Nyårsafton

Nu är det bara en timme kvar av 2015 och jag tänker inte sitta och skriva blogg den timmen utan fortsätta umgås med våra gäster, fika och så småningom se någon läsa Nyårsklockorna på Skansen. Jag har köpt en app, som kan spela upp, men även spela in, strömmande radio så jag räknar med att få hela P1:s program med domkyrkoklockorna mm inspelat i mobilen. 

Men i morgon kommer det nog ett referat av dagen. gott nytt år!

Inför nyåret

Även idag hade Anna öppning så jag körde iväg henne vid sextiden och kvart i sju var jag hemma igen. Jag var sugen på att fort komma ut till stugan för att hämta hem lite saker till i morgon. Danska flaggor, en flaska Gammeldansk och lite äktsvensk rostbiff, men först behövde jag ta igen förlorad morgonsömn. När detta var gjort, vovven och svärmor matad, vovven, men inte svärmor, kissad och en liten inköpslista skriven, då for jag ut.

Allt var lugnt där vid stugan. Inga mystiska fotspår förutom små tydliga tassavtryck framfört källardörren. Jag var därför inne i djupet av förrådet och hämtade ut en flaska musgift till en sista måltid för de små kräken. Jag fyllde ett rågat tefat med pellets till odjuren och hoppas att de snart skall vara ett minne blott.

Jag fyllde även våra fröautomater, men med betydligt mer näringsriktig föda och fåglarna dök genast upp från ingenstans. Det var en ren fröjd att sitta med en kopp kaffe och några tända ljus och se mina befjädrade vänner ute i rönnen. Jag konstaterade att det kommer att dröja till den 13 januari innan jag får min första helt fria dag ute i stugan...

Nu blev inte friden så långvarig för kl två skulle Gabbi och jag hämta nyårsaftonens danska fläskstek MED svål ute i Farsta. Jag har sett på nätet att det svåraste med att laga sådan stek är att få tag på den. När jag kom hem tog vi ett par mackor i smörgåsgrillen, en apparat jag glömt, men återupptäckte igår. Vi skulle på bjudning hos en gammal bekanting ikväll och vill inte äta för mycket för där blev det mycket mat.

Några handgjorda marsipantomtar till pralinkupan

Mäta och belåtna satt vi och smälte maten tills det var dags att hämta Anders, som kom med flygbussen till vanliga stället. Vi avslutade dagen med att börja se Falkenbergsrevyn, men den var så hiskeligt skrikig, att damerna gick och la sig och Anders tittade på sista delen av Fröken Friman, som jag missade igår och jag skriver det här.

Hostigt

Den hosta jag dragits med några veckor har berett min omgivning bekymmer och jag har blivit strängeligen uppmanad att gå till akuten och kolla att det inte är lunginflammation jag har. Idag fick jag tid och en läkare, som för övrigt hette samma som en grönsak, konstaterade att lunginflammation har jag inte.

Han kunde dock inte avgöra om det är en förkylningshosta eller något som är kopplat till hjärtsvikten. Jag tror själv på virus och fick en hostdämpande flaska, fylld av morfin, sprit och socker. Och lite annat kolijox. Det har inte visat sig ha någon nämnvärd effekt ännu, men mina hostattacker kommer väldigt glest så kanske är den på upphällningen.

För övrigt började min dag tidigt med att jag körde Anna till skolan dit hon kom vid halv sju. Det visade sig att första barnet dock inte kom förrän vid åtta så hon fick en lugn start på dagen. Det fick jag också, som inte fick min besökstid förrän vid halv elva. Efter läkarbesöket ägnade jag sedan eftermiddagen åt läsning av julklappsböcker tills Anna kom.

Då for vi iväg och handlade inför nyårsaftonens supé där vi står för förrätterna, danska smörrebröd. Vi hade en lista med tio-tolv saker, som skulle köpas in, och det är märkligt hur lång tid det kan ta för en kvinna att handla dessa trots att man vet i förväg vad man skall ha och var det finns. Fast vad vet jag, en stackars rationell man...

