225-årsjubileum

När jag tittade igenom vad som hänt denna dag i fjol och förfjol på Facebook såg jag att det idag är 225 år sedan Trollflöjten hade urpremiär. Det måste firas - med Mozartkulor. Jag stannade till vid ICA-Maxi på vägen ut till stugan men fann inga kulor. Det närmaste jag kom var en mandelbiskvier och det fick duga. Vad gör man inte för sin operafavorit.

Vädret var soligt och grant men det blåste friskt så det var skönt att sitta inne på verandan. Småfåglarna flaxade och pep kring talgbollarna så det var en fröjd att se det. Själv åt jag också ganska fettrikt idag - ett par rökta makrillfiléer. Med ett gott bröd därtill. Jag stannade dock inte kvar så där jättelänge för jag hade råkat få syn på en påse rabarber i frysen i morse. De skulle passa perfekt till fredagsdessert så jag for hem, när jag ätit lunch och gjorde några småpajer i våra silikonformar.

Vi åt ju kålpudding igår och den fick så "med beröm godkänd" att vi tog den idag också. