Monday, November 30, 2015

Åter till vardagen

I morse blev jag ett offer för världspolitiken. I stället för en behaglig biltur med dottern ut till flygplatsen blev det till att trängas med alla vanliga parisare i metron. Vägarna från flyget in till stan skulle ju användas av Obama och grabbarna, när de for in till miljökonferensen i Paris. 

    Affisch om miljökonferens i Metron

Det gick dock bra och jag fick till slut sittplats på tåget. Väskan var  förfärande tung, fylld som den var med vin och sprit. Turligt nog var det bara trappor i början av resan och de flesta gick neråt. När jag sedan checkade in den ställde sig vågen på 19,6 kg. Det är faktiskt mindre än vad jag bantade ner mig 2012. Men mer än jag gått upp sedan dess. 

   I väntan på avgång 

Jag hade beställt fönsterplats på flyget och det var nästan som om Gud hade hört bön ty i höjd med västgötaslätten sprack molntäcket upp och hela det vackra landskapet låg öppet för min syn. Snötäckt. Jag lyckades inte identifiera Nossebro men Skara, Skövde Mariestad m.fl. gick fint. 

   Hornborgasjön med Skara ovanför 

I östsverige var det grönt och milt väder igen. Orolig för hur det gått med min stenkaka kollade jag bagaget noga när jag kom fram och allt var helt. Även mina små vinflaskor hade klarat resan perfekt. 

    Uppland

Jag var hemma vid tretiden och skyndade mig att packa upp och att ladda in alla bilder jag tagit på datorn. 525 st hade det blivit och av dessa skall de allra flesta sållas bort. 

   Välkommen hem

Det vart ingen lång vila för äldste grabben Grus hade vädjat om mattehjälp innan läxläsningen och snäll som jag är offrade jag mig och for dit. Sedan var det den vanliga läxhjälpen och därefter for jag och hämtade vovven hemma hos Gabbis, där den varit i eftermiddag. 

Sunday, November 29, 2015

Ännu en stilla dag

Jag har ju redan inlett med en kort notis idag. När den skrevs hade jag redan varit nere hos min bagare och köpt två baguetter så vi klarar oss under dagen. Tänka sig! Halv åtta en söndag morgon!


Efter det att jag vilat frukost en stund stod ett unikt evenemang på tur. Jag skulle bevista mitt livs första katolska gudstjänst. För mig, som för länge sedan låtet religionen passera in i vidskeplighetens kammare, är det inga som helst problem att besöka någon som helst religiös byggnad. Min svärson, som är troende katolik, ser naturligtvis inte saken på samma sätt men hade inga problem med att låta mig följa med, bara jag skötte mig. Och det gjorde jag nog. 


Det var intressant att notera skillnader mellan den protestantiska kyrkan, som jag är van vid, och den här.  En sak vara att det var många aktörer framme i altaret. Sex prästklädda personer varav en pratade mycket och de övriga bara pyttelite. Dessutom korgossar, men även en korflicka! Där sprack en fördom. Ytterligare en sprack när ett par olika kvinnor var framme och läste böner och ledde psalmsång. Dessa sånger hade mycket vackra melodier och jag sjöng med så gott jag kunde med hjälp av det lilla blad som delats ut vid ingången.


Sedan hade jag väntat mig böner på latin men därav vart intet. Och nattvarden sköttes med en föredömlig snabbhet. Det var säkert tvåhundra personer i kyrkan och en majoritet tog nattvard, som gick på rena löpande bandet och var klart på nolltid. Efteråt gick jag, som brukligt, och tände ett ljus till mina nära och kära, som redan dött. Mitt ljus är det röda längst upp till vänster.


Gudstjänsten tog en dryg timme och på tillbakavägen skyndade jag mig in på den stora matmarkanad vi frekventerar och köpte med lite ätbart att ta hem till Sverige i morgon. Resten av eftermiddagen tillbringades sedan sovande, vilande och hållande barnbarnet i famnen. Jag såg också en otextad fransk film av samma aktörer, som de som gjorde succén Intouchable. Med hjälp av snabböversättningar av Erika hade jag god behållning av filmen. Fadren hade försvunnit på besök hos släkten så Erika och jag var hemma själva. Vi firade att jag skall åka hem i morgon med ett rejält lass våfflor. 


Samtidigt som vi åt tände vi det första adventsljuset och det var det allra första adventsljus det lilla barnet fick se. Det kändes högtidligt och naturligvis måste jag fram med kameran.


Sist ikväll packade jag min väska ty det blir till att stiga upp tidigt i morgon för att hinna ut till flygfältet en dag då alla världens storheter kommer hit och blockerar vägarna inför Klimatmötet. Och mitt i allt detta skall alltså lilla jag ta mig ut till Charles de Gaulle....

En stilla morgonreflektion

Ack, hur ljuvligt, att efter en god frukost få gå och lägga sig en stund i stillhet och känna hur kalorierna lägger sig tillrätta....

Saturday, November 28, 2015

En eftermiddag i återhämtningens tecken

Efter en förmiddag, som fullkomligt sög must och märg ur min arma lekamen, följde en eftermiddag i återhämtningens tecken. Sedan jag ätit min välförtjänta lunch och sovit en välbehövlig middagssömn steg jag upp och skådade in i framtiden. 


Ikväll skulle det bli tortellinis i ädelostsås men vad skulle vi ta som dessert? Det var ju i alla fall lördag. Valet föll snabbt på det bageri nere på gatan, vars skyltfönster jag så ofta passerat med alla dess läckra bakverk. 


Jag ilade ner och köpte tre "pattiserie" och ägnade sedan tiden åt umgänge med barnbarnet. I den mån det lät sig umgås med. 


Jag gjorde också i ordning den sista bilden i den serie akvareller jag gav Erika om barnets förmödrar fem generationer bakåt. Så långt bak finns det bilder på kvinnolinjen. Det saknades bara den sista, den på lilla Eowyn, men den kom dit ikväll. 


Och så här ser alltså barnbarnets blad ut i det som jag kallat sagan om Mitokondrien. Jag är själv med på sista bilden. Det är jag som står och kör ångloket. Och det är Anna som virkat filten i vaggan. 


Vår supé vart lite sen eftersom lilltjockisen ville vara med så länge som möjligt. Till sist inledde vi dock vår måltid med en laxtartar ackompanjerad av en flaska vin. De två små flaskorna är ingalunda vin utan var sitt raffinerat salt- och pepparkar. 


Och efter huvudrätten och sedan vi hämtat andan en stund avslutade vi måltiden med våra läckra bakelser. De var värda att vänta på. 


En lidandets förmiddag

Knappt hunnen upp ur min paulun lurades jag, på det mest skamlösa sätt, iväg på en mångmilavandring, av min egen kära dotter. Hon visste berätta, att hennes orienteringsklubb hade träning klockan tio vid en sjö "alldeles i närheten". Det var högst trettio minuters promenad dit och på hemvägen kunde jag ta spårvagn.  


Det här föreföll mig vara en alldeles lagom lång sträcka att premiärgå med barnbarnet, så jag trodde henne, klädde mig och traskade glad i hågen iväg. Föga anande vad som väntade mig. Och det gick riktigt bra - till att börja med. Solen sken, Eowyn sov förnöjt och inom stipulerade trettio, nåja trettiofem, minuter var vi vid sjön. 


Återstod bara att finna orienterarna. De skulle finnas vid stranden och Erika antog den västra. Så vi började gå. Men ingenstans stod de att finna. Sjön är avlång. Mycket avlång och vi gick ända ner till sydspetsen innan vi var deffinitivt säkra på att de nog fanns på den östra stranden i stället.


Vi hade nu gått i en dryg timme och det fanns bara en återvändo. Tillbaka upp på östra sidan sjön. På ben som började skälva av trötthet och oträning anträdde vi vår vandring norrut. När vi var nästan framme fick Erika äntligen telefonkontakt med dagens träningsledare. De hade hel tiden funnits längst upp på västra sidan, precis där vi börjat vår promenad, fast dolda från oss av ett buskage.


Nu hade vi gått i sammanlagt 80 minuter, minst, och jag gav faderulingen i de franska orienterarna. Nu var det spårvagn hem som gällde. Och var fanns den då? Jo, tio minuters gångväg ditåt och sedan, när den kom till sin ändstation, ytterligare en kvart hem till lägenheten. 


Under den relativa vilan under åkturen repade jag mod igen och stack in i mataffären där jag handlade mat både till aftonens supé och till en lunch liknande den igår. Nu var jag nära hemmet men ändå inte riktigt. Vid dörren, som var alldeles nymålad väntade femtiotvå tunga trappsteg, fördelade på tre våningasplan innan jag äntligen kunde sjunka ner vid bordet och repa kraft igen.


Och det värst är att jag inte hade några som helst andra problem än andfåddhet och lätt träningsverk i bakbenen. Så inte ens kroppen ville vidgå de lidanden jag fått utstå under förmiddagens Via Dolorosa. 

Friday, November 27, 2015

En stilla dag

Inatt sov det lilla barnet ända till kl sex och strax efter vaknade även jag. Sedan hon fått en första frukost och sedan jag varit nere och köpt min frukostcroissant, somnade vi båda om och statt inte upp förrån vid halv tio. Vädret var lite gråkallt och ruggigt. Det inbjöd inte till barnvagnspromenader. I stället tog jag mig före att åka upp till Père-Lachaise och vandra runt där en bra stund.


Där finns långa fina, stensatta gator med många pampig gravmonument. Det ena mer påkostat än det andra. Men många gravat har också slitits hårt av tidens tand. Som den på bilden nedan. Någon har dock varit och skrapat bort mossan så kanske det ännu finns människor som minns de som vilar där.


Samtidigt som jag traskade omkring på denna kyrkogård, större än hela Remmene, var det begravning där, för den sista i mammas generation, moster Lisa. Det kändes rätt bra att gå omkring här just då och minnas henne och senare fick jag följande bild av kära syster. En bild av en fräsch vit kista, som snart skall förvandlas till aska även den.


Från kyrkogården tog jag metron till en  hållplats några kvarter från Erika. Därmed kunde jag kila in och handla till kvällens middag. Entrecôte/rökt lax och rotsaksgratäng. Jag stannade också till vid ett litet boulangerie och köpte mig en baguette varefter jag intog följande, mycket smakliga och enkla lunch.


Eftermiddagen tillbringades sedan i stillhet och med umgänge med lilla underverket, som fann sig förunderligt väl i närkontakten med morfat.


Fast ännu bättre känns det förmodligen i pappas starka armar.


När det slutligen blev kväll lagade jag till min rotsaker och sedan åt vi en god och trivsam supé under vilken lillan sov tryggt och stilla i soffan ända tills vi ätit färdigt. 


Vi har numera inte tid att gå ut och äta men tycker alla tre att det här ser ganska så restaurangmässigt ut också.


Till dessert plockar sedan dottern fram en 18-årig gammal irisk whiskey, som slutgiltigt kör morfar i säng denna kväll. God Natt!











Thursday, November 26, 2015

En effektiv dag

När jag for hit denna gång hade jag fyra saker på min att-göra-lista och tre av dessa klämde jag i rask takt idag. Ja, jag skulle ju äta min sedvanliga frukost också. Den med ost, croissant, oliver och espresso. Till min stora förvåning sov jag ända till halv sju i morse. Utan att ha varit vaken en enda gång i natt. 


Men så dags kan man gå ut och handla i denna härliga stad, så vid sjutiden traskade jag runt från ostbutiken, till brödbutiken och hem igen. Det är tjusningen med Paris. Bland annat. Efter frukosten satt jag sedan och korrekturläste en text som en stackars förskolelärarstudent tvingas jobba med. 


Det riktigt syntes hur de verklighetsfrämmande lärarna på seminariet tvingar sina studenter att nyttja deras verklighetsfrämmande termer för att beskriva verksamheten med barnen. Undrar om förskolelärarlärarna någonsin sett ett riktigt, levande barn.


Alltnog. Fram mot lunchdags tog jag mig samman och åkte in till city för att gå på favoritrestaurangen - Sarah Bernhart, som ligger på vid ett torg med en kyrkoruin bredvid sig. Det är inget märkvärdigt med denna restaurang, men en slump förde mig hit första gången jag var i Paris och sedan har det blivit att jag gått hit vid varje besök. Jag sitter till och med vid samma bord varje gång.


