En dag som egentligen inte finns

Mitt tåg hem till stan gick rätt tidigt i morse så jag fick kliva upp och packa i svinottan. Det gick bra och jag stod i god tid på perrongen och väntade in mitt tåg som bara var tio minuter sent. Det var tvåvåningståget, som också kallas hungerexpressen eftersom där saknas all slags servering ombord, Inte ens en automat längre.

Utsikt från ett köksfönster

Eivor hade dock försett mig med en stor mugg med lock, där jag hade kaffe och en plastpåse laddad med tre smörgåsar. Givetvis med Gäseneost på. Detta räddade min resa, som gick riktigt bra. Jag satt och läste i min bok om hur man tolkar de resultat man får efter ett DNA-test och vips var jag framme i Sumpan. Jag hade kommit ihåg att om jag går av där kan jag ta en buss ända hem till dörren i princip.

Utsikt från ett morgontåg

Hemma kastade jag mig genast över ett släktforskaruppdrag jag fått av Eivor. Det gick bra och jag kom en bra bit på väg väldigt fort. Men halv fem ringde Anna och jag for in till centrum där vi möttes för att gå på bokrea. Jag gjorde ett fynd och ett icke-fynd. Astrid Lindgrenbiografin var slutsåld över allt. Men så fann jag Mankells bok Svenska gummistövlar, som är fortsättningen på Italienska skor. Den har jag länge drömt om att få tag i.

Det var nu jag kom på att den här dagen inte finns egentligen. Skottdagen har vi ju bara vart fjärde år så 75% av tiden finns inte denna dag. Och om man glufsar i sig lite god mat en sådan dag så räknas inte det. SÅ vi avslutade dagen med att traska iväg till en av våra gamla favoritkinakrogar, China Wang, och tog oss en god, men inte överdådig buffé. Vi var både självgående därifrån och nu ser vi på lördagens Skavlan.

En god och glad supé

Sista dagen i Västsverige för denna gång och eftersom SMHI lovat vackert väder idag också for jag iväg till Remmene och en sista nostalgifrossa för denna gång. Jag var bara tvungen att vänta på att lilla syster skulle masa sig upp ur sin paulun och fixa fram frukost och bilnycklar.

Vid halv tio satt jag i alla fall vid stora sten med en kaffemugg och en bulle inom bekvämt räckhåll. Genast kunde jag konstatera att vädertjänsten pratat i nattmössan. Iskalla vinda svepte in över slätten och det hjälpte föga att jag bar långkalsonger och undertröja. Lilla nästippen vart frusen och snorig men jag var tapper och stannade i dryga två timmar. 

Vid stenen i mitten brukade vår morfar sitta och se solen gå ner i nordväst efter arbetsdagens slut. 

Det är ändå något visst i att sitta där och minnas händelser, personer och platser från flydda tider. Jag for dock tillbaka strax efter tolv och kom hem lagom till lunch varefter jag lade mig att vila. De borde jag inte ha gjort ty knappt hade huvudet landat på kudden så togs där ett foto och jag fick schavottera på nätet. 

En stund senare dök kusinerna från sjuhärad upp och vi fick en sjusärdeles trivsam eftermiddag tillsammans. Först kaffe i salongen och därefter supé i salen. En supé, som inleddes med allsköns godsaker på ekplanka, följdes av en läcker kycklinggratäng och avslutades med rabarberpaj och vaniljsås.

 

Efter en sådan måltid och efter mången god historia och glada skratt mår både själ och mage gott och jag förtränger att jag borde packa. Egentligen har jag ju bara en väska så jag ställer klockan en kvart tidigare i morgon bitti för packning och avslutar min fyllda bägare. Lugn och ro i afton.

På jakt efter Svearikes vagga

Min resa till seminariet i Göteborg var givetvis det stora idag. Bara att åka ner och leta upp rätt spårvagn var ett litet äventyr men det löste jag galant. Det är ju bara drygt fyrtio år sedan jag bodde i Göteborg. Seminariet hölls i Vuxenskolans lokaler vid Redbergsplatsen och när jag kom var de flesta redan på plats men jag fann en bra ledig stol med gott om utrymme för benen.

Förste talaren hette Carl Ek och han gjorde en förnämlg genomgång av programserien Svearkes Vagga från 81-82 och allt det ståhej den ställde till med. Bland annat framhöll han vilken genial TV-männska Dag Stålsjö var och med vilka bild-och ljudmässiga knep han lyckades locka nästan lika mycket folk till sina historieprogram, som melodifestivalen gör idag. Han visade korta bildklipp för att förklara och det var kul. Till min lycka upptäckte jag att mycket, kanske allt, av serien finns på You Tube.

