Årets sista skälvande minuter

Det myckna bloggandet över julen fick att abrupt slut när vi åter kom ner till stan. Det finns inte så mycket att orda kring det vardagliga. Resan ner gick dock fint och jag överlät det medta åt svåger A som kör både fortare och bättre än jag så det tog bara 13,5 timmar trots en rejäl lunch och senare fika.

Dagarna här nere har ägnats shopping även om min roll där mest varit chaufförens. Det finns inte mycket som jag finner tråkigare än att gå och driva i affärer för att se om "det finns något". Som tur är kan man slippa en del sådana upplevelser genom att ställa upp som hundvakt. Noomi och jag vilar ikapp i soffhörnet.

Ikväll blir det nyårsfirande med närmsta släkten och vännerna. Vi blir 12 totalt och det bjuds lite läckert småplock, som jag står vid spisen och trivs med att skapa. Sedan blir det väl ett fasansfullt skjutande runt tolvslaget.  Får se om jag kan smyga undan och lyssna till hur domkyrkoklockorna ringer in det nya året. Men - mer om detta står det förmodligen att läsa i nästa inlägg på denna sida. Till dess önskar jag alla eventuella läsare ett

GOTT NYTT ÅR

Annandag Jul

Annandag och redan känns det som att det roliga är över för denna gång. Vardagen smyger sig på och så tycks det vara även i Paris där dottern meddelar att hon är på väg in till jobbet. I Amerika är man ju sina nio timmar efter och firar "julafton" först den 25:e så där har de väl förhoppningsvis jul fortfarande medan irländaren i familjen är den ende som har sitt roliga kvar. Han har jobbat hela julen och går nu in i vila och ledighet några dagar.

Själv skall jag inte klaga heller. Även om en medlem ur de arbetande klasserna flög ner till Sthlm i eftermiddags så är vi gamlingar kvar här uppe tar det lugnt i kylan. Dagens begivenhet var middagsgästerna Rune och Eivor som bjöds på sik och röding med skirat smör och mandelpotatis därtill. Gott.

Gästerna fotograferade just under den sekund de råkade titta ner

Jag fortsatte också att gå igenom gamla diabilder som A:s far en gång i tiden tog och det finns jättemycket att se. Mycket saknar intresse, men då och då glimmar det till med bilder av stort dokumentärt värde. Här är ett exempel på tre vackert skolavslutningsklädda barn, vilka nu alla uppnått aktningsvärd ålder och värdighet.

Tre förhoppningsfulla små med livet framför sig

Ytterligare en syssla, som inte kräver mycket tid men ändå någon liten möda är produktionen av islyktor. VI gör alltid sådana, som står och lyser vackert runt infarten till huset. Jag har aldrig varit medveten om att dessa lyktor har ett andrahandsvärde men det har de. De skall nämligen stå utefter bygatorna som ett vackert pynt när turisterna kommer till Jokkmokks marknad. Den är så stor att även den här lilla byn hänger med på ett hörn eftersom folk bor på hotell här då.

Islyktan är vacker även som översnöad

Sist idag traskade vi bort till familjen H där vi ägnade oss åt sällskapsspel. Charader är roligt att se på men jag kände mig väldigt tillkortakommen då jag skulle illustrera att "Skidläraren tar ut sin pension". Då gick det bättre med Alias, ett spel där man skall beskriva så många ord som möjligt under en minut tillsammans med sin partner. Där sopade A och jag banan med de andra.

När juldagsmorgon glimmar ...

... ja då vill åtminstone inte jag gå till något stall även om jag en gång faktiskt varit med om upplevelsen. Hästen hette Hugo den gången.

Nej, här vilar vi gott som riktiga sjusovare ty ottesången inleds inte förrän kl 9 i byns lilla kyrka. Innan dess skall första kaffegrytan ha satts på kokning i församlingshemmet och ansvarige A kör dit och gör detta medan vi andra klär oss och tar en första frukost. Bilarna har svårt att starta trots att de stått med motorvärmare hela natten och kyrkvärden ringer mässfall men prästen kan komma och vi likaså. Min lilla pärla har stått i kallgarage sedan i förgår och startade så fort jag visade upp nyckeln.

