Friday, May 31, 2013

Konvaljens ankomst

Jag har nu inte varit i stugan på nästan två veckor och det som hänt sedan sist är att liljekonvaljerna slagit ut. Jan vet att de är giftiga och vackrast där de står, men doften av en stor bukett konvaljer i ett dricksglas på ett enkelt bord tänder en massa nostalgiska minne från forna examensdagar. DEt finns inte mycket som löuktar så gott som liljekonvaljer så det första jag gjorde var att plocka en stor bukett och ställa på bordet i storstsugan.

Liljekonvaljer på bordet sprider en härlig doft i storstugan
 Det andra jag gjorde var att sticka iväg till min tandläkare och få en ny tand i stället för den jag bet sönder för en månad sedan. Jag har haft en resservtand några veckor nu och den har suttit väldigt lös de sista dagarna. Det var riktigt skönt att få en riktig tand igen och en tand som sitter fast ordentligt.

Första regeln på plats
Efter detta var det dags att sticka tillbaka till stugan och efter lunch och lite vila kunde jag inte stilla mig längre utan gick ut och började med verandan. Jag samlade ihop de verktyg jag skulle behöva i en korg och började sedan med den första regeln som jag satte fast i den befintliga sovrumsväggen.

Sakta men säkert börjar golvet ta form
Det var en enkel sak men sedan började slöjdandet. För att inte få för stor nivåskillnad på nuvarande golv och verandagolvet skall jag försöka smyga ner golvreglarna så lågt jag kan med bibehållen hållfasthet. Det gick bra med cirkelsåg och täljyxa och inan dagen var klar hade jag fått dit fyra av sju reglar. I morgon skall vi flytta på kryddlådan så at vi kan fortsätta.

Dagen avslutades med att jag hämtade Anna frånett litet mini After Work på ett Tapasställe på Kungsholmen. Det bar sig inte bättre än att jag fick en tiramisu och en kaffe.

Thursday, May 30, 2013

Den sista färden

Det blir mycket "den sista" i dessa tider. Den sista skoldagen, den sista lektionen, den sista avslutningen och idag kan ske det var sista gången på mycket länge som jag kunde unna mig min meditationsstund på Herrljunga station. Jag lär inte komma iväg tillräckligt tidigt för att hinna med mina timmar där nästa vecka och sedan blir det nog mest att jag åker bil mellan ost- och västkust. Fast - skulle det bli någon mer stund så kan jag ju kalla den "den första" - som pensionär!


Torsdagsmeditation
Jag njöt min medhavda lunchsallad och kostade dagen till ära på mig en lättöl. Erinrade mig att mor en gång skrev i sin dagbok, att hon varit inne i Herrljunga och lyssnat på Edvard Persson, som bara sjungit två låtar, medan en B-stjärna sjöng resten. Efteråt hade hon tagit tåget hem till Remmene. Från perrongen som då låg rakt fram i bilden, mellan spår fyra och fem. Tänk att det en gång fanns ett samhälle med en sådan infrastruktur att man kunde åka tåg hem till Remmene en söndag kväll...

En maskros pryder min lilla uteplats
Förresten så behövde jag inte söka särskilt länge på min iPhone för att få lyssna på betydligt mer än två sånger av Edvard Persson. Och så flöt de stackars futtiga minuterna fort undan även denna gång.

Wednesday, May 29, 2013

Blott en dag

Denna dag har hittills inte bjudit på någonting som på något sätt kommer att göra den minnesvärd för mig. Må den förbliva på det sättet. I skolan har vi fortsatt med temaveckan, men vi tre mattelärare har gått igenom rättningen av de nationella proven och funnit en del egendomligheter.
Jag har börjat fundera på slutbetygen för niorna, något som många upplever som smärtsamt, men som för mig är en snabbt avklarad affär. Man har ju sina elever hela året och utvärdera dem kontinuerligt i sitt undermedvetna så det blir mest att jag sätter på pränt, det jag redan vet. Jag säger alltid till barna att "ni får inga betyg, ni tar dem". Och nu skall jag ta mig en liten middagsvila - ett privilegium som förunnas en till åren kommen gammal adjunkt.

Tuesday, May 28, 2013

Dit får ingen komma in, som ej kan baka struvor

Så sjöng Gunwer Bergqvist och Martin Ljung i Povels visa Lingonben och dit man inte fick komma in var slottet Drummeldimp, långt bort i fjärran. Efter denna dag kan dock samtliga åttondeklassare knacka på porten till slottet och be att få bli insläppta ty alla har de, med framgång, bakat de allra läckraste struvor denna dag.

Vi har ju temavecka och jag har länge närt en önskan att få lära de små barnen vissa elementa i kokkonsten och dit räknas struvbak (och rullrån, som vi körde en repris på idag). Temat handlar om Lilla Edet förr - nu - sedan och jag kunde pressa in min aktivitet lite nödtorftigt i temat matkultur. 



Väldigt få hade hört talas om struvor och än mindre sett dem. Det var nästan bara elever med arabiskt ursprung som hade varit med om något liknande och dessa var också ena hejare vid frityrgrytan. Många var  lite tveksamma till att våga smaka på bakverken eftersom det spridit sig en kväljande doft av olja genom hela skolan under inkörningsfasen.