Nu var det lunch och då såg jag ett ansikte, som jag kände igen. Det dröjde en stund innan jag placerade det men så insåg jag den motbjudande sanningen. Det var Inger. En av de obehagligaste personer jag någonsin mött. Hon var lärarvikarie hos oss ett år och fullkomligt hämningslös. Hon hade hela alfabetet i sin diagnos och saknade allt vad självinsikt heter. Hon bråkade varje morgon med busschauffören om sina bussbiljetter så hon till slut bara fick åka med. Hon var expert på allt och visste allt. Hon var dock sjukskriven två månader sedan hon retat upp en skomakare, som kastat ut henne. Vi tänkte skicka blommor till skomakarn.

Idag kastade hon upp armen när det blev frågestund och vräkte ur sig en lång föreläsning om hur hon lyckats översätta några hittills okända grekiska handskrifter som skulle vara en exklusiv källa till historien om Sveriges kristnande. Hennes utläggning utmynnade aldrig i någon fråga men panelen lyckades på något sätt få tyst på kärringen. 

Sedan kom det en liten gubbe som gjorde samma sak. Han hade anfallit talarna i varje paus och lämnat dem lyckligt och självbelåtet flinande. Vid frågestunden fick han sin chans och höll en ännu längre och mer detaljerad föreläsning, som panelen aldrig lyckads få tyst på så jag gick för att hinna med tåget. 

Här har vi nu välkomnat kära syster från ännu en dag på matmässa i Göteborg där hon frotterat sig med Sveriges kockelit. Dock var hon inte med på TV idag. Vi firade hennes hemkomst med köpepizza och ett glas vin. Eller måhända två ...

En solskensdag

Aldrig kunde jag väl ana att det skulle bli sådant fantastiskt väder på min nostalgidag i Remmene. Men vår herre håller på de sina och lät en strålande varm vårsol skina på mig från en klarblå himmel. På vägen dit hade jag bunkrat upp med lite godsaker till kaffet och förmiddagen förflöt i högönskelig välmåga. 

Då och då gjorde jag en lov runt gården och tog lite bilder. Bl.a. Fick jag för mig att jag skulle ta foton av saker som inte finns längre. 

Här t.ex. ser vi det som är kvar av gamla moster Lisas lösöre. Sedan de närmaste valt de saker de kunde tänkas vilja ha återstod inte så mycket mer än det som kunde förtäras av lågor. Lika gott är det. 

På denna bit gräs låg det förr en fyrkantig syrénberså med trädgårdsmöbler och parasoll. Det var den givna samlingspunkten för utelivet. Här dracks elvakaffe på förmiddagen, åts middag mitt på dagen och togs en kaffe med kron någon enstaka kväll.

Här, där det nu växer några risiga bärbuskar, låg förr en gammal torpstuga som morfar köpt och flyttat dit till sin syster Amanda, när han gifte sig och mormor flyttade in i stora huset. På somrarna brukade vi sova inne till "Mandes" där det stod ett par våningssängar. 

Och här låg ett annat hus som användes som svinhus, traktorgarage och utedass. Morfar hade köpt det för trettio kronor av "Söltejohan" och flyttat hit det. Söltejohan dog när han tvingades in på ålderdomshem och inte fick dricka sin sprit. I ställe drack han mediciner ...

Jag for till Nossebro och broder I efter lunch och då tog jag en bild på denna bit åkermark nere "i Myra". Fram till för 70 år sedan låg här ett litet torpställe med boningshus, ladugård, stenmur, fruktträd, bärbuskar och gräsmatta. Inte ett spår av stället står att finna nu men min mor ritade av stället innan hon dog. Det är jag glad över.

Jag stannade till vid föräldrarnas grav när jag passerade Essunga och där såg fint ut. I Nossebro möttes jag sedan av semlor! Det har blivit många sådana i år och till rätt stor del beror det mig själv. Vi fick ett par timmars trevligt småpratande och skvaller innan jag for tillbaka. Klockan var inte så mycket så jag reste via Remmene innan jag for hem till Hudene och tillagade en kassler provencale eftersom husets fru var nere på matmässa och figurerade i TV.