Utkommen på gården upptäckte P en stor buckla på höger sida. Jag erinrar mig Drive Through på Frasses i Piteå. Där körde jag fel och kom in till korvbeställningen i stället för ut på E4:an och fick backa tillbaka. Något jag skötte med allra största klantighet. Jag trodde dock att plåten klarat sig men icke. Detta får bli ett fall för Mats Riesel och hans duktiga grabbar. Det hela grämer mig något men jag tänker samtidigt att mycket värre saker än så här skulle ha kunnat hända ute på vägarna en vinterdag, eller rentav sommardito, och snart lägrar sig åter julefriden över mitt sinne.

Jag har tänkt göra ett bildspel om julottan till den Facebook-grupp som skildrar livet i byn och som lever ett mycket tynande liv, sedan man i fjol somras hade hunnit förbi alla glada barndomsminnen och hunnit fram till gångna oförrätter. Där trampades det på tår så till den grad att det numera nästan är bara jag som gör inlägg. Dessa läses dock av många och jag är garanterad ett stort antal "gilla" när jag lägger ut mina skriverier.

Alltnog. Jag satt i min bänk och smygfotograferade lite diskret och fick även med bilder på prästen själv, Bertil Fors, som är riksbekant sedan han för tio år sedan fick en hel halvtimme om sitt liv i SVT1 på självaste julafton. En sann herrens tjänare som numera gått i pension men gärna tar på sig prästkappan vid behov. När han inte står i predikstolen kan man återfinna honom i ett älgskyttetorn när den tiden är inne eller som bingoutropare när det är dags för sådant. Nu höll han sin predikan på ett mästerligt sätt och alla vi 31 som kommit trots kylan höll oss vakna hela tiden.

I församlingshemmet gick han sedan runt och hälsade i hand på alla och avslutade med att leda dragningen av det traditionella jullotteri som hembygdsföreningen ordnar. Alla hade hörsammat kallelsen till kyrkkaffe och vi fick en timmes god och glad gemenskap. Det visade sig vara sjunde året vi höll i arrangemanget som är sig precis likt från år till år och som ger en god mätare på tidens gång. Vid nästa kyrkkaffe är jag pensionär. Den tanken for genom huvudet mången gång idag.

Resten av dagen ägnades mat, fika och godis. På eftermiddagen var vi bjudna till familjen E där sju sorters kakor som vanligt var att ta till i underkant. Som om inte detta frosseri var nog, invigde vi den mjölkskummare jag fick i julklapp av P&J igår och som ingår i den nödvändiga utrustningen till en nespressobryggare. P och jag har fallit för lyxen och flärden och njuter små koppar som bryggs av skitdyra kapslar.

Vi gick samman och köpte svåger A en bryggare till hans födelsedag alldeles före julafton och den står nu här och tar plats på en redan överfull köksbänk. Det är tur att jag lärt mig viktväktarkonceptet ty det lär behövas när jag kommer åter till vardagen.

Julafton -12

Julen är den tid då nostalgin för flöda fritt, över alla bräddar. Kanske är det just för att jag i vanliga fall är så nostalgisk som jag därför kan närma mig julen från en ganska nyter utgångspunkt. Jag hade fantastiska jular i barndomen och jag förde dem vidare till våra barn när de var små. Nu går många tankar tillbaka till när mina små var små och det gläder mig att få rapporter om hur de fortfarande minns julen.

Så här ser 33,6 minusgrader ut

 Min jul är annorlunda nu för tiden, men för den skulle inte sämre. Jag är inte alls den aktive organisatören och kreatören längre utan en passiv, gapande och ätande gäst som endast med möda vacklar från soffan till matbordet var gång det är dags att äta. I år vaknar vi till ännu en bister midvintermorgon med en termometer som står och skälver nere vid fotknölarna inför de låga siffror den visar upp.

Här gäller det att tända i rätt lykta

Nu är allt klart för kyrkkaffet i morgon bitti

 Det mesta är klart inför julen, bara några enstaka paket som ännu inte slagits in och man blir för den skull utvisad till TV-rummet, när det tas fram papper och snören på köksbordet. Vi skall också se till att förbereda inför juldagens kyrkkaffe, en tradition som vi ansvarat för i sju år nu. A och A breder smörgåsar, medan jag och P dukar fram koppar, fat och servetter. Innan dess är vi också borta på kyrkogården och letar upp gravlyktor ur snödrivorna. Det blir tända ljus idag, men vi har faktiskt fuskat och införskaffat elektriska gravljus som skall kunna brinna i några månader. Bra om man har långt till kyrkogården.