Efter kvällsmat har vi sett två avsnitt på raken av Fröken Frimans krig. En angelägen skildring av hur det gick till för hundra år sedan när kvinnorna kämpade för rösträtt.

Borta bra men hemma bäst

Jag tror att jag egentligen som rätt hyfsat i natt även om jag mest minns att jag låg vaken. Men när jag vaknade i höjd med Uppsala kände jag mig riktigt pigg och när vi sedan klev av i Stockholm hade jag inga problem med att släpa iväg min väska upp på Klarabergsviadukten där Jimmy mötte med bil. Det var jätteskönt att slippa tränga sig hem kommunalt eller i dyr taxi.

Paula fortsatte hem till Jimmy eftersom de skall packa inför ett förestående stambyte. Lilla vovven stannade dock hos oss och vi inledde med en lugn förmiddag sedan vi ätit upp de sista matsäcksmackorna till frukosten. Anna skulle jobba men började så sent att hon faktiskt hann sova en timme innan hon gav sig av. Själva sov vovven och jag till halv elva. Då var jag först nere i centrum och hämtade lite medicin och mitt sista testagrampaket och sedan tog jag med hunden och stack iväg till stugan.

Vi hade påhälsning där före jul och nu har jag inte varit där på jättelänge känns det som, så jag var orolig för vad som kunde ha hänt. Det hade det inte. Möjligen har räven varit och rotat i papperskorgen (förgäves) men annars inget alarmerande. Dock upplevde jag en liten besvikelse när jag kollade vår jordkällare. Så fort jag drog ut plastbacken försvann en liten mus blixtsnabbt ut och in under huset. Men jag inser att jag får nog skylla mig själv för jag har inte ägnat en tanke åt att möss skulle kunna ta sig in genom den lilla dörr jag byggt och därför inte heller ägnat en tanke åt att göra densamma mustät.

Om jag varit smidig nog att böja mig ner och titta på den jäms med marken skulle jag säkert upptäcka en bred och behaglig springa för mössen att promenera in och ut genom. En tröst i eländet var att det var plusgrader inne i källaren trots att det var flera minusgrader ute och hade varit så sedan igår. Får se hur länge det blir så.

Jag var inte kvar länge idag. Bara såpass att jag kunde tända det fjärde adventsljuset. Jag fick ju förhinder med den detaljen före jul. Sedan har jag ju en svärmor att ta hand om nu under några dagar så i god tid till lunchdags for jag hem och lagade stekt falukorv med löksås. Till kvällsmat blev det sedan skink- och broccolipaj och sedan har vi ägnat kvällen åt Magnus Härenstam och Håkan Hellström. Bra TV att sitta och skriva på dator till.

Hem mot nyåret.

Hela dagen har gått i väntans tecken. Vi har packat och åhört tjat om ifall vi glömt något och tjat om lite av varje. Ska bli skönt att komma hem. 

Den där värken i skuldrorna har varit som bortblåst men jag har ändå varit väldigt trött. Jag har läst att det tillhör bilden och dessutom sov jag nog väldigt lite i natt. Förhoppningsvis blir det mer sömn på tåget i natt. K var här en stund och sa adjö och vi talade återigen om sången på hennes mors begravning. Nu lutar det åt " Jag vill tacka livet" - utan finsk brytning. 

Kl fyra gick tåget och det var framme i god tid till bytet i Boden. Det var -18 så vi stod inne i trapphallen och väntade på nattåget. Det kom också i tid och även här hade vi tur. Våra medpassagerare kommer inte på vår liggvagn förrän i Umeå och dit är det fortfarande en dryg timme. 

Lite bättre dag

Vill bara informera oroliga läsare om att en natt på rullribbor gjorde susen. Jag sov till nio och hade mycket litet besvär av värkande skuldror när jag vaknade. 