Back to the roots

Idag skulle den så äntlgen bli av. Resan till kära syster i Gäsene härad och därmed tillfälle till några timmars meditativ vistelse i släktgården. Den gård som genom Guds och gudsons försyn fortfarande finns inom släkten, som forfarande kan besökas och där min mor växte upp. 

   Utsikt från ett X2000

Tåget gick inte förrän vid halv två så jag hade hela förmiddagen på mig att packa och göra mig klar. Då gjorde jag bl.a. en sak, som jag länge tänkt, men inte kommit mig för tidgare. Jag beställde ett DNA-test. Detta har på senare år blivit väldigt populärt bland släktforskare och förutom att finna nya, hittills okända släktingar, kan man få veta varifrån man härstammar riktigt långt tllbaka i tiden, både på fädernet och mödernet. Ni lär få höra mer om detta, kära läsare, när testet väl är gjort och resultatet kommit hit.

   Solnedgång över Gundleberget

Resan gick bra men till min förvanng var tåget näsan fullsatt. Jag trodde inte att så många reste mitt på dagen en vanlig torsdag. I Herrljunga hämtades jag av kära syster, som genast körde hem mig till det dukade  kaffebordet. Det var ett halvår sedan jag var här senast så det fanns mycket att tala om. Jag bröt dock upp ganska fort och for väg i den lånebil, som under mina dagar här inte går på diesel utan fastmer på etanol. 

"Jag sett vildgässens sträck under kvällande sky" (E Persson)

Jag ville gärna komma ner till den gamla grden och där strosade jag runt en stund och mindes hur annorlunda där var för sextio år sedan. En excentricitet man kan kosta på sig som gammal och halvgaggig. Det var precis lika fint som jag hoppats men lite kallt, så när skymningen lagt sig tillrätta for jag hem igen där bordet nu strax dukades upp med en läcker ostsåsig pastarätt. 

   Mums för magen

Kvällen avslutades därefter med glatt samspråk under otvugna former.

Våraningar

Onsdagar är härliga. Då kan jag med gott samvete stanna ute i stugan från tidiga morgonen till fram mot åtta på kvällen. Ja, jag vet. Jag skulle kunna stanna där dygnet runt om jag ville, men det tar liksom emot att jag sitter där ute och gonar mig medan min sambo sitter hemma och har tråkigt.

Jag vet redan nu att helgen kommer att bli förstörd näringsmässigt sett, så jag kunde lika gärna börja idag och det gjorde jag. Sedan småfåglarna fått sitt, kokade jag kaffe och tog fram en nyinköpt kanelbulle. Den satt fint.

Fåglarna tackade för maten genom att flockas kring foderautomaterna och jag såg nästan alla de arter som brukar finnas där. Själv ägnade jag mig dock mest åt att göra färdigt den bild av en husgavel som jag började på i förgår. Det var rätt mycket att göra för färgen på gaveln hade blivit alldeles för stark så den fick jag tona ner och det gick riktigt bra.

Dagens lunch blev densamma som igår. Rökt makrill invirad i pitabröd tillsammans med skivad paprika och sallad. Det var gott. Efter lunchen tog jag det lite lugnare och gick in och värmde upp storstugan så att jag kunde vila middag. Sedan städade jag undan alla målargrejorna och satte mig i favorithörnet och inväntade skymningen. Det märktes för första gången i vår att solen värmde så pass, att det kändes ända in till soffan.

Det var nu några timmar kvar tills jag skulle åka in till stan och jag gjorde inget mer än att sitta och se hur skymningen föll, chatta lite med en lillasyster eller två, höra det senaste från barnbarnet i Köpenhamn och på så sätt flög tiden fram.

När vi kom hem åt vi Nikkaluoktasoppa ikväll också och tog pitabröd med ost därtill. Vi har haft en tids glapp i Gäseneostandet och därvid nödgats nyttja bleka kopior men ikväll tog den osten äntligen slut så att vi kunde deflorera den bondmora vi köpte av Eivor i lördags. Den var god.

Och nu är vi hemma och ser på Sveriges Mästerkock där jag i år har två hatobjekt. Framför allt en 44-årig fjolla, som ser ut som om snoret hänger ur näsan och ständigt går omkring med stickad toppluva inomhus. Den andra är en ung tjej som pratar babyspråk och dessutom beter sig som en sådan. Övriga verkar trevliga och värda att vinna allihop.

En första svensk bok

Jag har sedan ett par dagar närt en längtan efter våfflor. Detta har nog sin grund i att jag råkade få syn på en bild av de där våfflorna jag lagade över öppen eld ute vid stugan i fjol. Jag har kämpat emot ett par dagar men i morse stod jag inte längre stark utan gjorde mig en sats mumsiga, välgräddade våfflor.

Resten av förmiddagen ägnade jag lite släktforskning och annat rutinarbete men vid lunchtid drog jag mig fram mot city för att handla en bok - Emil i Lönneberga. Inbunden. Bakgrunden till detta är att Annas kusin C, som kanske kan sägas ha större hjärta än hjärna, har tagit emot tre ensamkommande flyktingpojkar från Afghanistan i sitt hem. Två är i 7-8 års åldern och en är vuxen.

Den yngste fyller år i veckan och har aldrig haft ett födelsedagskalas. Han hade blivit helt förstummad när C frågade vad han ville ha i present och till slut, när han förstod frågans verkliga innebörd, viskat fram att han ville ha en hund. Eller en katt. En hund får han av Anna. Ett hiskeligt blått vidunder i velour men själv tänkte jag lite längre framåt i tiden.

Jag tänker att han, när han blir stor, skall kunna visa upp en fin inbunden bok och säga att "detta är min första svenska bok, den bok som fick mig att lära mig läsa svenska"! Och vad vore väl bättre än Emil. En bok som kommer att lära honom mycket om sitt nya hemland. Och som komer att ge honom många härliga läsupplevelser. Vi har ju redan sett hur ett litet barn i fjärran land blivit helt förtrollad av den emilbok vi gett henne.

Resten av eftermiddagen ägnade jag mig åt att förbereda mig inför körens årsmöte ikväll. Jag lagade också en soppa som Anna beställt - Nikkaluoktasoppa - som lagas på köttfärs, vitkål och purjolök. Den blev betydligt godare än den ser ut och vi avnjöt den gemensamt när vi kommit hem från körsång respektive oljefat.

Årsmötet hade jag inte behövt planera för ordföranden hade missat både kallelse och verksamhetsberättelse. Vi fick dock avnjuta de semlor och det kaffe han i alla fall lyckats beställa och det tog vi efter sångövningen. Jag noterade idag att tre personer tog fram sina mobiler och fotograferade de uppgifter som ledaren skrivit upp på vita tavlan. De har lärt av mig!

Måndagsfröjd

Det känns alldeles extra fint att åka ut och sätta sig i stugan en måndag då mina kollegor kommer tillbaka till katedern efter ett snabbt förbiilande februarilov. Jag kände mig inspirerad att måla och gjorde klart bilden ur "Sent i November" och fortsatte sedan direkt med ännu en vinkel på det gamla remmenehuset. Förefaller säkert tjatigt för alla utom för mig själv.

Efter lunch på korv och rödkål for jag hem och vilade middag och innan det var dags att åka till läxhjälpen. Innan dess förberedde jag kvällsmaten som vanligt. Det blev rekord på läxhjälpen idag med alla tolv pojkar inne samtidigt. Då var även deras tränare med så de klarade trängseln utmärkt och jobbade bra. Nästa vecka har de sportlov och inför detta hade de alla mer eller mindre stora prov.

Högmässotid

Idag skulle jag träffa förre kassören i manskören och gå igenom sammanställningen av fjolårets ekonomi.  Vi hade kommit överens om att ses vid högmässotid vilket jag tolkade som någonstans mellan tio och elva. Det gjorde inte han. När jag ringde på halv elva svarade en sömndrucken stämma att vi fastställer ny tid till ett.

Jag for och handlade och återvände sedan vid sagda tid. Det kom inte ut så mycket av mötet mer än att han tog tillbaka alla papper från i fjol och sa att han skulle göra det själv. Det verkar vettigt eftersom jag blivit kassör först i år. Resten av dagen tillbringades i stillhet. Jag lagade en god köttfärssås till lunch och till kvällsmat åt vi en av de ostkakor, vi köpte på Nordiska igår. Den var god.

Vid femtiden kom Paula och hämtade sin hund, som hon egentligen skulle ha haft hela helgen, men det kom tydligen annat emellan. Hon skall ha hunden två dagar varannan vecka men hittills har hon haft sådan otur att hon blivit upptagen och tvingad att lämna jycken till oss.

