, kavlade upp ärmarna, fyllde diskhon och beredde mig på att diska på gammalt vis. Mina ögon föll då på en grej i bottnen av maskinen, som skulle kunna vara löstagbar. Jag testade om det verkligen var så och höll plötsligt ett otroligt igenbeckat filter i min hand.

Inte visste väl jag att det fanns sådana och att de skulle rensas då och då. Än mindre att de kunde ha något med funktionen för driften att göra. Alltnog. Jag skrapade och spolade rent filtret som såg riktigt vackert ut nu. Monterade in det, fyllde maskinen på nytt och satte åter på den. Och nu, en timme senare är disken åter skinande ren och jag pustar ut. Det var nära ögat där.

En olycka kommer sällan ensam

Länge har jag lyxat mig med att äga två bilar. En för helgbruk hos sambon och en för vardagsbruk. Vardagsbilen höll på att skatta åt förgängelsen redan vid besiktningen i höstas men genom konstgjord andning från förre ägaren fick den lite respittid.

På senare tid har jag dock märkt att den gått lite hackigt på de lägre växlarna, att det gnisslat oroväckande om kopplingen och att det hörts diverse andra ljud, som jag negligerat i det längsta. Igår gick det dock inte längre. Ett ryck i växelspaken när jag närmade mig hemmet och jag kunde bara, med nöd, få in fyrans växel. Backen gick också någorlunda så att jag kunde parkera men då rör det ur motorhuven. Inte vattenånga, men jag kunde inte kolla för huven gick inte att öppna.

Det får bli hämtning av skroten såvida jag inte gör som med förra bilen och chansar på att själv köra halvmilen bort till skroten. Kanske skulle man kunna sätta ut den på blocket som reservdelsbil. Det finns sådana där också. Risken då är väl att det kommer en massa polare, som kallar mig för "brorsan" och prutar på ett redan lågt pris och det känns jobbigt.

Nåväl. Detta med bilen tar jag med jämnmod. Jag slipper skatt och försäkring och bensin och har mycket väl råd att hyra bil om det skulle behövas någon gång. Då är det värre med nästa olycka - min bänkdiskmaskin. Efter fullkört program igår kväll märkte jag i morse att disken var lika skitig som när den ställdes i. Jag hyser föga hopp om att kunna laga den och den är för gammal nu, för att ev garanti skall gälla. Det har fabrikanten noga räknat ut! Så det blir till att kavla upp ärmarna och ställa sig vid diskbaljan igen. Usch och fy! Och ingen bil har jag för att köra den till tippen heller...

Points

Ännu en gång skall jag försöka minska min lekamliga volym. Jag har genom livet upplevt flera lyckade viktminskningar. Många gånger har jag också börjat banta, men nästan genast börjat tjuväta, när jag inte haft ögonen på mig så jag vet hur det känns, när den rätta motivationen infinner sig. Det känns så nu när jag för första gången skall köra viktväktarnas metod.

Jag skall ju försöka vara någorlunda vislig inför sonens bröllop i september och frågade honom om jag kunde köpa mig en kostym "over there". Visst kunde man det, sa han, de har alla storlekar, även min, men han tipsade också om alternativet viktminskning med Weightwatchers. När så bonusbarnet kört samma metod (utan att egentligen behöva det) med framgångsrikt resultat under våren så lättade jag på plånboken och köpte mig ett tremånaders abonnemang på deras program.

Numera kan man nämligen banta med sin iPhone. Nära nog vartenda livsmedel som är till salu i Sverige finns inlagt och man kan direkt se hur många points ett visst fabrikats bröd har och hur mycket en matsked av en god smörgåsröra innehåller. Detta passar mig perfekt och inför varje måltid går jag noga igenom vad som skall ätas och hur många points jag kan unna mig.

Det märkliga är att det tycks funka. Efter en vecka talar vågen sitt tydliga språk. Det är som vanligt. Jag brukar gå ner mycket i början vilket tyder på att jag har en omärklig och hög överkonsumtion i vanliga fall. Nu gäller det bara att hålla ut fram till festligheterna i höst och atb sedan fortsätta att hålla vikten. Jag går snart i pension och den lär ju kunna förkortas avsevärt om man bär med sig för mycket övervikt. Och jag har så mycket att göra efter 65 så jag får väl börja jobba för det också.

Filip & Fredrik

Igår begick jag min premiär i Vara konserthus, det som på senare år givit den lilla orten "på Slätta" ett ansikte i kultursverige. Igår var det dock Filip och Fredrik, som var där och även om de var både imponerande och underhållande så kanske man bör tänja lite på kulturbegreppet för att få in dem i just den fållan.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det så lockande att lyssna till dessa två tramsor. De babblar fort och i munnen på varann. de svänger sig med namn på intetsägande amerikanske B-skådisar och popartister som jag aldrig hört talas om. De ger ett intryck av sprudlande intellekt samtidigt som deras bildningsnivå ibland ligger nere på en normal grundskoleelevs. "John Bauer? Var han svensk?", "Öland? Är det den där långa gröna?", "Ven? Är det en ö?"

Igår var deras uppdrag i Vara, liksom i alla andra orter de besöker under turnén "Jakten på den försvunna staden", att finna på en slagkraftig slogan för orten. De hade under eftermiddagen gjort lite research och givetvis hittat till porrladan i Edsvära där det bjuds Live show och Striptease, mitt ute på Slätta. Detta roade dem, men det som direkt chockade dem var att postverket placerad en av sina gula brevlådor alldeles vid ladan. Vilka skulle använda den? Det bor ingen mer än ägaren vid ladan och runtomkring ligger landskapet öde.

Denna brevlåda ledde dock fram till att de, tillsammans med publiken kunde enas om följande nya slogan för orten: Vara - tömning varje kväll!

Valborg

Lagom till Valborgsmäss slog vädret om och solen värmde så att till och med jag öppnade min lekamen för dess strålar. Vad är naturligare än att samla vännerna ute vid lilla stugan i stora skogen. De kom och genast utnyttjade vi dem i vattenprojektet. Sedan i fjol har vi blivit de som drar igång pumpen som drar upp sjövatten till kranarna. Pumpen ligger långt nere vid sjön med en brant backe mellan oss och den. I fjol gick vi upp och ner minst tjugo gånger innan vi fick igång den men i år verkade det som om det funkar vid första försöket. Vattnet sprutade med sjuhelsikes tryck i kranen. Tyvärr även under kranen ty en spricka hade uppstått i ledningen under vintern. Alldeles under kranen. Till all lycka jobbar svärsonen på ett ställe där det finns utrustning för att fixa sådant, så även den lilla detaljen kommer att ordnas på ett smidigt sätt.

Själva firandet vart lite lagom rörigt för egentligen är det för tidigt på säsongen för att ta emot gäster. Allt ligger fortfarande  inpackat och vi minns inte exakt var, men till slut hade vi fått fram bord och stolar och tallrikar och bestick. Det grillade köttet, den stekta potatisen och den fräscha salladen kunde avnjutas på ett lagom pretentiöst sätt.

Valborgselden fixade vi i eldkorgen och tre yngre manliga gäster fann stort behag i att sköta elden. De tjuvstartade även sommaren genom att gunga i hängmattan. Det vart lite sämre med sjungandet av fosterländska sånger men vi kom dock ihåg att ratta in slutet av OD:s vårkonsert på radion. När den var slut underhöll jag gästerna med några stenkakor.  Till slut vart det dock afton och lite väl kallt för den frusnare delen av gänget så vi packade ihop och for hem och tog avslutningsfikat i soffan