Stugdag med förhinder

Anna började sent idag så jag kom inte heller iväg till stugan förrän vid tiotiden. Kanske var det denna ändring i rutinerna som gjorde att jag glömde ta mina tabletter i morse. Detta har bara skett en gång förut och även den gången fick jag fara hem, så det hände inget allvarligt, men det känns ju snopet, när man sett fram mot en lugn dag i stugan.

Jag hann dock göra de "jobb" jag planerat innan jag kom ihåg tabletterna. Det ena var att lägga in några rejäla kylklampar i källaren för att se om det kunde sänka temperaturen. Det var 11,5 grader när jag kom i förmiddags och när jag åkte hem en timme senare var det 10,5. Får se vad som hänt i morgon.

Jag hann också gräva bort några stora tuvor av vår Praktlysing, en planta, som sprider sig som ogräs. Vår klätterhortensia, som vi köpte för flera år sedan har äntligen börjat ta sig men praktlysingen hotar att konkurrera ut den så lysingen fick alltså flytta på sig. Där den växt tömde jag ut en säck jord och satte ner det som jag tror är Stockrosor. Spaden var för övrigt alldeles nyinköpt. På K-rauta i Bromma i morse.

Men redan vid tolv for jag alltså hem och här hemma släktforskade jag lite och skruvade sedan isär grannens lagerhyllor. Han ringde på igår och undrade om vi ville ha ett par hyllor som han tänkt slänga och Anna ville genast ha dem till skolan. De var dock för stora för bilen så jag skruvade isär dem idag.

Jag for sedan iväg till skolan, där Anna hade stängning idag. Med hjälp av ett stackars barn, som inte blivit hämtat i tid skruvade jag ihop hyllorna igen och så vart det lilla barnet lyckligt. Det är inte ofta en sjuåring behöver göra nytta för sig idag och jag tror de gillar att göra det.

Anna och jag for nu iväg till Fjällgatan för att ta årets premiärfika. Det var alldeles för varmt för att åka hem och sätta sig framför dåliga TV-program. Vi fick en lång fin fikastund innan vi till slut for hem och satte oss framför nyheterna, som idag berättar om hur prästerna farit ut och slagit runt för flera miljoner i några stockholmsförsamlingar. Kanske dags att gå ur nu.

Borta bra men ...

Det var spännande att gå ner till parkeringen och starta bilen i morse. Skulle den sucka sorgset och dö eller raskt springa igång och bege sig ut i världen. Den levde! Motorn drog igång direkt och på ystra hjul körde den ut till stugan.

Jag handlade lite fikabröd på vägen ut men sedan, när jag kommit fram, gick jag direkt ner till grå boden och plockade en stor härlig bukett av liljekonvaljer. Det finns nog ingen doft som är så härlig som dessas och jag ställde genast upp dem så att solen lyste upp blommorna ännu mer. Sedan kokade jag mitt morgonkaffe.

Det kan inte hjälpas. Hur roligt det än må vara att äta, dricka, titta, uppleva i San Francisco, så är den här stunden ute i stugan, när man satt sig i favorithörnet med sin kaffekopp, helt oslagbar. Så här på morgonen är det svalt och skönt inne på verandan. Jag satt där en bra stund och gick igenom instruktionsboken till kameran och tog lite testbilder.

Testbild på Pelargon tagen med zoom, stativ och självutlösare

Dessa blev mycket bra och jag kände mig nöjd med mitt köp. När det gällde att föra över bilder från kameran till surfplattan fick jag inte mycket hjälp av instruktionsboken. Då satte jag mig i stället att pröva själv och vips hade jag laddat över bilderna till både kamera och platta. Nöjd med mig själv gick jag ut och satte mig i skuggan för att se på hur träden växte.

Testbild tagen med stativ

Detta ägnade jag mig åt resten av dagen, som helt gick i förslöelsens tecken. Jag åt lite stekt fläsk från Ericsons med potatis. Jag sov middag, först i vilstolen, sedan på verandasoffan och sist på sovrumssängen. Jag läste i skrivmaskinsdagboken och jag gjorde faktiskt lite nytta också.

Vi hade tre små pelargoner kvar och dessa planterade jag i de krukor, som skall sitta i väggstativet. Jag fick också ett facebooktips om ett bad för bin och det gjorde jag i ordning med småsten från silverfallet i en liten trädgårdsdekoration vi haft stående. Hoppas bina hittar dit.

