Ernstvarning

Här är så en liten film på vår bäck. När jag la ut en liknande på Facebook var det en kollega som tyckte att detta var det ernstigaste han sett i år. Inte utan att det kan ligga något i det, men det är skönt att den blev bra och det är mysigt att sitta vid dess strand och höra det sakta porlandet.

 

Uti den småländska ödemarken

Sedan sist har bäcken blivit färdig och fådd att porla vackert nedför sin fåra. Hade jag haft en bra nätverksanslutning hade en liten vacker film lagts ut nedan. Just nu sitter vi dock nere i en gammal fin gård i den småländska ödemarken där kontakten med omvärlden bara utgöres av ett eller två fladdrande streck på mobilens kontaktskala, nutidens sätt att deffiniera obygd.

Vi har det dock utmärkt bra här. Matas med god mat och trevliga samtal i en tyst och vacker gammal gårdsmiljö. För att något rättfärdiga gästfriheten fick vi igår tillgfälle att måla fönster.  Ett i alla avseenden mycket trivsamt arbete när var och en stod med en liten pensel och piffad upp var sina fönsterbågar. Idag skall vi dock vända åter mot civilisationen och då måste jag ju lägga ut filmen från vår bäck.

Projektarbeten

Rent objektivt sett är denna sommar bedrövlig. Regn och kyla och ibland ett oförutsägbart mellanrum med sol. Passar man då på att bjuda hem gäster till lilla stugan i stora skogen hinner dessa hit samtidigt som nästa regnskur. Tyvärr har vi haft alltför god nytta av plastpresenningen jag satte upp före midsommar.

Men subjektivt har vi det rätt bra. Vi bor ute i skogen och har alla möjligheter att ta vara på det vackert-väder-stunder som bjuds. Varje morgon kaffe på sängen med P1 strömmande ur radion och - faktiskt - solen glittrande ute i lövverket för det mesta. När den inte skiner är det ändå rätt mysigt att vakna i vårt lilla krypin.

 Vi har gripit tag i diverse projekt dessa dagar. Under de sex år vi haft stugan har vi saknat ett räcke till den lilla branta trappa som tar en upp till högsta punkten på tomten. Hanterbart när man ska upp men äventyrligt att ta sig nedför, speciellt om man bär en massa saker. Men häromdagen letade jag fram brädor, hammare, spik och såg och på sex minuter var sex års väntan över.

Ett annat och lite större projekt har vi också gripit oss an; att anlägga en liten bäck med porlande vatten. På tomten finns en lagom bred gräsbevuxen klippskreva där man borde kunna gräva ut för denna bäck. Vatten har vi gratis från sjön och avlopp utgör hela den stenbundna skogen där jorden är så grusig att regnvatten aldrig blir stående.

 Sagt och gjort. I sommar har vi börjat gräva. Högst upp en liten damm, sedan en liten smal fors ner till nästa damm. Allt i liten skala och nu hunnet så långt att vi klätt in bottnen med dammfolie. Nu skall jag bara mura upp ett par små vattenfall för att skapa det där porlandet. Men det får anstå tills i morgon för idag ska det visst regna igen.

I medio juli

Tiden rann snabbt undan i den lilla byn i lappmarken, plötsligt var tio dagar förlupna och Volvon strävade åter söderut. Inte lika snabbt som på uppvägen för nu var semestertrafiken tätare och långtradarna blockerar effektivt alla försök till snabbkörning.

Hemma i stan var allt sig likt och vi skyndade ut till stugan för att se vad som hänt där under vår bortavaro. Där hade hänt mycket. Berget blommade av Digitalis och Lysimachia. Rosorna glödde i sina krukor och julamaryllisen hade plötsligt blivit en julidito. Det var egentligen bara sommarvärmen som fallerade. 

Trots detta har vi bott ute i stugan nästan hela tiden sedan vi kom hem och det är så jäkla mysigt. På morgonen öppnar man dörren ut mot skogen, lyss till fåglarnas kvitter och lövverkets sus. På radion strömmar sommarprogrammet och nymöbleringen är som gjord för kaffe på sängen.