Sedan har vi sett på TV men inte de reguljära sändningarna utan sådant vi missat tidigare och återfunnit på SVT-play. En sådan pärla var sista avsnittet av Bastubaletten och ett program om och av Lars Lerin. Det är mycket med honom i TV nu. Vi såg även en dokumentär om Ted Gärdestad, som skulle fyllt 60 i år.

Vi har nu bestämt att vi skall börja renovera köket och jag har köpt hem grejer för att tvätta taket. Det känns som ett stort projekt och jag har dragit mig för själva starten. Döm då om min lättnad, när Anna tyckte jag skulle vänta till nästa vecka eftersom jag skall resa bort redan på torsdag. Skall man börja ett stort projekt skall man ha gott om tid.

En mycket fin dag

Idag har jag haft en riktigt fin dag. Den började med att vi tog tunnelbana in till city och sedan spårvagn ut till Nordiska Museet. Bara en sån sak! Där möttes vi av köer långt ut på gatan och jag insåg vilken otrolig attraktionskraft kära syster E måtte ha. Dels förevisade och sålde hon ost från sitt kära mejeri och dels skulle hon hålla föredrag om detta 

Ja, det var väl några till som sålde ost ty det var museets årliga ostmässa, men jag är övertygad om att det var syster E, som var det stora dragplåstret. Att sedan entréavgiften var ganska hög gjorde bara hennes insats än mer värdefull. 

Vi kom dit vid elva och då gick det fortfarande att röra sig ganska obehindrat men när vi gick var det rena ullaredsträngseln. Och naturligtvis gick det en massa hipsterkarlar och sköt stora barnvagnar framför sig mitt inne i röran. Nåväl. Eftersom vi varit i tid fick vi smaka mycket ost och vi for hemåt, mätta och belåtna. 

Vi vilade lite tills Paula kom med hunden, som jag i ett svagt ögonblick lovat att passa. Fast det gick rätt bra. Anna skulle på femtioårskalas för en kollega på en djurgårdsrestaurang och jag tänkte då ha min egen lilla fest ute i stugan. Nu när jag hade hunden stack jag ut tidigt medan det ännu var ljust. 

Anna har inte mina nördiga anlag och förstår nog inte tjusningen med att vara ensam ute i storskogen en lördag kväll, mitt under pågående melodifestival. Men det förstår jag och det räcker! Jag hade redan igår bunkrat upp med god mat men inledde kvällen med min egen melodifestival på vevgrammofonen. Det lät mycket bättre. Sedan chattade jag lite med systrar, barn och barnbarn innan jag började med supén.

I skenet av en marschall stekte jag min entrecôte, som sedan avsmakades med en portion coleslaw och ett glas rött vin. Jag hade räknat ut att promillena av detta skulle vara försumbara efter två timmar. Jag är nu, två och en halv timme senare, fortfarande kvar så jag kan köra hem när som helst. 

Jag har dock enträget bett Anna höra av sig, när hon är klar så hon slipper ta sig hem kommunalt en lördag kväll med så mycket löst folk som stryker omkring nuförtiden. Vi får hoppas hon hörsammar detta. Själv har jag det så underbart man bara kan ha det. Tyst och stilla och en bra piratenbok. Vad mer kan man begära?

Fredag igen

Mina yrkesarbetande vänner blir alltid så euforiska på fredagar och det kan man kanske förstå när man sliter och släpar i grottekvarnen. Denna vecka har det varit februarilov så idag har det inte märkts så mycket av fredagsglädjen. Kanske är det ångesten inför den annalkande måndagen som börjar göra sig påmind.

Jag lyssnar ibland på ett program i P1, som heter skolministeriet och där talade de idag om den ökande utslagningen av lärare. Under de senaste fem åren har sjukskrivningarna av psykosociala skäl ökat med 57% bland högstadielärare. Bland gymnasielärare är motsvarande siffra 87%. Jag kan förstå detta. De enda åtgärder skolpolitikerna hade att föreslå var högre lön och mindre administration. Något, som det talats mycket om de senaste åren, men som det märks mycket litet av i praktiken enligt fackrepresentanter som intervjuades.

Jag har flera ännu verksamma kollegor som inför varje ledighet utbrister hur de kommer att sakna sina goa elever. Det är väl bra men jag kan inte frigöra mig från tanken, att de säger detta i samma anda som Magnus Härenstams flygrädda läkare i sällskapsresan, när han sträcker ut armarna och upprepar "Jag är inte rädd, jag kan flyga". Man uttrycker sin saknad nästan som en besvärjelse.