Testbild tagen med stativ och självutlösare och zoom

Hemresan blev bökig. Jag han ända hem och hade till och med öppnat garageporten, när jag insåg att både surfplatta och mobil låg kvar på vår utehylla på bryggan. Det fanns inte så mycket mer att göra än att åka tillbaka och hämta. Men då fick jag också tillfälle att stanna till i blomsterhandeln och köpa pelargonjord, som Anna ringde och beställde.

Testbild tagen genom fönstret på stativ

Och nu sitter vi och slöar framför et trädgårdsprogram. Nys var var granne här och undrade om vi ville ha ett par lagerhyllor, som han skulle rensa ut. Vi har inte plats, men Anna ville gärna ha dem till skolan. Efter lite funderande beslöt vi oss för att skruva isär den i morgon och köra ut dem.

Gnissel i maskineriet

Det var inte lätt att sova hela natten. Halv tre vaknade jag pigg och nyter och kunde inte somna om, så jag gick upp och fortsatte sortera bilder från resan. Halv sex började jag bli lite mosig och hur det var så vaknade jag sedan inte förrän vid tio då Anna ruskade liv i mig. Hög tid att gå upp och utfodra lillasyster, som skulle med tåget tjugo över ett.

Dock ville hon träffa storasyster E, som är på mässa i stan som vanligt. Denna gång på Djurgården. Inga problem, det skulle vi fint hinna med innan tåget gick. Bara att ta bilen ... Trodde vi ja. Det var nu det vart gnissel i maskineriet. Eller snarare knatter. Bilen gav ifrån sig en trött suck, när jag vred om startnyckeln och vid nästa försök kom knattret. Det lät som rena kulsprutan. Växellådan har pajat trodde vi...

Det är nu det är tur att det finns internet. Anna skrev in "Det låter som en kulspruta när man försöker starta sin Volvo" på Google och vips kom det upp massor av tips från folk som varit med om precis samma sak. Det var nog inte växellådan. Snarare batteriet, som laddat ur och inte orkade dra runt startmotorn. Jag hade haft i mobilladdaren under två veckor. och det kanske hade varit för mycket för den lille röe.

Hur som helst hade vi inte tid med det nu. Martina skulle till tåget och dessförinnan till Djurgården, men allt hanns med ty det var sådan tur att vi hade Paulas bil just denna helg. Hon har varit på konsert i Göteborg och lämnat sin bil i Annas vård. Den kom väl till pass nu. Martina fick säga hej till storasyster och vi lämnade henne på Centralen i god tid.

Vi for nu ut till stugan, vilket alltid är lika spännande, när man varit borta en längre period. Allt var lugnt där men trädgårdsarbetet eftersatt. Sådant roar Anna och hon satte genast igång, medan jag, förebärande jet-lag, tog det lite lugnt med spadar och hackor. Hon började med att återplantera de växter jag flyttade ut från rabatten i höstas.

Allt var sig likt i stugan!

Sedan for vi till en blomsterbutik och köpte pelargoner och kryddväxter, som vi sedan for tillbaka och planterade. Jag satte faktiskt ner kryddväxterna men fortsatte sedan med maten som blev korv med Cole Slaw. När vi ätit och Anna var klar med sitt for vi hemåt ty jag var mycket spänd på hur det skulle gå med bilen. Vi hade nämligen fått tips av broder I om att testa med startkablar.

Ett Norwegianplan har varit nere och vänt vid stugan innan landning.
Kanske det vi kom med igår. Det såg stort ut...

Vi gjorde så och undret inträffade. Bilen gick igång direkt. Nu fick den inte stanna så jag tog en ordentlig tur ut på Essingeleden och ner genom söderlänken. Där fick jag telefon om att Paula och Emma var att vänta hem från Göteborg vid Gullmarsplan och att de önskade skjuts. Även detta löste jag utan att stanna bilen och sedan var det bara att köra hem damerna, var och en till sitt.

Och nu sitter jag och hoppas att det är snart är läggdags för huvudet är tröttare än det brukar vara vid tiotiden. Det skall bli spännande att se om bilen startar i morgon bitti. Den var lite tveksam när jag testade den i kväll, en stund efter det att jag parkerat...

Jet-lag

Nu är vi lyckligt och väl hemma . Åtminstone jag. Martina undfår inte denna nåd förrän i morgon. Vi sov inget på planet men "vilade intensivt" som Martina uttryckte saken. Vi satt tysta och blundade i flera timmar vilket var lättare nu när vi åkte genom en natt. Vi känner oss dock tämligen jet-laggade så det får bli en kort text idag.

Det var dock skönt när vi kunde se ut genom fönstren och se de första öarna i norska skärgården under oss.