När den förste modige till sist gjort ett försök och sken upp i ett förtjust leende vågade sig fler på att smaka och alla gjorde minst en struva, några framfusiga säkert fem. De insåg också snart att om man hällde på sockret på struvans undersida så blev den mycket sötare. Och nu skall jag på allmän begäran lägga ut receptet på den Facebook-profil jag reserverat för elever för flera ville hem och pröva redan i eftermiddag. Jag visade dem att om man saknar struvjärn så går det bra att ringla lite smet i tunna strängar i oljan. Vi får hoppas att de inte spiller het olja på sig själva bara men för detta målade jag upp hiskeliga skräckvarningar.

Monday, May 27, 2013

Måndag morgon

Några rader i all hast för att inte spräcka min dagsserie. Söndagen är den sjunde dagen och likt vår herre vilade jag på denna. Vila innebar en lång eftermiddagstur ute på slätten, öster om stan där jag plockade några geocacher. Av detta blir man törstig i halsen vaför vilan avslutades med en Guinness på Bishop Arms.

Idag vaknade jag så en timme senare än vanligt men var på skolan tre timmar tidigare än jag brukar. Detta kan förklaras av att skolvägen idag bara var 20 km mot 42 mil annars. Vi har haft temadag om Lilla Edet då, nu och framgent och jag har haft tillfälle att samla upp de elever som missat någon del av de nationella proven i matte. Och nu skall vi strax fika i gamla lärarrummet och dela ut blommor till en färsk femtioåring.

Sunday, May 26, 2013

Å sicken fest II

Det här vart en betydligt häftigare helg än jag någonsin kunnat ana. Dotterns plötsliga uppdykande på arenan bäddade för kalas hemma hos modern även på lördagskvällen. Dit stegade jag, glad i hågen, fram mot lördag afton och möttes av aromatiska grillångor och ljudet av smällande champagnekorkar. Och, inte minst, fyra glada vänner, som tog emot med öppna armar. Ja, just det - fyra -  för bästa väninnan Karin fanns där som bonusgäst och vi fick en verkligt trevlig afton.


Vi inledde alltså med ett glas mousserande vin ute i trädgården som verkligen artat sig till en trivsam plats, där den nyuppförda kryddodlingen väckte mitt speciella intresse. En sådan skall vi skapa ute vid stugan.



Snabbt och lätt hade grillmästare Jan fixat till godsaker för både karnivorer och vegetarianer och vi lät oss alla väl smaka inne vid det dukade bordet. Karins uppdykande på scenen verkar lovande för plötsligt öppnas en möjlighet att jag skall kunna få igång min gamla stelnade nyckelharpa, som utgjort en mödosam väggprydnad i snart femton år. Kanske kan det också bli så att vi verkligen skaffar oss biljetter till Winnerbäck och Kent i augusti.

Upptäckte just att Karin inte fastnade på någon av bilderna
men det är i alla fall hennes arm som skymtar på dessa båda bilder




Tiden flög fort fram och det var mörkan kväll när jag drog mig hemåt, nöjd och belåten med min dag. Det har förresten inte bara varit fest. Jag har fortsätt plocka undan frammeliggande pryttlar och även börjat röja i skåp. Köksskåpen har tömts på specerier som nu hamnade i soporna, men nästa lika gärna hade kunnat doneras till en kitchigt museum. Men mer därom en annan dag.


Saturday, May 25, 2013

Å sicken fest

Igår kväll var det alltså min tur att bli avtackad såsom blivande pensionär. Detta brukar ske vid den vårträff lärarna har på Alberts restaurang i Trollhättan, ett av stans bättre ställen med en fantastisk utsikt uppifrån Strömslund. Jag har känt mig lite pirrig inför att behöva stå i centrum och hyllas i tal, som jag nog skulle uppfatta som ganska floskelrika. Jag är inte ett sådant praktexemplar, som slika tal brukar framhålla.





Nu gick allt bra. Hon som har hand om talen var förhindrad att komma och i stället bjöds jag på en fantastisk och glad överraskning. I höjd med desserten knackade någon mig i ryggen och när jag vände mig om fick jag syn på Erika som bara stod där och sken som en sol. Jag vart fullkomligt fallen från skyarna och trodde inte mina ögon. Hon är ju i Paris nu, nyss hemkommen från en USA-turné och så står hon här. Alldeles livs levande och här för att delta i festen.


Jag fick en förklaring om varför hon var här (passärende) och långsamt insåg jag fakta och beredde plats åt tösen bredvid mig. Hon kände flera av deltagarna, vilka varit lärare redan under hennes tid på skolan, och föll snabbt in i samtalen kring bordet. För egen del kändes det också fullkomligt naturligt att hon verkligen var här och kvällen fortsatte i hög stämning.


Det är den här typen av kalas jag gillar allra bäst, Där maten står i centrum och man slipper störas av skränig musik och dansant publik. Här började vi kvällen med ett glas vin och bänkade oss sedan i närheten av en framdukad buffé där jag angrep förrätterna med stort allvar. På bilden syns här sillar, hommus, tapenade, broccolipaj, torkad skinka och, i en liten skål, gubbröra med en bit knäckebröd. Elegant och smakrikt och värt att ta för sig av två gånger.



