Några rader i all hast

Det händer inte så mycket just nu. Sedda i efterhand går veckorna fort och den stund då jag står på perrongen i Herrljunga och väntar in tåget mot helgen kommer väldigt tätt. Ungarna i skolan är nöjda med livet och jag med dem så det enda bekymmer jag har just nu är min lägenhet som jag tappat kontrollen över.

De ilskna städtanter, som en gång besökte lätt förvirrade och förståndsretarderade personer i en dokusåpa i TV4, skulle ha gnuggat händerna av förtjusning om de kommit in här. Min egen smärttröskel när det gäller oordning är tyvärr alltför hög. Jag försvarar mig med att jag liksom inte riktigt orkar ta tag i städning när jag kommer hem sent från jobbet och det redan är mörkt och nästan dags att lägga sig. Kanske blir det bättre när dagarna blir ljusare och längre. Tills dess fortsätter jag att bana mig fram mellan kassar, klädhögar och dammtussar.

Första veckan

Terminens första vecka sa bara swish och så var den förbi. Det känns bra. Redan om fyra veckor är det februarilov och då blir det besök hos den förstfödde. Det känns också bra. Helgen tillbringades sedan i stillhet och med att plocka ut julen. Det är fortfarande en lite trist "Alfgons-Åberg-stämning" över detta.

I stugan varar dock julen än till påska. Jultomtar, kulljusstakar, bonader ochänglaspel kommer fram i god tid till första advent och står kvar tills de blir ersatta av påskris och gula små kycklingar. I fredags var jag där och för första gången gjorde jag precis vad jag ville utan en tanke på skoladministrativa sysslor. Jag har nämligen gått in i deltid och kan på sätt och vis sägas ha påbörjat min pensionering. Smygpensionering. Det kändes ännu bättre.

Jag fick också tillfälle att vara ute i stugan  några timmar på söndag kväll medan A var på besök hos "flickorna", ett gäng damer. De har setts ett par gånger om året ända sedan de slutade på folkhögskolan en gång i en grå forntid och nu gav det mig tillfälle att fira söndagskväll i timmerkojan. Tyvärr visar inte A samma entusiasm som jag inför att sitta i ett litet skogspörte en januarinatt i 15 graders värme och lyssna på stenkakor. Den entusiasmen har jag och timmarna bara flög förbi. Det kändes allra bäst.

Nu är glada julen slut, slut slut

Fast numera känns den som slut redan på annandagen. Tur man börjar fira den så tidigt. Affärerna i oktober och jag själv i november när jag pyntar upp i lilla stugan i stora skogen. Vi var där ute i förgår för att mata fåglar och för att ta en fika och där var fortfarande julfint. Vi hade hade dock lite tidsnöd eftersom vi bjudit gäster till middag så jag hann aldrig spela upp repertoaren av julskivor som jag har liggande därute.

Nåväl, det får bli nästa fredag då vardagen återgår i så motto att jag åker dit med lilla vovven och njuter av friden. Nu behöver jag inte längre känna pressen av att utföra skolarbete ty i och med denna termins ingång går jag ner till 80% tjänstgöring. Jag går i delpension skulle man kunna säga och det känns jättebra.

Det känns heller inte så där pirrigt att börja en ny termin som det brukar. Kanske för att jag nu går in i slutspurten och för att terminen kan delas in i ändliga avsnitt. Fem veckor till sportlov och sedan sju veckor till påsk och sedan en massa helger innan terminen slutar i medio juni. Det skall nog gå vägen.

Jag sitter just nu på tåget hem till västsverige och för en gångs skull har jag valt första klass och åker med ett av SJ:S nyaste tåg: X3000, som känns bekvämt och bra även om de inte kommer upp i samma hastighet som X2000. Det är dock betydligt bättre än tvåvåningstågen ty här finns det servering.

På tal om siffror så har jag nu sedan ett par dagar återgått till att räkna points. Under julhelgen gjorde jag en paus och åt hämningslöst, hela tiden av kakor, godis, bullar, frukost middag mellanmål, you name it. Inte som i San Francisco, där jag också åt ganska hämningslöst, men bara tre gånger om dagen i princip. Inget godis, inget småätande. Där gick jag bara upp 0,3 kg och medan viktökningen nu var drygt tio gånger större. Det oroar mig dock inte ty viktväktarmetoden har lärt mig att kontrollera näringsintaget och jag är redan på god väg tillbaka till ett prejulärt läge.

2013

Så har jag då skrivit det nya årtalet för första gången. Det känns alltid lite ovant i början och speciellt i år eftersom jag är så vidskeplig när det gäller talet 13. Vi får hoppas att året går bra i alla fall och det gör det nog med tanke på alla GottNyttÅr-hälsningar som strömmat mot mig på sociala och andra media. Jag var lite dålig på att skicka ut dessa hälsningar själv utan nöjde mig med att ibland skriva TackDetSamma.

Klart för Sylvestersupé

Vi hade en gedigen nyårsafton igår med vännerna Asplund/Andersson och en massa god mat, som dukades fram på det stora bordet i köket. Det blev lite trångt, men väldigt gemytligt och alla lät sig väl smaka. Vid tolvslaget drog det ihop sig till skjutorgie. Fyrverkerier exploderade utanför fönstren
och luften fylldes av krutrök. Det var så som man föreställer sig gamla tiders slagfält och på tok för mycket för att jag skulle gilla det.

Bilden förmedlar inte alls den mängd raketer som syntes

Vi gjorde också ett försök med de mer stillsamma japanska papperslyktor som skall stiga långsamt mot skyn men de funkade inte alls eftersom det blåste för häftigt.

Svårframkomlig väg

 

 Den första dagen detta nya år, drog jag mig ut till stugan för att se hur där stod till. Med stugan var allt väl, medan tillfartsvägen var tillbommad av träd som brutits mer under tyngden av den snö som föll i fjol. Det var dock inga problem att fotvandra till stugan.

Julklappsautomat

Där fyllde jag den enda fungerande fågelautomaten med frö samt hängde upp en ny stadig metallautomat som A fått i julklapp. Den kan ekorrar och rådjur tugga på bäst de vill. Jag tog också årets första fika och passade på att lyssna till den 78-varvare jag köpte för ett par år sedan där Anders Dewahl läser Nyårsklockorna som de ska läsas. En mycket stämningsfull inledning på 2013.






Resten av familjen hade åkt och vattnat hos R o C och sedan dragit sig hem till P o J dit jag nu for. Efter middag, som vi själva haft med, tittade vi på en fantastiskt bra film som heter Intouchable och som på svenska döpts till En oväntad vänskap. En film av det slaget att man nästan satt och våndades över att den skulle ta slut. Men det gjorde den ändå och då stack vi hem och avrundade dagen med SVT-play och året med kungafamiljen.