Det var bättre förr. Alla har inte den intellektuella kapaciteten att tillgodogöra sig de mål som krävs för att bli godkänd. Förr fick dessa sluta medan de fortfarande var unga och rätt oförstörda, för att gå ut och börja jobba. Det de hade hade de i sina händer och de kunde skapa sig goda liv med dessas hjälp, medan de studiebegåvade skaffade sig höga utbildningar, höga studieskulder och höga löner. På den tiden var läraryrket en dröm. Duktiga, motiverade elever, som visste att om de ville bli något så gällde det att hänga i.  Detta var naturligtvis inte jämlikt så att det fick inte fortsätta så.

Dessutom började de jobb försvinna som en 13-åring kunde klara och då tvingar man dem kvar i ett skolsystem, som knäcker deras självförtroende och framtidstro,  tills de blir gamla nog att gå ut och jobba och då får de ändå inga bra jobb för numera kräver även en sopborste en teoretisk grund att vila på.

Och nu när jag hävt ur mig lite gammalmansgnäll kan jag konstatera att min dag varit bra. Jag var ute i stugan helt kort för att hämta en laddningsladd till mobilen, som jag glömt. Jag passade då på att köpa lite god mat och bunkra upp med ty i morgon kväll skall jag och vovven vara där själva och njuta melodifestival med 78-varvare. Anna är nämligen bjuden på 50-årtskalas på restaurang på Djurgården. Något som hon inte alls har lust med, men heller inte funnit något bra skäl att slingra sig ur.

Jag tog med bruna bönor från igår hem och köpte med lite stekfläsk och fick mig en kalasmiddag även idag. Det slog mig dock i samtal med kära syster M att jag kanske borde börja tänka på att få plats i min finkostym tills vi reser till San Francisco. Det är 87 dagar kvar idag och på den tiden bör jag lätt kunna gå ner 7-8 kg. Om jag börjar snart...

Ikväll har vi varit själva hemma och ätit köpesushi och slöat framför ett skämtprogram och framför Skavlan.

PS: Mitt barnbarn har äntligen börjat få lite riktigt rosa kläder. Det är kusin K, som är nere och strör grus i det genusperspektiva maskineriet. Men vänta bara. Snart kommer jag med min modelljärnväg och ställer allt tillrätta igen!

Bruna bönor, rödkål och isterband

SMHI gick ut med klass 1 varning för snö och snöhalka i stockholmsområdet idag så jag tvekade först om jag skulle åka ut, men så hade jag ju min goda lunchmat därute. Den jag köpte igår, men aldrig använde då. Så vi for ut, vovven och jag, men nu körde jag inte fram till min parkering utan stannade lite längre bort så jag slapp riskera att fastna i uppförsbacken på hemvägen.

Det var riktigt vackert när jag kom ut och snöflingor föll sakta och fint. Till att börja med. Snart nog droppade dock smältvatten från taket och snön blev kram och blöt. Vovven la sig snällt inne i storstugan, medan jag satte mig på verandan, som jag värmde upp och fick en riktigt fin dag. Eller halvdag. Jag började med en fika och en ostmacka.

Sedan tog jag fram mina målargrejor och började göra om trädgårdsbordet från igår. Det gick rätt bra men bordet såg aningen skevt ut när jag var klar. Får förklara det med att gräsmattan var lite ojämn just där och att bordet står lite snett.

Nu var klockan 12 och dags för lunch. Jag värmde rödkål, bruna bönor och stekte mina isterband och dukade upp till en riktig festmåltid. Jag undrade dock vad expertjuryn i Sveriges Mästerkock skulle sagt om detta. De skulle nog inte inse hur gott jag åt. Och en liten, liten pärla till unnade jag mig.

Efter maten kände jag fortfarande lust att måla och jag började på en bild från mumindalen ur boken Sent i November. Jag gör om den lite grann och tänker att den skall nog Nils få när jag kommer dit nästa gång. Han läser inte den här bloggen, så det är riskfritt att avslöja och skulle han läsa så har han något att glädja sig åt.

Jag for hem ganska tidigt idag för att hinna ta vägen förbi Hagby Soptipp. En underbar plats som det är lika skönmt att besöka varje gång. Detta var första gången i år. Och absolut inte sista. Hemma sov jag middag och sedan började jag tillaga kokt torsk med äggsås tills Anna kom hem. Och sedan har vi sett Antikrundan.