Lite sämre dag

Jag har en väldigt mjuk säng här uppe. Normalt sett stör det mig inte, men i morse vaknade jag med smärtor i nyckelbenen och det kopplade jag direkt till sängen. Jag har legat lite för hopvikt på längden och hade så pass ont att jag gick upp och satte mig vid köksbordet att skriva.

Jag blev inte sämre men kände hur min hosta så sakteliga började återkomma och att det blev lite tyngre att få in luft. Kort sagt, jag kände mig inte helt bra. Jag testade med att sätta mig i TV-fåtöljen och där satt jag väldigt  bra. Kanske lite för bra för jag somnade till där en stund. 

Under förmiddagen spelade vi först kort och sedan fortsatte jag sitta i fåtöljen och titta på en animerad film om fiskar i ett akvarium, som ville bli befriade. Förmodligen blev jag inte bättre av detta stillasittande. I skymningen begav vi oss bort till grillkåtan och grillade fläsk och korv. 

Det var gott, men när vi sen kom hem igen och började titta på Stjärnorna på slottet, hade jag sådan värk i skuldrorna att jag inte förmådde sitta still utan gick upp och försökte massera axlarna.  Detta gjorde att resten av familjen märkte min belägenhet och en viss oro uppstod. 

   Norrsken i väster ikväll 

Jag tolkar dock dagens besvär som resultatet av för mycket stillasittande i dålig fåtölj och/eller säng samt att jag andats in för mycket kalluft på vägen till grillkåtan. Någon har sagt att jag skall vara försiktig med just kall luft. 

Svågern var ute i garaget och hämtade in en ribbotten, som vi tagit hit för länge sedan och när vi lagt på den på sängen så kändes den mycket bättre. Jag är som sagt inte orolig för att detta har något med hjärtat att göra utan tolkar det som resultatet av dålig ergonomi.

I morgon skall vi åka hem igen och det känns skönt. Speciellt akönt att vi tar tåget och slipper kana omkring på halkiga vägar med fullt av hemvändande turister.

Kyrkodag

(Skrivet tidigt om morgonen Annandag jul)

När juldagsmorgon glimmar, jag vill helst sova färdigt, men därav vart intet. Klockan sex väckte Edvard Persson mig i iPaden och berättade att han bott vid en landsväg i hela sitt liv. Strax var hela huset på benen och efter en tallrik fil med hårdbröd for vi iväg till församlingshemmet och satte på kaffet och strax därpå vidare till kyrkan, som låg och lyste så vackert under snötyngda granar.

Julottan har i många år börjat kl 9 eftersom moderförsamlingen haft sin kl 7 och bara en präst jobbat denna dag. Nu hade de dock bestämt sig för midnattsmässa i stället och då blev det vi som fick sjutiden. Inte mig emot. Ska det vara tidigt så ska det och julotta kl nio känns lite som högmässotid.

Nu verkade inte den tidig timmen ha avskräckt folk och besöksantalet var helt normalt, 40 personer. Det var bra eftersom vi dukat för 48 personer. Nu skulle det säkert räcka och det gjorde det. Efter ottesången traskade vi alla ner till församlingahemmet och där var det high life med kaffe och prat och lotteri och mera prat. 

Folk trivs där och för mig har den här stunden kommit att bli en av julens höjdpunkter. Numera tar jag enhel del bilder från evenemanget och lägger sedan ut dessa på byns Facebooksida så att  alla de som emigrerat till Stockholm och Halmstad och Grekland kan se vad vi sysslar med hemma i den kära barndomsbyn. 

När vi i normala fall brukar börja vår kaffestund var allt i år klart och avdukat och städat och vi for hem, var och en till sin säng, och sov vidare en stund. Så småningom vankades det lunch och sedan var det dags för nästa arrangemang i kyrkan.

