Tre veckor kvar

Tiden lär ju gå fortare, ju äldre man blir och i höst har den haft extra bråttom. Dagarna i San Francisco och Paris står som ljusa, snabbt förbiglidande, höjdpunkter under terminen och nu är det bara tre veckor kvar till jullovet. Vi skall resa upp till Lappland som vanligt, men i år har vi gjort det lite bekvämare för oss. Vi har bokat hotell halvvägs upp på ditvägen. På nedvägen är vi två förare och då behövs ju ingen övernattning.


Det som återstår nu är de sist desperata proven och betygssättning, som egentligen aldrig berett mig några större själsvåndor. Betyg är ju något som vi lärare inte ger ut, det är något som ni elever tar, brukar jag säga till dem. Den som inte tar får heller inte och det har fungerat bra genom åren.

Julförberedelserna är numera också mycket begränsade, ja här hemma nästintill obefintliga. Jag brukar numera baka fruktkakan från Allt om Mat 1973, som då kostade 4:75 totalt enligt receptet. Ett pris som numera knappt räcker till bakpulvret. Jag målar också egna julkort och i år är motivet lite smått besynnerligt för de som inte varit i Porsi. Det föreställer nämligen en liten tomte som står och tittar upp mot en snöskoter, som står uppallad på taket av et litet skjul vid St Luleälvens strand. Gode vännen Lars har en gång ställt upp den uttjänta skotern där, mest för att väcka förbipasserandes nyfikenhet.

Sedan har jag ju förstås julstädat och pyntat i vår lilla stuga i stora skogen. Där har jag unnat mig att tjuvstarta och redan i mitten av november kunde jag luta mig bakåt i soffan, tända änglaspelet, veva upp "Whit Christmas" på grammofonen och behagfullt avnjuta en lussekatt till nymalet kaffe. Det gäller att ta ut det gottigaste ur vardagen.

På't igen

Nej nu jävlar, nu har jag slarvat med bloggandet. Får se till att försök få in några rader då och då för att glädja min ständigt ökande läsekrets. Själv är jag minskande ty viktväktarappen gör susen och i helgen passerade jag min målvikt. När man ser mig nu och minns hur jag såg ut för ett år sedan så är det en dramatisk förändring men i ett längre perspektiv och i beaktande av BMI:s kalla siffror, så är jag fortfarande överviktig. Fem kilo till krävs för att jag skall bli normalviktig.

Denna bild gjorde jag för ett par månader sedan men visar läget nu också.
(Tidigare utlagd på facebook)

Fast just nu valde jag att gå in i jämvikt ett litet tag för att sedan, med nya frisk tag, pressa mig ner de sista kilona. jag känner mig dock tämligen späd redan nu och har ännu en gång varit och firat med en turné på Barkarby Outlet varifrån jag traskar med kassar med exklusiva logotyper och skjortor som jag aldrig tidigare drömt om att köpa. Fåfänga och fjollighet börjar båda på F och gränsen mellan begreppen är Florstunn, om den ens finns.

No comments

I övrigt har tiden från Paris gått i jullängtans tecken. Det är fyra skolveckor kvar nu och jag ser verkligen fram mot att åter få stäva norrut och möta julen under lapplandshimlens flammande norrsken.

Lördagskväll på Ile de la Cité

Ile de la Cité är den centralt belägna ö i Seine där bl.a. Notre Dame ligger. Där finns också justitiedepartementet och i direkt anslutning till det en katedral  vid namn Saint Chaplle. Dit gick vi på lördagskvällen för att höra en stråkensemble spela Vivaldis Årstider samt ett par verk av Tomaso di Albinoni. Aldrig förr har jag behövt passera en metalldetektor för att komma in i en kyrka, men vi gick som sagt vad genom korridorerna i justitiedepartementet så de var väl oroliga att jag skulle ge mig på deras minister.