Kl 15:00

Komna hit i handlingen är det dags för Kalle Anka och i år, liksom varje år, minns jag hur far och mor vilade middag medan vi barn såg programmet och hur hon sedan kom upp och gjorde i ordning syltkakor till kaffet. Två runda mördegsplattor med äppelmos emellan samt sockerglasyr och strössel ovanpå.

Tomte modell 2010 och 2012

 I år liksom för två år sedan skall jag vara tomte hos en familj i byn. Därtill är jag synnerligen lämpad ty mitt utseende och min dialekt är okänd för de minsta. Jag är också synnerligen olämplig eftersom mina skådespelartalanger skulle ge mig minuspoäng av en recensent. Jag kämpar dock på efter bästa förmåga i den tomtedräkt, som ingår i avtalet och barnen tar mig på allvar, de har ju inte hunnit få så många tomtar att jämföra med.

En god och näringsrik jul

 Hemkommen från mitt uppdrag är det äntligen vår tur att fira jul. Julmiddagen dukas fram och bjuder en betydligt mer sansad anblick än de gigantiska bord som serveras av restaurangerna. Jag blir inte heller lika medvetslöst mätt utan kan lämna bordet för egen maskin trots att jag äter av allt som dukats fram.

Fler klappar än någonsin

Middagen är synkroniserad med Karl Bertil Jonssons julafton men när den är klar blir det äntligen dags för vår ”tomte”, PZ, att dela ut paketen. Vi säger varje år att vi skall begränsa oss till nästa år och varje år tycks det vara mer än i fjol. Även jag blir rikligen överlupen med paket och drar mig nöjd tillbaka till min egen julklappspall där jag brukar lägga upp sakerna. Sist på programmet står besöket av familjen H, som kommer hit på sedvanlig fika, nu med nytillträdd måg, som passar in fint i sammanhanget.

En ensam islykta lyser upp i vinternatten

 Sedan är det bara en sak kvar och det är min egen lilla nattvandring ut i den öronbedövande tysta julnatten, som alltid är stjärnklar och kall här uppe, i år extra kall. Där står jag och samtalar lite med gamla mor och med barnen, även om jag ringt dem tidigare under dagen där de är, var och en i sin stad, och upplever en fin känsla av julefrid.

Noll grader Fahrenheit

Dan före dan och nu vet jag vad 0 grader Fahrenheit innebär. I alla tider har O° F = -32 °C varit ett uttryck i en matematisk tabell.  Så icke längre. Nu vet jag hur det känns om fingertopparna när man går ut i alltför slitna handskar i O° F. Och jag vet hur det känns om huvudet när man bara ska ut en liten stund och struntar i att plocka ner luvan från hyllan.

Det var svalt i huset i morse trots att elementen kämpade för allt de var värda för att hålla temperaturen uppe. Det är bara det att inte ens i Norrbotten klarar väggarna att stå emot sådan här kyla. Vi började med att tända ett stort antal stearinljus och då fick vi snart upp värmen  i rummen igen.

En kyrkogård i lappmarken i det bleka gryningsljuset

Jag var lite orolig för hur bilen hade klarat natten och traskade ut och satte mig på ett säte som var så kallt att det var stelt. Vid första försöket hostade bilen och la av. Andra försöket suckade den – och la av. Då la jag av och väntade en liten stund varefter jag gjorde ett tredje försök. Lät nyckeln ligga kvar i startläge och motorn hacka och stöna och plötsligt fick den fatt i en tändande gnista och med ett förtvivlans ryck drog den igång hela apparaturen. Det kändes skönt och jag sände en tacksamhetens tanke till Mats Riesels Bilverkstad som sköter servicen på den lille röe. Han hade hällt i tillräckligt med glykol!

Inte ett spår av något tåg

 Jag lät bilen stå ett bra tag och tog sedan en liten rundtur i byn. For bort till kyrkogården och tog en bild i det bleka gryningsljuset varefter jag for till stationen där inte ett endaste tåg synts till under dagen. Trafikverket vågar inte släppa ut dem på linjen utifall att de skulle bli stående. 

Ett dignande kaffebord i vardande

I övrigt har dagen ägnats ett dignande kaffebord som ställdes fram till besökande kusin med familj. Vi pausar i viktväktandet för det är ju bara jul en gång om året och ibland måste man ju få släppa loss. Erfarenheter från San Francisco och Paris säger att det inte är så hemskt farligt så länge man undviker godis, mellanmål och kaffebröd. Just detta har vi inte undvikit denna den första dagen så där får vi bättra oss.

Jag har också roat mig med att gå igenom gamla diabilder från A:s barndom och gjort fynd som lockat fram många glada skratt och trevliga minnen.

Hej mitt vinterland!

Så var det så den länge efterlängtade avresedagen till Murjek inne. Jag har sett fram så mycket mot julen i år, kanske för att det är det sista jullovet, att tanken på 105 mils bilkörning dagarna innan inte på något viss förmått dämpa förväntningarna.

Vi har gjort det lätt för oss i år, då jag är ensam om körningen, och bokat hotellrum i Ö-vik, som ligger precis halvvägs. Att klämma 52 mil en fredag eftermiddag känns ju rätt överkomligt och det var det också. Väglaget var bra och vädret kunde varit sämre. Nu snöade det små elaka flingor rakt mot vindrutan mest hela tiden, men vägbanan var kall och allt blåste genast bort så det var inga problem med väghållningen.

Det tyckte uppenbarligen alla de ovana blåbärsförare som styrde upp genom landet denna kväll. På några ställen där det varken var motorväg eller mitträcke utan man bara hade ett ynka körfält så låg det hela tiden någon nervös stackare och krypkörde till förfång för hela långa raden av bilar som låg bakom.

Ett sådant ställe var trakten runt Sundsvall, som tog en förfärande tid, att ta sig förbi. Vi hade tänkt äta middag på restaurangen vid Höga Kustenbron, så som vi brukar, men hade ingen chans att hinna i tid innan köket stängde. I stället fick det bli en kinarestaurang i Härnösand där vi var kvällens enda gäster, men där de serverade en utmärkt middag.

Sedan var det bara tio mil kvar till Ö-vik och då hade vi blivit av med de värsta bromsklossarna och kunde svänga in till Veckefjärdens hotell, vilket livligt rekommenderas, redan vi tiotiden på kvällen. Hotellet var enkelt men propert och den frukost som bjöds var riklig och god. Jag åt för halva dagen och vi behövde sedan bara göra ett endaste stopp för snabbfika (Frasses i Piteå) innan vi styrde in på gårdsplanen hemma hos svärmor i Murjek.

Då var det redan nermörkt trots att klockan bara var strax efter två men vi hade till all lycka kunnat klara den supertråkiga sträckan mellan Umeå och Skellefteå i dagsljus. En bitande kall luft slog emot oss när vi öppnade bildörren. 31 minusgrader visade termometern men inen i köket var det varmt och gott och julfint och en härlig plommonspäckad karré väntade på oss. Så nu kan julen börja.

Min 79:e termin

Så haver man upplevt sin 79:e terminsavslutning – på samma arbetsplats. Som jag så ofta sagt tidigare tyder detta inte på plikttrogenhet utan på oföretagsamhet. Julavslutningar är inte som på den gamla goda tiden. Jag minns hur vi gjorde när jag gick i den gamla fina folkskolan. Fröken hade ritat en gudfruktig bild på svarta tavlan med färgkritorna. I bänkarna satt varje elev som ett tänt ljus, med ett tänt ljus och lyssnade till julevangeliet som fröken läste högt.

Nu var kanske just den detaljen, den bibliska, förspilld möda vad gällde mig, men då, innan realskoleidolen, Wolmar Bengtsson, den bäste lärare jag haft, hade förjagat min barnatro, så lyssnade jag med allvarligt sinne på evangeliets budskap. Vi fick också sjunga de gamla fina psalmerna med den riktiga numreringen från 1917 års psalmbok där Stilla Natt var nummer 52, Var hälsad sköna morgonstund 55 och Bereden väg nr 43. Inte en massa onödiga moderniteter med psalmnummer höga som biskopslöner.

Nu för tiden är det film som gäller. Även om ungarna sett varenda dålig amerikansk film som finns så finner de sig att se ytterligare en om någon avsigkommen, spritdoftande tomte i ett glittrande varuhus. Fast jag och min åldrade kollega höll kvar lite vid det gamla och tvingade den unga generationen att lyssna till hela Viktor Rydbergs Tomten. Och tänka sig. Våra fina åttor satt blickstilla och lyssnade hela långa dikten.