Församlingen har lyckats få tag i en sjusärdeles habil kantor. En kvinna, som är utbildad konsertpianist vid konservatoriet i St Petersburg och för andra året i rad har hon tillsammans med en annan pianist bjudit på konsert i kyrkan. I år kom drygt tjugo personer, vilket var mer än i fjol så vi hoppas på ännu större publik nästa år. I över en timme lockade de fram de mest fantastiska toner ur det lilla pianot framme vid altarringen och applåderna ekade mellan numren. 

Nu blev det hjortron och vispgrädde när vi kom hem och sedan en stunds vila tills På spåret började. Där pågår en bitter kamp mellan mig och några forna kollegor. Samt givetvis mot de tävlande i rutan. Dessa brukar vara outstanding men igår vann vi stort och en sådan sak är alltid värd att skryta med.

Efter frågetävlingen avslutade vi dagen med att traska iväg till vännerna J o K, som firat jul idag. Dottern i huset arbetar i hemtjänsten och jobbade hela dagen igår så då beslöt de helt enkelt att ta sin julafton idag i stället och det gick ju bra. Vi kom dit lagom till eftersittningen och erbjöds nästan genast ett uppdrag, som vi egentligen inte kan neka till. Att sjunga en sång för gamla mor i huset, distriktssköterskan, som dog för några dagar sedan i en ålder av drygt 100 år. 

Anna hade glatt förkunnat att vi skulle kosta på oss flyg upp till begravningen därför att hon ville göra detta för sin gamla barndomsvän. När nu barndomsvännen hade en tydlig önskan om hjälp med en sak, som ingen annan i hennes bekantskapskrets skulle kunna utföra, så säger man inte nej, även om Anna slingrade sig som en mask inför tanken. Vi ägnade dock kvällen åt att sitta och spåna på vilken sång det ska bli men kom inte riktigt fram till något beslut. Saken får fortsätta idag. 

Julafton 2015

Så är du julaftonen gådd och klockan har hunnit bli fem i elva på kvällen. Vi borde gå och lägga oss allihop för att orka upp till julottan kl sju i morgon bitti. Vi kan inte hoppa över eftersom det är vi som håller i kyrkkaffet efteråt. Det har för mig kommit att bli en av julens höjdpunkter, nu när julperspektivet flyttats över från barnens till mig som vuxen.

Efter frukost i morse la vi undan mobilerna och satte oss vid köksbordet och spelade kort. Det var länge sedan och kändes riktigt roligt. 

Resten av förmiddagen ägnades TV och julklappsinslagning och Anna skrev verser till sina presenter. Vid halv två for vi till församlingshemmet och förberedde kyrkkaffet. 

Jag dukade tillsammans med Paula medan Anna o Anders bredde smörgåsarna som vanligt. Det såg fint och inbjudande ut när vi var klara. Vi fortsatte då bort till kyrkogården där vi tände ljus i minneslunden och vid de gravar vi har att sköta där.

Sedan raka vägen hem till Kalle Ankas jul som jag i år såg för 55:e gången. Det är en annan av de saker som är viktiga med julen och jag kan med lätthet minnas de stunder på Eriksgatan, då vi var små och mamma och pappa gick och sov middag medan vi barn såg på TV. 

Efteråt brukade mamma alltid göra  i ordning julkaffet och jag minns särskilt de små vita runda kakor hon lade ihop två och två med äpplemos emellan och sockerglasyr och strössel ovanpå. 

Här blev det dusch och ombyte efter TV ty nu hade svärmor gjort klart julbordet och satt och väntade otåligt på att vi skulle komma. När vi väl gjorde det smakade maten utmärkt och vi lät oss väl smaka. 

Nu återstod själva julklappsutdelningen och där agerade Paula tomte som vanligt. Bland mina märkespresenter märks Karin Bojs bok om genetiken bland Europas folk. Vi fick också besök av J o K med sonen J-E med utan dotter. Hon hade arbetat ikväll och väntades hem först före midnatt så de skulle fira sin jul i morgon.

GOD JUL

I dessa dagar svämmar sociala medier över av God-Jul-besvärjelser men det hör väl till, så här kommer ytterligare en. Dagen har just börjat men jag förunnas fortfarande lyckan av att få sitta vid köksbordet med kaffe, kaka och platta medan hela huset sover en stund till. Har haft kontakt med två av barnen och det blev så att båda får vara ensamma i jul och ingen av dem tycks sörja nämnvärt.

Det gläder mig att de är så förnöjda med sitt eget sällskap,  att de kan uppleva det som något positvt. Det skrivs ju så mycket i juletid om hur synd det är om dessa, som är själva med sin sill och sin nubbe på julafton och att man skall bjuda hem sådana olyckliga, men jag undrar om man inte kan känna sig väl så ensam om man sitter och ser på andas gemenskap på så nära håll.

Själv har jag ju en dröm om att någn gång få fira julaftonskvällen alldeles själv ute i lilla stugan i stora skogen med lite sill och rödkål och bruna bönor ocuh dopp i gryta. Det höll på att bli så i år men så friskförklarades jag och kunde följa med hit upp och det är ju också roligt. Och nu kom den första familjemedlemmen ner. Kanske ids jag skriva lite mer i kväll när ron åter lagt sig över huset.

En blivande tradition

Julförberdelserna fortfar, sakta men säkert. Skälet till att de går sakta är att det mesta redan är gjort. Vi har struntat i islyktor i år eftersom det är lite för varmt. Bara några få minusgrader räcker inte för att sätta sprutt på lykttillverkningen.

Vid lunchtid tog jag mig en liten promenad tillsammans med Anna och Paula bort till familjen E, där vi lämnade en stor glasskål med ett blockljus i, att ha som pynt på trappan. Det var nog nyttigt att gå lite men jag blev trött och kände pulsen öka.  Dock inte trött som före K S. 

Vid tretiden kom så familjen H/A på den lutfiskorgie, jag föreslog i somras och det blev riktigt bra. Det är mycket möjligt att det här kommer att bli en ny tradition. Efter maten lade jag mig lite i soffan och när jag en stund senare tittade upp hade de andra redan hunnit långt in i desserten, som bestod av kaffe och julkakor. 

De stannade ganska länge men när de slutligen begav sig hemåt gick jag upp och slog in mina julklappar. Hög tid för det kan man tycka och nu började även de andra göra så. Jag satt också och städade upp på Annas mobil genom att föra över hennes bilder till Drop-box. Hon har alltsom oftast blivit hindrad att använda kameran i mobilen eftersom den påstått att utrymmet var fullt.

Datorn där detta sker står inne i vardagsrummet och där gick det inte att vara ikväll ty i TV:n gallskrek Oldsberg och compani i Bingolotto bara för att alla skulle kunna höra den smörja som serverades. Nu är det snart midnatt och jag skall dra mig tillbaka så att jag kan fira jul ordentligt i morgon. Jag har ännu inte hört något bud om att vara tomte i morgon och det är skönt. Även om det inte tar så lång tid känns det som ett ganska omfattande störningsmoment på julaftonseftermiddagen.

Vi klär granen

Jag har ofta förfärligt svårt att sova. Första timmarna går bra, men så vaknar jag och kan inte somna om utan ligger och vrider mig. Så har det varit rätt länge och jag kopplar det inte alls till hjärtat utan det är mer av en ålderskrämpa, som jag besvärats av rätt länge. Det lär vara en vanlig åkomma bland äldre. 

Kanske får jag så småningom börja med sömnhjälp. Jag märkte hur mycket bättre jag sov nere hos lilla tösen i Paris nu senast, men hon serverar ju sömnhjälp som bordsdryck till varje måltid. 

Alltnog. Vid sextiden i morse gled jag ner till köksbordet och njöt av den tysta julefrid, som alltid möter mig där. Allt eftersom tiden gick dök sedan den ena familjemedlemmen efter den andra upp och fram mot niotiden vankades frukost. Serverad med dagens tabletter ur dosetten. 

Sedan har det inte hänt så mycket idag. Jag har utnyttjat min konvalecens till det yttersta och inte gjort, och inte heller avkrävts, någon som helst aktivitet. Rätt skönt. Dock fick jag bistå något när vi klädde granen eftersom den andre manlige medlemmen i familjen inte nådde ända upp i granens spets och dessutom var upptagen med sitt. 

Mitt på dagen var vi ute och fotograferade de stackars ynkliga solstrålar som orkade förgylla grantopparna borta i skogsbrynet. Det var så vackert. 

I skymningen for vi ner till Vuollerim och provianterade. I morgon skall vi nämligen ha lutfiskorgie med vännerna J och K. En idé jag väckte, när vi åt surströmming i somras och som vi hoppas kan bli tradition. 

Resten av dagen har ägnats TV och korsord och stilla familjeliv. Vi har det gott här uppe i vårt vinterland.

Osäkert som tåget

Tågresan gick bra i natt. Visserligen har jag väldigt svårt att sova på tåg som vanligt, men någon timmes sömn fick jag nog. Vi var perfekt i tid där vi ångade fram genom den norrländska natten och hade precis börjat samla ihop väskor och kläder när tåget stannade vid en driftplats (som det heter numera) några kilometer söder om Murjek. 

Kontaktledningsfel och här blev vi stående. Först i en timme. Sedan en till. Sedan en till och till sist ett nyupptäckt fel på en matarledning. Först efter fyra timmar och tjugo minuter drog tåget igång igen och vi rullade in de sista metrarna till Murjeks station. 

Här var det lagom kallt och gott om snö, precis som det skall vara på jul och vi drog oss hem mot Stina där risgrynsgröten, sillen, skinkan och äggen väntade. Det var härligt att vara framme och vi hade hunnit bli rejält hungriga under timmarna ute på spåret. 

Direkt efter frukosten satte vi igång med julklappsinslagning. Dvs. vi stoppade in pralinerna i cellofanpåsar och knöt om dem med röda band. De hade klarat resan upp bra och nu blev det små fina påsar att skänka. 

De första gick redan på kvällen när kusin Håkan med familj kom från Jokkmokk, så som de gör varje år. Anders hade hunnit hem nu också och eftersom han haft födelsedag nyligen vankades de tårta. De blev en mycket trevlig fikastund med glatt och högljutt samspråk över bordet. Själv lyssnade jag mest eftersom jag inte kommer till min fulla rätt i sådana här bullriga sammanahng, men däremot trivs med att iakta dem.

Anna var ute och gjorde små vindskyddade gropar i snön där tända stearinljus lyste upp i natten. 

Efter ytterligare någon timme dök vännerna K och J upp och dessa stannade kvar, när de första for hem. K:s mor har just dött i en ålder av drygt 100 år och vi kommer att åka upp på begravningen i mitten av januari. 

Hej mitt vinterland

Lika bra att skriva dagens text redan nu fastän klockan knappt hunnit bli 18. Vi sitter i vår sovvagnskupe på nattåget, som fram genom natten upp mot Norrland. Då och då ser vi biltrafiken på E4 och konstaterar förnöjda att det där slipper vi. I fjol för ett år sedan satt vi också på detta tåg, men i hundkupén med en liten nervös jycke och sexton andra hundar. Ack, hur gudomlig är inte dagens resa

Jag sov bra i natt och efter en lugn morgon gjorde vi oss i ordning för att åka iväg till centrum och ta ut mina nya mediciner. Det gick bättre än väntat och lastade med piller for vi hemåt. Där packade jag nu min väska och alla mina praliner så att allt var klart när Jimmy kom med bilen. 

Han körde oss ner till stationen och de var väldigt skönt. Nu kunde vi få med oss resväskor och kassar och praliner utan att enda tog skada. Och nu sitter vi och slöar med våra smartphones och väntar på att klockan skall bli så mycket att vi kan gå och sova. 

Frigiven

När jag vaknade i morse trodde jag fortfarande att jag skulle få fira jul ensam ute i stugan, eller med grabbarna Grus. Visserligen kände jag mig bra och jag var ute och gick i korridoren i arla morgonväkten, men med så mycket mätapparatur, som var ansluten till mig och så många prover som tas hela tiden så visste jag ju egentligen inte hur jag mådde.

Det gick ett antal telefonsamtal fram och tillbaka där Anna och jag avhandlade olika lösningar på hur julen skulle firas. Var och med vem. Det hela verkade besvärligt. Men så stegade en läkare in fram mot elvakaffedags och undrade hur jag mådde. När jag sa att jag mådde förträffligt sa han att sådana vill vi inte ha här så "du får åka hem" Dina värden är bra och vi ses i januari för uppföljningar. Jag skall bara lyssna på lungorna. " Han gjorde så, hörde inget skvalpande och förklarade, att jag är frisk som en fjällbris och redo att åka till Lappland med första bästa tåg.

Oj, vilken lättnad som spred sig i leden. Alla bekymmer med julfirande var som bortblåsta och jag insåg att jag måste vara en mycket viktig person, så glada som alla blev över att vi kunde åka upp så som vi ursprungligen bestämt. Inte minst glad blev jag själv som nu får fira en vit jul och får uppleva julkaffe i församlingsgården efter julottan och träffa alla kära bekanta precis som varje år.

Så fort jag fått mina medicinlistor och haft en genomgång med doktorn lämnade jag området och for hem med Paula, som hämtade mig. Jag är ju i betydligt bättre kondition nu än när jag for in, inte minst efter att ha tappat fyra kg över natt. Jag måste nog ändå ta det lite lugnt, så som alla sagt till mig, för jag är inte helt fit-for-fight ännu och det kan jag nog leva med alldeles utmärkt över julen.

Kvällen har ägnats lite julklappsförberedelser så nu är det bara att slänga ner kläder i väskan, stuva in pralinerna och äntra nattåget till övre Norrland i morgon eftermiddag.

Inte så illa pinkat ...

Jag trodde ju i min enfald att jag skulle få packa ihop mina saker och åka hem så fort jag vaknat i morse. Ingalunda. När en läkare kom på morgonronden började han tala om att det möjligen, men inte säkert, skulle kunna bli hemfärd på söndag. 

   Ingen hotellfrukost men hunger är en

   bra krydda

Det ställer ju till bekymmer med vår julresa. Vi har platser upp på söndag kväll men sedan är varenda plats till övre Norrland slutsåld fram till jul. Ingen katastrof för mig men mina nära och köra tyckte det var trist. Dock inte grabbarna Grus, som gärna ville ha plastfarfar vid sitt julbord. Efter lite prat hit och dit enades vi om att prioritera hälsan. Blir jag bra till söndag åker jag upp. Annars stannar jag kvar och hoppas på någon återbudsplats. 

En liten förfärlig tanke dyker upp. Tänk om jag kunde förebära ett seriöst skäl att avvika på julaftonskvällen, ta med lite julmat till stugan och förverkliga min dröm om att fira jul själv ute i stugan. Bara jag och Bing Crosby och Yngve Stoor! Det finns människor i min närhet som skulle gråta floder ens över att läsa dessa hemska rader.  För mig är problemet att finna ett bra svepskäl. Kanske ska jag köra med att jag vill vara volontär vid något kyrkligt evenemang för hemlösa? Det låter ädelt och ingen kan kolla om jag varit där... Nä, vännen B tyckte jag passerade alla gränser för oanständighet genom att ens tänka tanken ...

Nåväl. Det löser sig nog. Jag ser framtiden an med tillförsikt och njuter av min vistelse här. Jag mår ju hur bra som helst i min sjukbädd men erfor, när jag testade en rask promenad i korridoren, att jag inte är färdigbehandlad ännu. Man måste driva ut vätska ur kroppen för att bli av med vattnet i lungorna och därför har jag fått vätskedrivande medel. 

Har det funkat? OM!!! Det är djupa spår i golvmattan mellan säng  och toa och den uppmätta mängden ut överstiger vida den uppmätta mängden in. Sedan är det några mer värden som skall ner, men jag får mediciner i mängd och kommer att ha stor nytta av den dosett Anna gett mig i förtida julklapp. 

   En Bert Karlsson måltid? Möjligt, men 

   plasten var bara ett lock. 

Jag har fått agera övningsobjekt vid två tentamina för läkarstudenter idag. Det är elever som tentar av sin fjärde termin (av elva) och det var intressant. Den förste kunde sin läxa perfekt och gjorde en ytterst omfattande undersökning men gjorde inget personligt intryck. 

Den andre vart lite nervös, erkände detta och kom av sig mot slutet men ingav ett helt annat förtroende  och visade ett så äkta intresse för mig att han lyckades locka av mig hemligheten att jag ibland sover med strumpor på. Jag pratade med examinatorn om mina intryck efteråt och jag tror hon höll med. Hon sa i alla fall att det var ett väldigt bra betyg, när det kom från patienten själv. 

   Tämligen ätbart faktiskt!

Sedan har jag fått ett halsband också. Med en bricka som talar om att jag äter blodförtunnande medicin. Vid förmaksflimmer kan proppar bildas, som sedan lossnar och far upp i hjärnan så att man får en stroke. Min medicin mot detta är modern och mycket verkningsfull så vi får tro att jag slipper gå på en propp. 

Och precis nu fick jag veta att den här avdelningen ska stängas över helgen och att jag kommer att förflyttas till en annan. Då måste jag säkert dela rum men någon pratsugen knäppis. Blä!

I en sal på lasarettet

Aldrig hade jag väl kunnat ana, när jag slog upp mina ljusblå i morse, att denna dag skulle sluta i en sal på lasarettet. Det låter dramatiskt, men för mig, som hela tiden befunnit sig i händelsernas centrum är det inte så farligt. 

Jag gjorde ju ett lungtest i går som visade att jag knappast lider av astma och då undrade ju både sköterskan och jag vad det då kunde var. KOL nämndes och jag blev uppmanad att prick kl 8 idag ringa och boka ett akutbesök. 

                  Selfie på akuten 

Jag gjorde så och kl tio steg jag in hos min medicinman som även fått rapport från den lungröntgen jag gjorde på stan efter första besöket. Knappast KOL heller men vatten i lungsäcken och något förstorar hjärta. Vips tog de ett EKG och hjärtat började spöka än mer. Förmaksflimmer blev det nu och remiss till Karolinska med AKUT i stora röda bokstäver stämplat över. 

Denna gran av gummihandskar prydde akuten idag. 

Jag fick taxi dit och efter endast kort väntan låg jag i ett av deras akutbås där hela deras gigantiska vårdapparat kopplades på mig. EKG och dropp och blodprover och datortomografi och syreslang i näsan och folk som visade allra största intresse för min person. Och för detta betalar jag inte ett öre! Ett ganska fantastiskt land vi lever i. 

Så småningom kristalliserades mina problem ut. Vätska i lungorna som gör andningen svår och tung, samt en puls på över 150 när jag kom in, som står för andfåddhet och trötthet. De satte in medicin mot pulsen men fick inte ner den tillräckligt så därför håller de kvar mig i natt. Jag fick också vätskedrivande medel mot vattnet i lungorna och det tycks fungera utmärkt. Turligt nog har jag bara tre meter till toa jag är ensam på salen. 

      Äntligen - kvällskaffe 

Anna och Paula var här med laddare till mobilen nyss så nu klarar jag mig. Sjuksystern här trodde nämligen att det jan dröja ytterligare en dag innan pulsen är normal. Det känns skönt att jag tog tag i de här besvären så snabbt som jag gjorde. Nu känner jag ingen oro utan räknar med att KS ska fixa det här.