Som huvudrätt serverades rapsgris med rostad potatis och sås på ramslök, den speciella delikatessen uppifrån Halle- och Hunneberg. Majsen märkte vi inte så mycket av men grisen själv var synnerligen vällagad och smälte på tungan, som det brukar heta. Stackars muslimer och judar som inte bara har varandra att dras med utan också måste avstå från den lycka som ligger i ett väl anrättat svin...



Desserten slutligen gick inte heller av för hackor. Små näpna glas med jordgubbspanacotta och lite större skålar fyllda av crême brüllé. Så små att man fick gå ett par tre varv för att rätt uppfatta smaken. Att det nog var en fin restaurang vi varit på märktes av att jag inte var det minst proppmätt trots flera varv runt bordet, utan med lätta fjät gick ut till bilen som lilltösen körde hem oss i.

Ja visst ja, det vart visst kaffe med avec efter maten. Kan det ha varit den som gjorde att jag somnade så lätt och fort när jag kom hem....

Friday, May 24, 2013

Nutidsarkeologi

Jag är hemma i stan idag och jag städar. Inte går det fort inte för jag upptäcker ständigt bortglömda ting och gör nya fynd. Jag känner mig som en nutidsarkeolog när jag står med den där boken, som jag saknat så länge, eller cd-skivan med musik på Hang, som jag köpte i gamla stan för länge sedan. Jag hittar hörlurar som jag trott vara förlorade för alltid och måste sätta mig och kolla om de fungerar.

Jag har länge hävdat att man inte skall städa för ofta om man vill att det skall märkas skillnad när det väl blir gjort och det stämmer verkligen här. Efter den här helgen kanske jag kan börja ta emot besök igen. Ja, om inspirationen håller i sig kan jag kanske bryta min sociala isolering och bjuda ner vänner från storstan.

Som musik under arbetet spelar jag igenom hela min hemmavarande samling av 78-varvsskivor. De är alldeles lagom långa för att ge regelbundna avbrott i plockandet och skänker dessutom en trivsam stämning i rummen. Fast nu ser jag att solen flödat väl länge för att jag skall kunna fortsätta uggla här inne. Får ge mig ut med talbok och promenera bort det wienerbröd jag unnade mig till förmiddagskaffe.

Thursday, May 23, 2013

En ovanlig torsdag

Denna helg skall jag inte resa upp till familjen på ostkusten utan stanna kvar här i väst. Skälet är en fest, som jag skall berätta mer om i övermorgon. Nu kan jag bara säga att det kändes väldigt ovant att stanna kvar på skolan och greja med skriverier och listor som om det vore en alldeles vanlig dag.

Men det är det alltså inte utan en mycket ovanlig torsdag. Planerna är att jag skall börja plocka i lägenheten. sortera upp sådant som skall till tippen från det som skall skänkas till loppis  och det som skall tas med. Jag har nämnt det tidigare men min boning har sakta med obevekligt förvandlats till en avställningsyta. Hade barnen bott här och hade jag fått besök av socialen så hade de tagit ungarna med sig.

Bäst att börja plocka fram kassar direkt och stuva undan medan jag ännu känner att jag har inspirationen kvar.

Wednesday, May 22, 2013

Skolorientering

Orientering är ingen lättillgänglig sport. Fotboll behöver man bara titta på i en minut för att förstå vad den går ut på. Det räcker inte i orientering. Man skulle tro att skolans orienteringsdag kunde vara ett strålande tillfälle att locka nya skaror till sporten men i stället är det just den dagen som många vuxna framhåller, när de skall förklara varför de INTE orienterar.

Två förhoppningsfulla elever på jakt efter skogssportens tjusning
Tyvärr kunde inte heller vi ändra på detta idag. Det var först det här med kartorna. De kartor skolan använder trycktes kanske för femton år sedan och mycket har hänt i skogen sedan dess. Sedan det här med förberedelse. En minut räcker inte. Inte heller fyra lektioner uppenbarligen. Eleverna var väldigt vilsna vid starten och jag fick försöka snabbinstruera dem i konsten att passa kartan och att visa åt vilket håll de skulle gå. Så var det vädret. Med sömngångaraktig säkerhet prickar vädergudarna in ett tröstlöst duggregn just denna dag. Kläder, kartor, startkort, allt blir genomsurt. Och som grädde på moset finns det alltid någon depraverad ungdom som tycker det är jättehäftigt att rycka bort en skärm och gömma för sina kompisar.

Den här flickan gav upp redan innan start
Det var dock några som fixade det hela och det var det lilla fåtal som även fixar de högsta betygen på nationella och andra prov. Så orientering är en sport som kämpar i motvind.

Tuesday, May 21, 2013

Ut i skogen ska vi gå

Åttor och nior skall ut och öva orientering på onsdag. Detta eftersom förmågan att hantera karta och kompass är ett av de centrala målen i Idrottsämnet. Jämställt med simkunnighet och dans. Då skall det hängas ut skärmar i villande skogen och en snabb inventering av kollegiets kompetens därvidlag pekade ut mig som lämpligt offer. Det var tolv-tretton år sedan jag senast gjorde något sådant och lika länge sedan jag gick just i Högtorpsskogarna.


Där hade det ändrat sig. Skog har huggits ner, stigar vuxit igen, ängsmarker blivit slyområden och djupa traktorspår har bildat svårframkomliga diken. Eleverna struntar kanske i sådana subtiliteter som beståndsgränser och vegetationstyp, men när stigen försvinner in i tät björksly kommer de att ha synpunkter. Turligt nog har någon hängt upp rödvita snitslar där stigen en gång gick så barnen kommer förmodligen tillrätta efter övningen. Dessutom är det bara långa banan som är besvärlig och den kanske inte blir vald av de mest oerfarna ändå.



Men det fanns också fina partier som framgår av bilderna. Slät mark i högvuxen tallskog där stigen slingrar sig trolskt mellan stammarna. Och en tydlig stigförgrening där det inte råder något tvivel om var skärmen hänger. Sådant som gör orientering till en rätt tjusig upplevelse i skog och mark.

Monday, May 20, 2013

Resan hem

Idag var det årsmöte i stugföreningen. Vi samlades på Tuulas veranda och fick nu veta att det nog inte ens var jordfelsbrytaren, som krånglat igår. Det var EON som hade haft problem med sina leveranser av ström igår. Vi får hoppas att detta problem är över nu. I övrigt handlade mötet om vägbommen, brända tomten och naturreservatet. Alltså inget nytt under solen och det känns tryggt.

Efter mötet planterade Anna färdigt våra rosor och pelargoner. Vi har ju en bergtomt, så allt som växer måste växa i krukor. Mitt bidrag till planteringen är att sålla fram näringsrik mylla ur komposten. Själv ägnar jag mig i stället åt att ladda mentalt inför uppregling av golvet till den  blivande glasverandan. Den skall ansluta till befintlig byggnad och ligga på en berghäll som inte är plan och dessutom aningen högre än nuvarande golv. Jag måste allt försöka smyga ner reglarna så lågt som möjligt.

Det skall fortfarande gå att spika fast golvbrädorna i dem och de får inte bli så tunna att de går av. Det får bli till att slöjd fram reglarna och det kommer att ta lite tid men också bli väldigt roligt. Så roligt att jag redan nu börjat skapa en regel i photoshop


Efter detta var det dags att åka hem till Trollhättan. Normalt brukar det numera ske på måndag morgon men denna gång har vi studiedag och jag bör nog för skams skull vara med från början. 

Att resa med SJ går oftast bättre än vad massmedia antyder. Det är när man kommer fram till Vänersborg problemen börjar. Jag såg bussarna gå ifrån mig både vid Vänersborg C och vid Drottningtorget i Trollhättan och båda bussarna följde tidtabellen exemplariskt. Förarna hade ingen som helst känsla för att kolla om någon ville åka med. Sista biten tog mer hälften av tiden från Sthlm - Vbg. Fy för Västtrafik!!!!!


Sunday, May 19, 2013

Samling vid pumpen

Det blev samling vid pumpen, nere vid sjön igår eftermiddag, sedan vi kört virke. Plötsligt hade den nämligen bara lagt av. Den som gick så fint med ett så högt och jämt tryck och som lät vår lilla bäck porla vackert hela långa dagen. Visst, den är gammal och packningen består fortfarande, efter två år, av en gammal isärklippt gummihandske men vi såg inga fel när vi inspekterade pumpen, trots att Jimmy skruvade isär och besiktade vitala delar.

Slutsats: Motorn har skurit och vi kan tacka vår lyckliga stjärna att Jimmy har en annan pump stående i källaren, visserligen tung som ett as och förmodligen men annan infästning så att det blir knöligt att både få dit den och fast den. Modstulna strävade vi uppför den mäktiga strandbrinken till stugorna och jag gick in i pumphuset för att ställa tillbaka rörtången. Jag kastade en blick på panelen och såg att pumpen var avstängd.  Satte på den och genast steg trycket!

Heureka! Det hade varit så enkelt. Någon hade råkat stänga av pumpen och nu flödade vattnet åter fritt och kraftfullt ur våra kranar. I ett par timmar och sedan stängde någon av igen. Trots att ingen, såvitt vi kunnat se hade varit inne i pumphuset. VI misstänkte genast en i mitt tycke halvskum delägare i ytterkanten, som har en polsk gästarbetare i sitt hus för att renovera stugan. Han har säker radio, TV; spis och värmefläkt på föreningens svaga elström. Men han var inte där just nu och när vi smög ner så såg vi bara en transistor och en liten kokplatta genom fönstret.

En skön hög med bräder...
Vi enades om att det är något lurt med jordfelsbrytaren och att det är den som blir aktiv och stänger av, när vi är så många som är ute vid stugorna som det råkade vara igår. Saken får dryftas idag när vi råkar ha årsmöte inplanerat. Förresten så var dagens allra största  begivenhet den att vi var och hämtade det första lasset reglar och bräder till det planerade verandabygget. Visserligen är det sant som Jonas en gång sa, att det allra sämsta och kvistigaste virket är det som tryckimpregneras, men jag plockade bort de värsta exemplaren på brädgården. Så nu kan jag sätta fart med detta nästa gång jag kommer upp och det ska bli så roligt!

Saturday, May 18, 2013

Projektering

Fredagarna är ju numera helt fria från skoljobb sedan jag gått ner i tjänst till 80%. Det är jätteskönt. Jag började dagen med att hämta min lilla fredagsvovve och den stackarn hade det inte för kul idag. Jag började på mitt projekt och hade inte tid med en jycke som rymmer till skogs och äter fågelungar eller jagar rådjurskid (även om det vore en gudi behaglig gärning).

I stället har det lilla djuret varit bundet i löplina hela dagen och hon har sett så otroligt missmodig ut. Har slokat med hela kroppen, men det biter inte på mig. Hunden ska lära sig att ha tråkigt också.

Mitt projekt handlar om bygget av inglasad veranda. En idé som väcktes förra sommaren då varenda möte avslutades med regn och rusk och tio människor hopträngda i sovrummet. Vi upptäckte då att vi har en tom hörna mellan storstugan och sovrummet, en kal bergyta, som bara används till logistik. Där skall vi lägga golv, sätta upp reglar, plocka dit fönster, och sedan lägga plasttak över alltihop.

Vi har stora förhoppningar på detta tillbygge. Här skall vi kunna samlas om regnet kommer, vi skall bygga så breda väggfasta soffor att åtminstone två gäster skall kunna övernatta, jag skall kunna sitta där inne i min vinterträdgård och måla medan kaminen skänker behaglig värme.

Ser ni de små brädlappar som markerar golvhöjd i glasverandan?
Berget sluttar svagt uppåt så det gäller att smyga ner golvreglarna så djupt som möjligt för att minimera höjdskillnaden mellan befintligt golv och verandagolv. Därför gick jag idag med långa rätbrädor och vattenpass och spikade upp riktbrädor på väggarna för att markera den framtida golvhöjden. Och i morgon skall vi åka och köpa virke till golv och väggreglar. Det är roligt att bygga sig ett litet hus då och då.

Friday, May 17, 2013

På en lantbangård

Barbro Alfving skrev en gång en fin novell om en lantkyrkogård. Jag skriver i stället om en lantbangård och om den frid som där kan möta den betraktare, som öppnar sina sinnen och tar emot den. Sommaren tycks ju äntligen börja närma sig nu så om jag skyndar mig riktigt ordentligt hinner jag till Herrljunga med ett tidigare tåg än vanligt.

Jag kan då ägna mig åt en god medhavd sallad och en stunds meditation i en och en halv timme. Minnas hur mor stressade mellan perrongerna för snart sextio år sedan med oss barn i släptåg, på jakt efter det tåg som skulle föra oss till Remmene. Eller hur Olle och jag en gång sitter på boråståget, på väg till en hemmamatch på Ryavallen, då plötsligt ett långt extratåg från Degerfors kommer in på spåret bredvid med fienden - stadiga järnverksarbetare från Bergslagen som tror de skall ha en chans att slå Elfsborg.

Tittar jag riktigt långt bak i minnet kan jag höra småpojkarna som går och säljer Herrljunga bröstkarameller till godissugna resenärer. Borta är nu all denna rusch och jag får sitta ifred på min bänk och se ett och annat tåg susa förbi. Tyvärr går tiden alltför fort så jag har fundrat på att ta ett senare tåg från Herrljunga för då kan jag sitta i nästan fyra timmar. Men då kanske någon tycker jag är lite konstig ....

Thursday, May 16, 2013

Din stund på jorden

På senare år har jag mer och mer kommit ifrån det handgripliga läsandet i en vanlig bok av papper. De få gånger jag ger mig på detta känns ögonlocken ofta tunga och boken hamnar på sängbordet. I stället har det blivit det allt rikligare utbud av talböcker, som tillgodosett mitt behov av litteratur.


Först hade jag en lång deckarperiod där hela den nya svenska deckarvågen hamnade i mina hörlurar men efter ett par år tröttnade jag på dem. Det är numera bara de allra bästa som förmår locka mig till den genren: Nesser, Mankell, Indridason, Leif GW.

I stället har jag nu börjat uppskatta de episka verken mer och igår började jag på en bok som jag redan läst en gång för länge sedan - Din stund på jorden, av Vilhelm Moberg. Boken berättar om en gamlmal man, som en gång för länge sedan emigrerade till USA och nu framlever sina dagar på ett enkelt hotell vid stillahavskusten i Californien. Han summerar sitt liv och minns sin barndom hemma i Småland och saknaden efter den äldre brodern Sigfrid, som dog vid 20 års ålder.

Ingen bok att skutta runt och skratta högt kring, men en lågmäld och finstämd berättelse, där Ivar Wiklanders inläsning skänker en lugn och behaglig stämning åt lyssnaren. Så nu vet jag vad jag kan roa mig med under långa tågresor. Och när jag hört färdigt på Filip och Fredriks Podcast...

Wednesday, May 15, 2013

Gammeldanskens vänner

I senaste numret av Piratentidningen, som man får som medlem i sällskapet, fastnade jag för en artikel om Gammeldanskens vänner. Jag har hört talas om Gammeldansk, men såvitt jag vet aldrig avnjutit detta bittra fluidum. Nu kunde jag läsa initierat och lidelsefullt om den danska snapsen och givetvis väcktes min nyfikenhet.

Det dröjde dock ända till igår innan jag befann mig utanför ett systembolag och samtidigt kom ihåg att det var något jag ville köpa. Så då stod det inte på förrän jag drog mig hemåt med en nyinköpt flaska som skulle invigas med lite stekt kött och rotmos. Det blev gott och den bittra snapsen uppfyllde även högt ställda krav på bitterhet. Så nu kan jag understundom taga ner ett spetsglas när jag äter något med fullvuxen smak och därmed förhöja njutningen ytterligare.

Tuesday, May 14, 2013

Det börjar ta på´t

Igår satte jag mig med en klass och gjorde en detaljplanering av den tid som är kvar och det visade sig vara nära nog inget. Nästa vecka har vi en studiedag och en friluftsdag. Veckan därpå är det temadagar hela tiden. Efter det har vi nationaldag och klämdag och sedan är betygen satta och all motivation borta med vinden. Så i princip är det bara ett par tre skoldagar kvar. Inte bara på terminen och läsåret utan på hela arbetslivet. Det känns väldigt bra!

Monday, May 13, 2013

TBE

Nu är vi vaccinerade mot TBE. Det vill säga den där mystiska åkomman som man får av vissa illvilliga fästingar. Inte för att jag är någon direkt fästingmagnet men då och då händer det att ett litet odjur biter sig fast i något dolt hudveck. 

Jag har länge hävdat att fästingen är en ekologisk återvändsgränd, ett djur som inte gör någon som helst nytta i vår herres hage. Dock hörde jag en biolog som nyligen påstod att den visst behövs, men jag lade inte orsaken på minnet. 

På ostkusten är TBE så frekvent att en gammal man i min höga ålder nog bör uppsöka en av alla dessa dropin-vaccinationer som finns, så det gjorde vi igår. Snabbt och lätt och 300kr fattigare fick vi vår första spruta. Om en månad blir det dags för nästa spruta och två veckor efter det är vi skyddade. Så nu gäller det att inte rulla sig för mycket i gräset den närmsta tiden. 

Sunday, May 12, 2013

Intåg i sommarhagen


Hade jag haft Pettersson-Bergers musik på stenkaka hade det varit läge att spela den igår då vi hade vår första riktiga sommarbjudning ute vid stugan. Visserligen hade vi besök fredags i men det var lite mer högtidligt än idag då Jimmys syster Gabbi med familj kom ut och tillbringade hela långa eftermiddagen, ändå in till skymningen lagt sig, där ute.

Såpbubblor syns bäst i motljus
Pelle, Gabbi och ungarna WWW( = Wille, Wiktor och Wiggo) trivs bra och stundtals har jag funnit gossarnas glädje lite väl handgriplig men det var som att det märktes att det var nio månader sedan sist, för de hade stadgat sig någorlunda. Deras sommarpresent var en stor tub såpbubblor, vilket roade dem högeligen, medan vi vuxna konstaterade, att man måste stå i motljus för att kunna fotografera bubblorna.

Fullsatt på bryggan 
Till sommaren hör grillning och grillen stod varm långa stunder för att leverera hamburgare, korv och, mot skymningen, hajkbananer. Möbleringen för oss alla, blev lite rörlig eftersom vi ställde upp bord och stolar så at de skulle bli solbelysta. Solen flyttar ju sig och därmed även stolarna och tillslut vart det svårnavigerat på bryggan, men allt går att lösa med lite vickande på benen.

VI hade en ny gäst idag. Jimmys kamrat David, som var en pratglad gosse, som drack kaffe lika ihärdigt som jag. Han är mest känd för att en gång, för några år sedan ha fallit från en byggnadsställning mot en vass plåt, så illa, att hela armen i princip klövs. Han fick tillfälle att visa upp sina ärr, sedan gossarna letat upp de täljknivar de fått av oss och som är deponerade i stugan.

Världens mest skadade tumme
Wiktor skar sig plötsligt djupt och vasst i tummen och hjärtskärande gråt uppstod. Den blev inte mindre av att David visade upp sin vänsterarm. Det blev till att fara till närakuten med gossen och där hade en vänlig doktor tejpat ihop tummen och sagt att de närmsta fjorton dagarna var det pappa som fick diska och tvätta hemma. Det menade Wiktor att far var för lat för

Wiggo vattnar ...
... och eldar

Gossarna var desto hjälpsammare och gladdes åt att vattnet var påsatt så att de kunde vattna all växtlighet i trakten. De var också högst behjälpliga med att hålla brasan i eldkorgen vid liv och till slut även roade av att sopa rent berghällen med var sin piazavakvast.

Städning av berghäll
Efter den traditionella frågesporten, som vi alltid har vid våra möten blev de så dags att städa ihop och dra sig hemåt ty ännu är det ingen sommarvärme på kvällen. Men vänta bara. Om några veckor har vi kommit igång med den planerade utbyggnaden av vår inglasade veranda....

Saturday, May 11, 2013

Kärt besök

I snart tolv år nu har jag varit bekant med Annas gästrikesläkt och det har varit en odelat positiv erfarenhet. I tidernas begynnelse slumpade det sig så att en av hennes fastrar uppifrån Lappland fann kärleken och arbetet nere i Gästrikland. Hon flyttade dit och senare följde två bröder, som också bosatte sig där. Jag blev genast mycket väl mottagen och accepterad av denna släkt, vilket främst grundades på min förmåga att kunna sitta vid matbordet och somna. "Han är en av oss" sa de, när detta hände första gången.

Bosse, Gunni och Stina sitter och väntar på att kaffet ska koka
En av bröderna är nu borta, men Mary och Bosse finns kvar och i förgår fyllde Bosse fru, Gunni,  60 år. Något hon ville smita från genom att fly undan till yngste sonen i Stockholm. Detta högg vi på och äntligen fick vi se dem som gäster i vårt hem och detta i nästan en halv dag! Vi började med ett besök ute i stugan, som bjöd på ett soligt och milt väder. Sedan husesyn var gjord bänkades alla runt kaffebordet på bryggan och det serverades handmalet och vedeldat kokkaffe. Något som endast bjuds mycket prominenta gäster.

Gunni och jag tar kort på resten av gänget vid kaffebordet
Det är ännu för tidigt på året för att vara någon riktig kvällsvärme, så när solen sjönk ner bakom trädtopparna runt om, for vi in till lägenheten i stan där vi förberett en rostbiff med potatisgratäng och rostade rotsaken. Allt mycket gott och avslutat med kaffe och - köpt - tårta i salongen. Där hade jag fixat ett bildspel med gamla inskannade diabilder från Annas fars samling och detta gav genast upphov till en myckenhet funderingar och kommentarer och sedan flöt samtalet och umgänget glatt tills gästerna blevo trötta och drogo sig hemåt. Vi, och förhoppningsvis de, nöjda med dagen.

Hela Bosse o Gunnis familj på en gammal inskannad diabild från 1983


Thursday, May 09, 2013

En porlande vårbäck

Idag skulle vi sätta på vattnet. Det har under senare år kommit att bli vi som är Pump-Masters och ser till att de små stugorna ute i stora skogen får friskt klart sjövatten till sina tomtgränser. Detta är en procedur som är förknippad med en viss ångest ty pumpen är gammal och beredde oss stora problem för två år sedan. Då fick vi igång vattnet flera gånger och varje gång tappade pumpen trycket och till slut gav vi upp.

Pumphuven ör avlyft och vi undrar spänt om
vi skall få igång pumpen i år igen
Det var extra besvärligt att greja med pumpen eftersom den står i snårskogen nere vid sjökanten dit det är cirka 25 meter - rakt ner - nästan. Till slut följde J med ner och konstaterade att packningen var pulvriserad. Av en ren slump råkade vi ha en gummihandske i fickan och den klippte vi till i lagom form och se. Pumpen höll tätt och började leverera vatten direkt. Dock var det lite si och så med trycket och då var det någon, kanske gårdstomten, gav mig en ingivelse.

Jag kopplade loss den stora slangen som leder från sjön till pumpen, lyfte upp den hela vägen mot sjön för att försöka eliminera eventuella luftfickor och se. När jag kopplade in slangen igen hade vi ett tryck som aldrig tillförne. Vårt rykte som Pumpmasters blev grundmurat och ifjol förstärktes det ytterligare när pumpen gick igång vid första försöket och sedan levererade vatten hela sommaren.


Hur skulle det gå i år? Har pumpen klarat den långa kalla vintern och har slangarna spruckit? Vi gick ner med viss bävan och hade en gammal svärmor sittande upp vid stugan för att telefonledes rapportera om det kom något vatten. Vi gjorde allt som vi skulle och det såg ut att fungera men ett snabbt samtal gav negativt resultat. Ett försök till men då kom ett nytt samtal. Vi hade glömt öppna kranen men när det var gjort forsade klart frisk sjövatten fram.

Diskvattnet fungerar också. Skööönt
Det första vi gjorde var att spola rent i bäcken och sätta på vattnet där. Sedan diskade vi upp vinterns skräp på diskbänken och med ens kändes det som att sommaren kommit,. När pumpen funkar och vattnet rinner ur kranen då är allt som det skall vara i den lilla stugan ute i stora skogen.

Till minne av Skogskarlarna

Det har väl inte undgått någon att jag alltsomoftast ger mig ut och letar efter små gömda burkar, hylsor och andra småting i något som kallas geocaching. En hobby som uppstod runt millennieskiftet då USA släppte på restriktionerna för satellitnavigering och även en privatperson kunde bestämma sin position med den då så nymodiga GPS:en.

Jag har varit hemfallen i drygt tre år men trots det bara hunnit med drygt 500 cacher, en spott i havet jämfört med fanatikerna som kan dra ihop den mängden på en sommarsemester. Jag har även lagt ut egna cacher och förra helgen var det dags igen. Man skall ju vara noga med att placera sina burkar vid platser som på något sätt är värda ett besök, antingen för att där hänt något eller för att där finns något sevärt.


En sådan plats, som fascinerat en person med min läggning, är ett litet vägskäl inne i skogarna runt Hellasgården i Stockholm. Vid detta vägskäl samlades den 15 december 1930 de 26 urkarlar som den kvällen instiftade Skogskarlarnas klubb, Sveriges enda idrottsorden. Här måste det ju finnas en geocache för att uppmärksamma platsens historiska värde för oss, sena tiders barn.

Det är lätt att ta sig dit på en väg som en gång var banvall till ett grusspår, men samtidigt svårt eftersom obehörig biltrafik är förbjuden. Jag traskade således en dryg kilometer i lördags och monterade min cache på ett i mitt tycke finurligt sätt. På en liten filmburk tejpade jag fast två starka magneter. Jag borrade sedan in två korta skruvar i barken på baksidan av en stor tall och mailade sedan en anmälan om detta till en av de kontrollanter som skall godkänna alla nya cacher.