Nu sitter jag på tåget som skall föra mig till julfirande, ett garanterat vitt sådant, ty i Jokkmokks kommun ligger snön tung sedan länge. Det gör den här nere i västsverige också så i år får alla dela den stämning som en vit jul innebär. Hur vit den nu kan bli med all sprit, öl och vin som portioneras ut över systemdiskarna. A, som jobbar med små barn, berättar om hur vissa ungar blir extra hispiga inför julhelgen för nu vet de att far och mor har tid att vara hemma och supa flera dagar i rad.

Det är inte utan stolthet jag då slår mig för bröstet och berättar hur mina barn aldrig såg mig berusad. Åtminstone inte som de märkte, ty det kan ha hänt att blicken var lite dimmig och stanken lite udda, när jag kom hem från kollegan Gustavs julbastu. Där serverades spickekorv, rökt korv, vitlökskorv och isterband av vilka ingen sköljdes ner med källvatten.

Lucia

Idag är det lucia i kungariket Sverige, men det märks inte så väldigt mycket måste jag medge. Jo, det var ett femminuters inslag i morgon-TV från hovstallet och kanske var det ännu mer senare, när jag stängt av TV:n och stuckit till skolan. Att skolan är en spegelbild av verkligheten är slående en sådan här dag ty inte ens här hade vi någon Lucia.

Förr hade vi fotografier på luciakandidater från de olika klasserna och elever röstade fram en segrare. När musikläraren frågade vilka som ville ställa upp i år var det bara fem kandidater - fem stadiga drufsar i nian, som vanligtvis visar ett synnerligen begränsat intresse för skolans aktiviteter. Musiklärare och skolledning hyste en starkt begränsad tilltro till gossarnas bevekelsegrund och ställde in hela firandet. I stället hade vi luciamys i uppehållsrummet. Alla fick lussekatt, pepparkaka och julmust till tonerna av luciasånger ur högtalarna. Ingen tycktes protestera mot detta.

Liten luciatärna 1984

Nej, det var annat när jag var lite,. Då kom mor in i vitt linne med rött skärp, bricka med tända ljus i kulljusstake och nybakta lussekatter. Och så Helgas pepparkakor naturligtvis. Mitt allra äldsta minne av detta var den lussemorgon i början av femtiotalet, då mor väckte oss och berättade att i natt hade det snöat. Jag minns hur jag rusade upp till fönstret och verkligen såg trädgården ligga där, inbäddad i vitt, i det grå morgondiset. Så lusse är en fin tradition och jag vill minnas att jag fick uppleva mors kaffebricka även som vuxen en gång då det slumpade sig så att jag var hemma en luciamorgon.

Blivande mästterkock bakar pepparkakor

När jag sedan fick egen familj med små gulliga telningar blev det dessa som lussade och som gjorde det med stort allvar, även om glöden, med stigande ålder, falnade på sina håll. De vet dock hur en riktig lucia skall firas och det är  något som dagens ungdomar nu håller på att missa. Det var bättre förr!

Julfestandets tid

Jag, som aldrig brukar vara ute på något alls, har nu hamnat i rena stimmet av julfestligheter. DEt tackar man för. Det började i onsdags då kommunen bjudit hela utbildningsförvaltningen på stort julbord på Stenungsbaden. Fylld av förväntan och skrudad i den grå kostymen äntrade jag en av de tre bussar som tog oss ut mot havsbandet.

Huvudbordet, innan det skövlats av 150 barnafostrare

Jag har ju upplevt ett antal julbord genom åren och varje gång sagt mig själv att NÄSTA gång skjall jag äta med sans och klokhet. Skippa det billiga mättande och koncentrera mig på de små dyra delikatesser som står att finna bland fat och skålar. Men - så ser man senapssill, sherrysill, sill på längden och sill på tvären. Följt av ägghalvor med räkmajonäs, kallrökt och varmrökt lax, kokt lax och gravad lax. För att inte tala om syltor och röror, skinkor, korvar, små runda köttbullar, revbensspjäll och krämigt läcker frestelsen à la Janzon.

Panacotta och ris à la Malta frestar vid dessertbordet

 Inget av detta är särskilt billigt och inte heller våldsamt mättande, men sammantaget... Mängden av godsaker får mig att tappa fattningen och snart fylls varje skrymsle och vrå i lilla maggen av julbordets håvor. Pustande andas jag ut efter fjärde varvet runt bordet och önskar jag hade den lilla gåsfjäder till hands som medeltidens abbotar plägade pensla halsen med vid sådana här tillfällen. Nu fick jag gå ut i kylan och röra mig en stund för att kunan njuta något litet av dessertbordet. DEt funkade. Sillen sjönk undan en bit och jag fick i mig äggost, panacotta, struvor och nougatbitar.