Det var lättare att komma in i Sverige än i USA och vi var fort igenom tullen. Medan vi väntade på väskorna poserade jag bredvid min släkting, Birger Jarl, som väl påminner lite om mig? Resan hem till Solna tog dock lite tid för vi hade oflyt med bussarna.

Till slut steg jag dock ur hissen och resan var över. Vi åt en god gratäng, som Anna lagat och sedan var vi så pass mosiga att vi båda slängde oss i snarkofagerna och tog oss en tvåtimmarssömn.

Och nu har vi varit uppe nästan ända till tio och känner, att nu kan det nog vara dags att lägga sig på riktigt.

Ajöss för denna gång

Så var det då slut på amerkaresan för denna gång. Vi sitter ute på Oakland AirPort där jag konstaterat att tax-freebutiken är ynkligt liten och äckligt dyr.

Annars är allt bra med oss. Vi packade i morse och tog oss sedan ut till flygplatsen med buss, Bart (tunnelbanan) och flygtåget. En ny snabb skyttel fram till terminalerna. 

   En sista bild på sonens boning 

Vi skall gå ombord om en timme och innan dess har vi tänk äta lite för att klara överfarten på de små portioner som ingår. Som vanligt kan vi konstatera att borta är bra men hemma ännu bättre. Fast vi har haft en härlig tid här!

Femtioårsfirande!

Idag har vi haft en femtioåring att fira men själva firandet har skett på precis det diskreta sätt man önskar, när man far till andra sidan jorden för att undvika dagen.

Vi hade kvar två saker på vår flexibla att-göra-lista och det var Twin Peaks och The Morago Steps. Det första, två höga kullar med en fantastisk utsikt över stan och det senare, en mycket konstnärligt utformad trappa. 

Vi tog buss upp till Twin Peaks, men sista biten fick man gå själv. Inga problem för en spänstig pensionär, men en ack så mödosam upplevelse för en nybliven femtioåring. Hon såg mycket medtagen ut efter klättringen. 

Mycket folk hade samlats vid de bästa utsiktspunkterna men konstigt nog fanns här ingen som helst servering. Jag hittade dock en ganska enkelt placerad geocache, som jag signerade med lillasysters blyertspenna. 

Nästa sevärdhet var alltså trapporna, som skall ses nerifrån. Varje sättsteg (de lodräta delarna) är smyckat med mosaik på ett sådant sätt att de tillsammans bildar vackra mönster när man ser dem.

För att ta oss till Moraga testade jag för första gången Lyft. Det privata taxisystem, som blivit så omdiskuterat i Sverige, men som är etablerat här. Anders har värvat mig som kund, vilket gett mig femtio dollar att åka för och honom tjugo dollar, när jag väl gjorde min första resa. 

Det fungerade otroligt bra. Jag knappade in vart jag ville åka i en app, som visste var jag fanns och genast fick jag upp en bild på bilen och föraren, som skulle köra mig. Denne kom inom några minuter och hade godheten att köra oss till översta delen av trappan. 

Väl framme var det bara att gå ur bilen och börja gå neråt. Appen visste att vi hade 50$ och föraren fick vad han skulle ha (c:a 9$) på sitt konto. 

Vi stannade och tog bilder vid varje trappavsats och så var det fler som gjorde. En japansk familj fotade sin vackra dotter, som villigt poserade både  länge och väl. Detsamma gjorde jag med min vackra lillasyster, som dock poserade något mer motvilligt.

Fortfarande hade vi inte fått något kaffe och viss oro uppstod kring detta. Efter en snabb överläggning och en titt på den app, som visar busstrafiken, bestämde vi oss för ett återbesök på Ghirardellis och tog buss tvärs genom staden.

Vi hade tänkt ta kaffe och glass men staden är stor, bussresan tog tid och hungern började slita i våra inälvor. Vi satsade därför på en vanlig fet amerikansk lunch på Loris, med en härligt utsikt ut över bukten. Jag tog friterade räkor och de var goda.

Detta visade sig bli Martinas födelsedagskalas ty hon bjöd frikostigt. Sedan stod jag för desserten, som mycket riktigt blev glass och kaffe inne på Ghiradelli. Fortfarande med utsikt över bukten.

Nu hade klockan blivit så mycket att jag kände soffan kalla och vi letade oss hemåt  med lokalbussarna. Snart låg jag raklång i soffhörnet och smälte maten medan middagssömnen drog en behaglig slöja över mig. 

Dagen var dock inte slut ännu. Den hade bara börjat, ty klockan sju hade Anders beställt bord på en fin brasiliansk restaurang känd för sin läckra grillbuffé. Vi klädde upp oss efter bästa förmåga och, styrkta av våra nyvunna insikter i Lyft, tog vi bil ner till stan igen. 

Anders hade valt ett bra ställe. Frestande sallader stod framdukade mitt i rummet och svartklädda kypare gick omkring med grillspett och skar för gästerna bitar av härligt grillat kött. Sexton olika sorter. Givetvis orkade jag inte alla.

Det pinsamma i träffade, att när det blev dessert så förmådde jag inte äta upp allt. Jag som aldrig lämnar mat. Kan det vara åldern? Martina orkade dock och skam vore det väl annars.

Den födelsedag hon hoppats fira utan åthävor uppmärksammades av personalen, sedan "någon" tipsat dessa om att vi kommit för att fira en femtioåring.

På Martinas glass stod ett tänt tårtljus nedstucket och några servitörer sjöng en rask och klämmig version av Happy Birthday på portugisiska. Hon tog uppvaktningen med god och bibehållen fattning. Hon fick dessutom lite presenter, som jag smugglat med, så helt undgick hon inte firande. Min present var att bjuda på middagen. 

Och nu sitter vi åter i hemsoffan med var sin lysande platta i knät och summerar dagens intryck. Eller kanske rentav hela resans ty i morgon är det slut och vi åker hem igen. Tur att jag skrivit dagbok så flitigt, så att jag minns allt vi gjort.

Att låta sig luras in i turistfällorna

Idag har vi villigt låtit oss luras in i turistfällorna. Eller åtminstone en sådan - Pir 39 nere vid Fishermans Wharf. Där råder tingel-tanglets och krimskramsets marknadskrafter och även dessa föll vi för. 

Jag ville dock ha en väg, som var mödan värd till piren och tog därför en buss rakt ner mot Castro, stadsdelen där man flaggar i regnbågens färger och där linjen, som körs med gamla veteranspårvagnar börjar. En sådan vagn tog vi och fick en lång mysig resa utefter hela Market street och vidare på Embarcadero.  

Resan tog sin lilla tid så när vi kom fram började vi turistandet med att ta en kaffe och en crêpes till förmiddagsfika. Sedan shoppade Martina loss rejält och köpte dels en rosa luvjacka (så hon kan se kriminell ut) och dels en röd t-tröja. Båda tryckta med San Francisco på framsida.

Jag handlade också litet. Jag har några gossar hemmavid, som nog kan tänka sig lite amerikanskt godis, så jag köpte en massa kolor i olika smaker och av en typ, som jag själv inte gillar. Men jag vet att ungar saknar smak och gärna trycker i sig dem.

  På detta hotell bodde vi för fyra år sedan

Vi hölls nog nere på piren i över en timme men sedan tog vi bussen upp mot China Town. Det lär vara den största kinesiska bosättningen utanför Kina och det märks i hela stan att kineserna utgör ett stort inslag i befolkningen. 

Martina hade inte sett själva ingången till "staden" - Dragon Gate, så jag lotsade henne dit och sedan flanerade vi genom huvudgatan och slank in i en liten butik, där vi bjöds på te, och - naturligtvis - även köpte dyrt, exklusivt te. 

Jag var inne i den butiken med Anders för fyra år sedan och frågade efter den gamle man, som skötte teceremonin då. Han var fortfarande i livet, men jobbade inte just denna dag. 

Vi hade bestämt oss för att äta kinesiskt idag och valde en liten anspråkslös sylta i all enkelhet. Den visad sig vara rena fullträffen. Där var halvsnyggt och halvtrevligt i lokalen, men maten var nog bland den bästa kinamat jag någonsin ätit. Och riklig! Vi orkade inte allt utan fick med oss var sin box hem, som vi hade till kvällsmat. 

Nu hade vi bara ett uppdrag kvar och det var att åka till kalsongaffären. Det köpcenter där jag köpte kallingar igår. De var inte billiga men synnerligen bekväma, så jag köpte ytterligare ett antal. Samt lite mat. 

Sedan var det inte så lång väg hem, där en hägrande kaffe med chokladmuffins på altanen väntade. Även en skön soffa väntade och i den sov jag middag tills Anders kom hem och vi petade i oss av vår kinamat från lunchen.

Sist fick vi besök av ett par trevliga ungdomar, som lånat något av H, som de skulle lämna åter. De stannade en stund i glatt samspråk kring en pava rödtjut och nu, sedan de gått, sitter vi här i soffan med var sin iPad i knät  - igen. 

H är inte hemma ikväll eftersom hon har ett par dagars exkursion ner utefter kusten, i Monterey, så nu klingar endast ärans och hjältarnas språk mellan väggarna.

PS. Stödstrumporna funkade idag också!