Jag ser att jag måste byta till ett svart lock så att burken inte syns så väl
I detta fall tydligen en synnerligen bokstavstrogen person, som genast reagerade på "skruv i träd" och vägrade godkänna den. Jag förklarade med mild stämma att jag är medveten om risken med detta, speciellt om man driver in en grov kopparspik i stammen, men förklarade att det nu rörde sig om korta rostfria skruvar, som bara fästes i den ytliga barken av en stor tall.

Detta bet faktiskt på kontrollanten, som i förgår kväll godkände den och sedan dröjde det bara en halvt dygn tills dess att förste geocacharen loggade in på nätet och stolt konstaterade att han var FTF (First To Find), en ärofull titel i våra kretsar. Den som nu önskar se hur det här med geocacher ser ut på nätet inbjudes härmed att klicka på denna länk där just min lilla burk finns registrerad

Friday, May 03, 2013

If you're going to San Francisco

Ja, inte för att jag direkt planerat någon resa till San Francisco just under detta år, så kan jag säga att OM jag gjort det så hade min tandläkare velat ha ett ord med i laget. Det kostar nämligen ungefär lika mycket, att bita av en tand, så som jag gjorde härom dagen, när jag satte tänderna i ett, vad jag trodde, gott grillat revbensspjäll. Den allra köttigaste biten hade skelett!

En rejäl benbit dolde sig inne i muskelnassan och min näst främsta framtand sa pang och var puts väck. Först trodde jag att det bara var benbiten som smällde till men när jag av en ren slump råkade se mig i en spegel, var det en varulv som mötte min blick. En ensam hörntand stack ut ur mitt leende och jag skyndade mig att bli allvarlig igen.

Alltnog. Idag har jag besökt min käre käftis på hans mottagning. Har jag sagt att den liggger på samma tomt som den där inspelningsstudion till ÅsaNisse en gång låg? Han var hur som helst vid synnerligen gott lynne ty han såg hur sekinerna bara forsade ner i hans kassakista från min tomt gapande tandrad.

Med van hand satte han dit en provisorisk gadd efter det att jag suttit med modellmasss i truten, för formgivaren att skapa en ny tand av. Nu får jag se till att bara tugga med vänster sida tills den ny tanden kommit på plats för visserligen ska provisoriet hålla, men som sagt, det är ändå bara ett provisorium. Och - hade jag planerat en resa till SF så hade inte några sketna tusenlappar hindrat mig ...

Wednesday, May 01, 2013

Första Maj 2013

Dagen var omsorgsfullt planerad, trodde jag, men det visade sig snart att jag lagt in alldeles för mycket på programmet för att ens hinna i närheten av att göra allt. Geocaching skulle dagen ägnas åt plus lite kyrkobesök vid gamla medeltida kyrkoplatser. Jag hade lagt in omkring femtio cacher i min Garmin plus några kyrkor som jag tycker är sevärda. Det vart till slut två kyrkor, varav en oplanerad samt tio cacher.


Den första burken fann jag vid en gammal ek utefter vägen mot Lidköping, strax utanför stan. Den var lätt funnen och jag trodde resten av cacherna skulle gå samma väg. En lustig detalj var att E, som skulle på orientering hade fått syn på en lite hyrbil och en liten farbror vid vägkanten och eftersom hon tyckte han påminde om mig ringde hon och kollade och visst var det så.


Första rejäla stoppet blev Skara där jag tog en nostalgisk vandring på de små rester som ännu finns kvar av det vi västgötar en gång ansåg för världens största smalspårsbangård. Från Skara fortsatte jag mot Axevalla hed där jag drabbades av dagens första miss. En cache, som skulle finnas i en enbuske gick inte att hitta. Trots att jag vände på vartenda barr såg jag inte en kotte.


Då gick det bättre vid den första kyrkoanhalten trots att där inte finns någon kyrka längre. Hångers ödekyrkogård i södra ändan av Hornborgasjön, vilken är bekant för att kung Inge d.ä. lär ligga begravd där. Kanske under denna långa sten som låg mitt på kyrkogården.


Slutligen avslutade jag dagens sök med två DNF (Did Not Find) som jag försökte med redan för två år sedan, men med lika klent resultat då. Just dessa är erkänt svåra och jag misstänker starkt att den första är borta eftersom jag fann rester av en burktyp som är vanlig bland cacher. Den andra är av det slaget att antingen ser man den direkt eller också kan man leta hur länge som helst. Jag såg den inte direkt utan gav upp efter fyrtio minuter och for iväg till lillasyster.





Någonstans i eller omkring det här trädet skall en liten burk vara gömd på ett sjusärdeles listigt sätt. Jag gav upp efter 40 min och vände mig i stället om mot en av Sveriges vackraste utsikter, Den från Karleby och österut



 


Till E o B hittar jag dock och på deras trevna veranda undfägnades jag med blåbärspaj, som läkte ett stukar självförtroende. Sedan var det bara att fara hemåt men då, när jag passerade Herrljunga gjorde jag ett impulsstopp och traskade iväg mot den plats där Herrljunga gamla kyrka bör ha legat. Där fanns ingen cache, men faktiskt ett kors och en skylt så den fann jag i alla fall och nöjd kunde jag avsluta min förstamajtur runt Västergötland.