Detta var onsdagen och sedan blev det lördag.

De groupons som E och jag festade runt på i Paris till mycket ringa penningar (speciellt för mig, som lät tösen betala)  finns även här och bonusbarnet hade köpt 3 Groupons till en Julgala i nyinvigda Friends Arena. Vanligt folk betalade minst 395 för festen men vi slapp undan med 99:- Bara en sån sak bäddade för succé. I övritg visste jag väldigt lite om vad som väntade och gick dit utan några som helst förväntningar.

Arenan är enorm. Man känner sig liten som människa när man går bredvid den.

 Kanske var det därför kvällen blev så fantastisk. Allt (nästan) vad landet har av toppartister framförde en rapp och häftig föreställning med sång och dans. Där var gamle Lasse Berghagen och ungdomarna i EMD, Molly Sandén och Lisa Miskovski. Där var Peter Jöback och min personliga favorit, Belgiska sångerskan Kate Ryan, och där var, som grädde på moset, Loreen, som körde en magnifik version av sin schlagervinnare. Så det var verkligen en kväll att glädja sig åt och på hemvägen laddade jag ner den app som visar vilka groupons som är aktuella för tillfället.

Även inomhus är det stort. Turligt nog visar gigantiska bildskärmar vad som händer på scenen. Här är det tydligen Peter Jöback som sjunger

Idag slutligen har vi gått på julmarknad i Sigtuna på det som anses vara Sveriges äldsta gata. Men besöket höll på att gå om intet ty fler än vi ville uppleva den julstämning som infinner sig bland försäljningsstånd på en snöiga gator under rimfrostiga trädgrenar. Det fanns inte tillstymmelse till parkering men precis när vi gett upp och skulle lämna den lilla staden åt sid öde fann  vi en plats, bara en dryg kilometer från centrum.

Trängsel på julmarknad i Sigtuna

Längst bort, i församlingshemmet, kunde man dock pusta ut med
kaffe och smörgås till ett pris, fjärran från storstadens

Vi fick en fin promenad efter en istäckt Mälaresjö och trängde oss sedan in i julvimlet där vi gjorde några små fynd här och där också småningom lämnade staden med var sina kassar i händerna. Så nog har det blivit julfestande den sista tiden, det kan man inte klaga på.

Första söndagen i advent

Första advent! Ett uttryck som rymmer minnen från spädaste barnaår, genom skolårens morgonandakter, över åren med egna småbarn och fram till nutid då jag åter unnar mig ett hejdlöst utsvävande i nostalgins mest drömska marker. Denna dag skall man möte i ett skimrande snölandskap och för en gångs skull förhöll det sig just precis så.

Snötyngd, under höga furans sus

Stugan mötte mig iklädd ett vackert snötäcke, när jag kom ut i fredags morse och det var en ren fröjd att koka sitt kaffe, duka fram lussekatten, tända änglaspelet och sätta på White Christmas med Bing Crosby på vevgrammofonen. Ingen skall säga det om mig, att jag förfuskar julfirandet. Jag har som bekant tjuvstartat sedan ett par veckor tillbaka och i stugan råder julefrid.

Denna dag spred jag förhoppningsvis även glädje till våra små bevingade vänner genom att leta upp fröautomaterna och ladda dem med smaskiga solrosfrön. Fåglarna är ju mer inställda på att leta mat inne i villaträdgårdarna och väntar sig inte något dukat bord ute i storskogen. Det brukar dock inte dröja alltför länge innan någon vilsekommen pippi hittat hit och snart har han hela kompisgänget med sig.

Själva adventssöndagen firade vi med att plocka bland alla tusen och en saker som finns i lägenheten, inte utan framgång och när vi till sist tände adventljusstaken var det ett relativt stökfritt rum de lyste ut över. Då satt det fint med en liten adventspralin och en kopp espresso.

 Prästerskapet försökte ju nödtorftigt skyla över julfirandet med någon slags österländsk vidskeplighet för 1000 år sedan och lite av det försöket lever väl kvar ännu. Själv deltog jag som publik i en julkonsert med den gospelkör där A sjunger i Korskyrkan och det var stundtals riktigt vackert även om jag saknade många av de riktiga julsångerna i denna frimicklarmiljö.