Saint Chapelle i kvällsljus

Det är alltid lika fascinerande att komma in i en gammal medeltidskatedral och se de höga valven sväva högt över huvudet på spikraka kolonner. Tänk att detta mästerverk stod klart 1248! Och man hade väl inte mycket mer än hammare och mejsel att nyttja som verktyg. Akustiken var också fantastisk och musiken lät väldigt vackert inne mellan de höga stenväggarna. Kanske satsade solisten lite mer på att spela fort än på att spela rätt, men vem är jag att klaga på en violinist.

På markanden finns frukt...

... och grönt

Det hade dock hänt mer denna dag, som började med att jag traskade iväg och köpte den sprit jag tänkt ta med hem. Vis av tidigare resor så kan det vara väl så lönsamt att inhandla denna i mataffären om hörnet som på en glassig "tax-freeshop" på någon flygplats. Efter det stack tösen till sitt gym medan jag drog iväg till matmarknaden som slår upp sina stånd varje lördag utefter en minst 500 meter lång allé. Där fanns allt ätligt men även oätligt. Jag tog lite bilder för att visa mina elever på vilka underliga djur människor är beredda stoppa i sig.

Dessa slemmiga vidrigheter uppskattas av bläckfiskätare

Kaniner känns igen även som avklädda

Ostron i mängd landar i parisiska magar denna lördag

De taggiga bollarna är sjöborrar och det man äter är de orange könskörtlarna. Usch!

Jag handlade i varje fall lite lufttorkade korvar, sådana som P och jag, men knappast någon annan gillar. Sedan var det sluthandlat för mig och jag tog mig hem för att förbereda mig för lunch. Dottern har köpt på sig en mängd fantastiska kuponger för 25-30 euro styck, men som berättigar till trerättersmiddagar för två,värda nära det tredubbla. Dessa s.k. Groupons har vi levt gott på denna helg och idag stod de för en amerikansk brunch, som innebar ett slags repetition av det vi åt i San Francisco. Efter att ha avslutat brunchen med några maffiga cupcakes drog vi oss hem och vilade middag. En god sed som uppskattades även av lilltösen.

Amerikansk brunch framdukad

Cupcakes

Så blev det då kväll och konsert och till denna invigde jag min linnekostym., Ja, jag hade faktiskt med mig två kostymer denna helg och jag var så fin så. Fast det var E också så vi var ett vacker par som ställde oss i kön till konserten. Efteråt skulle vi ta den sista grouponen och det blev på en mysig liten restaurang i sydost (tror jag). Vi hade sådan tur att en liten jazzorkester spelade för oss som åt. Vi var inte många utan den största delen av publiken tycktes bestå av kvartersgäster. Vår servitris var en väldigt rar flicka som bar tydliga tecken av att vikariera som sådan, men som gjorde det mycket charmfullt. Det hela blev en så fin avslutning av kvällen att jag faktiskt betalade lite mer dricks än vanligt.

Jazzkrog denna kväll

 Sist tog vi oss hemåt och jag kunde lägga mig att sova, mätt och belåten.

Fredag men inte fridag

Fredagen i Paris var åter vardag. Dottern arbetade och jag fick reda mig själv, vilket jag gjorde med den äran. Först blev det dock den länge efterlängtade frukost, som jag improviserade fram första gången jag besökte henne - espresso, croissant, oliv och en liten god ost. Efter en sådan start på dagen var det lätt att ge sig ut i gatuvimlet.



Först styrde jag mina steg mot en geocache i närheten. Jag fann den enkelt men precis som jag plockat fram den ur sitt gömsle kom där en ung, glad kvinna rusande mot mig och började bubbla på franska om hur roligt det var att hitta cacher. Vi övergick strax till engelska men fortsatte inte vidare mot modersmålen eftersom hon presenterade sig som tjeckiska.