Jag har däremot aldrig idats lära mig adressen eller vilken tunnelbaneuppgång jag skall använda utan litat på mitt lokalsinne. I januari kom jag upp från metron ungefär tre meter från ingången, men idag svek mig detta sinne. 

Till Amelie åker jag min favoritlinje. Tvåan, som går uppe bland träden. 

Jag gick upp alldeles åt pipsvängen och fick sedan navigera mot solen, som stod i syd så dags, ta mig ner till Seine för att sedan traska vidare tills jag såg tornen på Notre Dame och då, till slut, såg jag min krog. 



Inte bara jag som tar bilder på Amelies café

Som vanligt åt jag entrecôte med crème brüllé som dessert. Därtill ett glas av husets vin. Varför ändra ett vinnande konsept. Kaffet sparade jag dock till nästa programpunkt - Café des deux Moulins, det som Amelie från Montmartre arbetar på i den härliga filmen. Jag tog metron dit och en Café Americaine (lite större espresso), som jag avnjöt länge och väl och därmed var andra programpunkten klar. 


Nu återstod att besöka den butik med stenkakor, som var stängd då jag var här i januari. Idag var den öppen och en lätt förvirrad man lotsade mig genom den totala röran i lokalen. Jag hade hoppats att finna en skiva med Minor Swing av Django Reinhardt. 


Den hade han aldrig hört talas om, men undret inträffade. Skivan fanns och jag min dumme fan bad att få spela den. Det skulle jag inte gjort för då kände han igen musiken och priset rakade raskt i höjden. Men - drömmar kan få kosta så jag köpte skivan, som nu är i min ägo. Hur den låter? Klicka på länken och lyssna. Kanske känns den igen från filmen Chokolade ... http://youtu.be/VpmOTGungnA


Efter detta for jag hem och umgicks resten av dagen med mitt barnbarn, vilket fann stort behag i att ligga  och sova i morfars knä. Men det är förunderligt hur små sådana här varelser är! 


Till sist lagade jag till en skaldjuspaj åt den unga familjen. Det blir inte att man springer på restaurang på kvällarna med 4-veckorsbarn i huset. Min anrättning fyllde dock goda restaurangkrav och inte en smula fanns kvar när vi lämnat bordet. Och nu är det snart dags att sova. Skall bara försöka få in bilder till dagens text.


Wednesday, November 25, 2015

Till Paris

Idag var det så den stora dag då jag skulle ner till Paris och träffa barnbarnet för först gång. Mitt flyg gick inte förrän vid fyratiden på em så jag hade gott om tid. Den utnyttjade jag till att servera Anna frukost, somna om, packa samt montera julgirlangerna på balkongen. De kommer att lysa fint hela vintern.


Men när llt detta var klart for jag ut til Arlanda. I mycket god tid. Jag tycker om att sitta och insupa atmosfären av den stora världen med plan som landar och lyfter från all världens hörn. Jag vart dock lite orolig när det här lilla planet stod vid "min" gate. Som tur var for de dock iväg till Funland och ett riktigt stort jet-plan gled in. 


Resan gick sedan alldeles utmärkt och vi var framme i Paris 20 minuter innan utsatt tid. Jag tog det lugnt pch var sist ute ur planet. Sedan är det långa och många rullband att åka till bagageutlämningen och där inträffade det märklig att min väska kom fram innan jag gjorde det. Bara att greppa den och dra iväg ut på parkeringen där Erika strax mötte upp i bil. Hon körde sedan genom stan i tätast tänkbara trafik, utan att darra på manchetten, och det stod inte på förrän vi var hemma i deras lilla lägenhet, där jag genast hamnade i aoffan med mitt barnbarn i famnen.


Hon stirrade förundrad, ja nära nog förstummad på sin morfar men fann sig i sitt öde och slumrade till en stund, med nappen som en extra trygghet. Det slog mig hur otroligt liten hon var. Det har inte märkts på de foton vi sett. Liten och söt.


Sedan hamnade hon i fars trygga armar medan modren började titta på de paket som var med.


Här är ockaå en bild på mor och barn. De har det gott tillsammans.


Liksom far och dotter.


Och nu vart det afton den första dagen och jag skall strax dra mig till snarkofagen för att orka upp och ner till boulangeriet om hörnet i morgon bitti för att inhandla min frukostcroissant. Paris är en stad att trivas i!