Ikväll bröts vår självvalda isolering av ett kärt besök. Kusin K med fru, dotter A samt svåger och barnbarn dök upp och nu slapp de äta små beniga, hårdgrillade strömmingar. I stället bjöd vi på äktsvenska hamburgare från tysk butikskedja med amerikansk dressing och bröd av obestämt ursprung. Allt mycket gott och lättuggat och alla lät sig väl smaka.

 Det är alltid kul med nya gäster. De har inte hört ens egna invanda skämt och de har alltid något nytt att berätta. Inte minst vovven var glad eftersom barnbarnen i gänget fann stort nöje i att leka med den. Hunden, som förfallit till apati i vårt sällskap, fick nu plötsligt rusa genom blåbärsris och grästuvor i full fart, på jakt efter spännande pinnar och bollar.

 

Nu sitter jag inne i storstugan och skriver dessa rader med en utmattad vovve bredvid mig. Vi skola båda sova gott i natt ty skogsluften ger en behaglig trötthet i kropp och själ.

Konstutställning

Så haver man då haft sin första konstutställning. Det låter väldigt förmätet, trots att det var i mycken liten skala i ett mycket avlägset hörn av landet. Men ändå, en riktig utställning i hembygdsgården med två riktiga amatörkonstnärer och så jag, som en liten amatörkluddare. Jag minns inte hur, men på något sätt har det kommit till föreningens kännedom, att jag målar bilder från barndomslandet. Mer behövdes inte för att jag skulle få vara med och det var riktigt kul.

De två övriga var Mats S som gör stora livfulla tavlor från fjällvärlden och Maikki M, med ett förflutet som jurist och som målat hela sitt liv. Och så alltså jag, med några handkolorerade vykort. Det underliga var att ingen fnös åt de små bilderna och flera uttryckte till och med sin uppskattning., Till och med fick jag erbjudande om att sälja men det kan man ju inte utan F-skattesedel, tror jag, så det blev inget med det. Men själva frågan gladde mig.

I dagarna tre har utställningen hängt och nu har jag fått blodad tand och halvt om halvt lovat att göra lite bilder från den här trakten, uppe i Lappmarken, med utgångspunkt från gamla vykort och berättelser. Så vem vet. Nästa år kanske jag återigen sitter här och konverserar museibesökare om konstens villkor och skapandets kraft.

Resan till Sommarlandet

Som vanligt vid denna tid på året har vi nu ställt kosan norrut och styrt mot polcirkeln. I år for vi en tidig söndagmorgon och det var ett gott val. Aldrig till förne har väl resan gått så snabbt och lätt. Efter bara elva och en halv timmes körning (plus två timmar rast) var vi framme hos mormor och kunde ägna kvällen åt fika och umgänge utan att störta dödströtta i säng.

Höga Kustenbron

Vi är ju numera två som kör och det underlättar betydligt, att kunna sätta sig och sluta ögonen en stund medan co-drivern kör vidare. Ett stående inslag på våra resor är matrasten vid Höga Kustenbron. Eftersom vi har hund med oss får vi sitta ute men vad gör väl det när solen skiner, som den gjorde i år. Ett annat stopp, men ett nytt sådant, är besöket hos vovvens mor – och i år även småsyskon – i Skellefteå. Vi insåg plötsligt att vår lilla valp vuxit till sig och blivit stora damen.

 Vägparti vid Höga Kusten

I år var vi inte ensamma om att köra norrut. Redan efter ett par dagar kom kusin K med fru förbi. De hade farit hemifrån för ett par dagar sedan för atttr angära Hurtigrutten i Narvik och för att se midnattssol i Björkliden. Eftersom vi nu var här så passade det så bra med ett kort besök. VI ordnade till och med ett billigt nattlogi åt dem i vår lilla by samt bjöd på middag. De lät sig väl smaka trots, eller kanske tack vare, att vi hade grillade strömmingsfiléer på menyn.