Jag hade blivit tipsad om en fin chokladbutik av Erika. Den skulle ligga vid Hallarna och dit for jag sedan cachen var loggad. Jag fann butiken direkt och där var julskyltningen redan igång så ett par juliga boxar inköptes. Sedan strosade jag runt en stund i jakt på fler julklappsaffärer men fann ingen. I stället letade jag mig upp mot Champs Elysée för där skulle det finnas en alldeles speciell kafffebutik. Jag har nämligen investerat i en lyxig onöda - en espressomaskin, som laddas med små kapsyler och dessa kapsyler sökte jag.



Det första jag såg var Charles de Gaulle i hela sin mäktiga gestalt. Dock icke levande utan som staty. Sedan jag beundrat generalen traskade jag på i den riktning där Triumfbågen syntes i fjärran, men någon kaffebod såg jag inte. Nu hade mitt intresse också börjat svänga åt väskhållet till. Har jag skaffat snygg överrock och stilig hatt så ser det lite töntigt ut att bära omkring på en liten kånkenryggsäck. Tycker jag. En snygg axelremsväska vore mer på sin plats. Fast inte för hutlöst dyr.

Sådana butiker fanns det fler av och i en galleria såg jag en som verkade innehålla väskor i min smak. Strax kom jag och expediten fram till en liten snygg sak i dataväskestil och med ett pris som visserligen var högt, men rimligt. När köpet var avklarat visade hon mig ytterligare några väskor, som såg betydligt elegantare ut, men som var mer än dubbelt så dyra. Jag tackade för mig och tog metron ner till Chatelet för att inta min årliga entrecôte på restaurang Sarah Bernard.



Jag gick där, mot restaurangen, med min nya väska, men en oro gnagde inom mig. Visst såg min väska ut precis som de dataväskor jag redan har? Visst var de hon sist visat betydligt elegantare? Visst har jag väl egentligen råd? Kommen hit vände jag, tog metron tillbaka upp mot Champs Elysée, stegade in hos den lilla japanskan i väskbutiken och genast kom vi överens om ett byte. Efter detta smakade middagen extra gott och belåten kunde jag fara hem och vila eftermiddag hos tösen.





Kvällsevenemanget idag blev ett besök på en italiensk restaurang dit vi anlände, uppsvidade och eleganta vid niotiden på kvällen. Först startade vi dock med en liten apperitif som tösen dukade fram hemma på köksbänken.





Erika i röd egendesignad klänning och jag i min grå kostym. Vet inte om det var inbillning men jag tyckte maten smakade ännu bättre när man kom uppklädd så här. I Paris kan man köpa sk. groupons, som innebär att man köper en kupong för ex.vis 25 euro och att denna sedan ger rätt till en middag för upp mot det tredubbla.



Restaurangerna räknar kallt med att ändå tjäna på affären genom att folk köper till vin och att de blir kända i en vidare kundkrets. Vi fick hur som helst en trerätters middag av bästa slag. Och när vi avslutat med chokladmousse respektive crême brüllé kunde vi mätta och belåtna återvända till den lilla trevna lägenhet där dottern har sitt hem.

Skickat från min iPad

Äntligen framme

Äntligen var jag så framme i Paris och möttes av en ung, vacker dam i röd kappa, dottern som genast ledsagade mig och väskorna till hemmet via en direktbuss, som hon fann precis innan den skulle gå. Hon fann behag i de små gåvor jag hade med mig och jag fann ett oerhört behag i den ostbricka hon strax bjöd på.



Jag hade uttryckt en önskan om att det månde finnas en ost och lite oliver hemma som jag kunde förgylla den croissant med, som jag brukar köpa på boulangeriet nere om hörnet, varje morgon jag är här. Hon hade hörsammat min önskan och två brickor, inte en, stod på bordet, överlastade med ostar. Den ena läckrare än den andra. Det vart en härlig lunch där ostarna, kexen och frukterna "gifte sig" perfekt med det vita vinet. Och så hade jag mage att säga att för mig är alla sådana här ostar en Brie. Ack, o heliga enfald och nu vet jag bättre.



Vi hade inte planerat vår dag särskilt noga, men så hade en kollega, fransklärarinna, råkat visa en bild från det café där Amelie Poulain arbetar i filmen Amelie från Montmartre. Det blev en härlig utflykt. Erika styrde med säkra steg mot rätt ställe och jag fick sitta vid ett bord som jag mindes från filmen. Vi tog var sitt glas vin och kände oss mycket franska. Vid bordet bredvid satt ett ungt par från Amerika och det var alldeles uppenbart att kvinnan sett filmen många gånger för hon såg precis ut som Amelie. Jag kunde inte låta bli att komplimentera henne för den vackra klänningen när vi gick därifrån och jag tror hon uppskattade det.



Vi gick nu vidare mot den grönsaksbutik, som ligger längst ned i det hus där Amelie bor i filmen.härifrån är det inte långt till en stor hög kakelmur där JAG ÄLSKAR DIG står skrivet på en herrans massa olika språk. Dt som drev oss dit var inte i första hand romantiken utan det faktum att det finns en geocache där och den fann Erika utan större problem. Vi hittade svenska och estniska och en hel mängd andra språk.



Nu var det inte långt från Montmartre och plötsligt fann jag mig stående inne i Sacre Coeur, som ligger alldeles för högt för att jag skulle orkat knata dit upp själv. En lägligt placerad bergbana hjälpte mig. Jag köpte ett ljus och tände det tillsammans med tusentals andra som tänts just denna kväll då man firar minnet av sina döda. Gamla mor skulle aldrig ha betalat 2 euro för ett litet värmeljus. Hon skulle ha erbjudit Gud ett 5 centmynt och en euro och bett honom välja - och hjälpt honom på traven. Men nu var det Erika som köpte och katolska kyrkan som sålde och det är de bra på ända sedan de började kränga avlatsbrev på medeltiden.



Nu hade det hunnit bli skymning och vi drog oss hemåt för att förbereda oss för dagens sista programpunkt - Sushibuffé. Vi var båda tämligen hämningslösa så det är skönt att jag grävt ner viktväktarappen även under denna resa.

Resa med förhinder

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Igår, onsdag kväll, hade jag till exempel tänkt mig att sitta hemma hos dottern i Paris, packa upp presenter ur väskan, dricka ett glas vin eller två och avnjuta några goda ostar. I stället blev det vildsvinsstek vid vita linnedukar på hotell i Köpenhamn.

Det började så bra med resan ner till Landvetter från studiedagen vi hade. Jag var framme i god tid, checkade in utan problem och lämnade väskan på rätt ställe. En kvart innan avgång plingade det i mobilen och på anslagstavlan nästan samtidigt. Planet försenat. Beräknad avgång en och en halv timme senare och jag som bara hade 45 minuter på mig att byta på Kastrup.

Först svär man över stackars SAS men såsom händelserna utvecklas tackar man sin skapare att man väljer ett riktigt bolag och inte Ryan Air eller något annat lågprisbolag. När vi väl kom till Köpenhamn fanns personal som väntad på att lotsa oss till transfrcentralen där hotellvuochers låg redo. Det gick nämligen inga fler plan till Paris denna kväll. Jag fick biljett till metron och middagskupong så efter mindre än fyrtio minuter efter landning satt jag vid dukat bord, uppassad av en servil servitör.

Hade jag åkt med Ryan Air hade jag troligen - i bästa fall - fått en kopp kaffe och sedan fått klara mig bäst jag kunde till morgonen därpå. Det enda ledsamma nu var just att det hade varit så roligt att få sitta där med lilltösen och packa upp små medtagna ting från Sverige, precis som jag föreställt mig men man kan ju inte alltid få allt som man vill. Och nu slapp hon åka ut sent och möte mig, som vi planerat utan kunde ta en lugn hemmakväll i stället.

Ännu mer nöjd med SAS blev jag på morgonen när jag möttes av en överdådig dansk frukostbuffe. Med wienerbröd. Så det var en nöjd och belåten Alf som ställde in siktet mot lufthavnen och fortsatte sin avbrutna resa denna morgon.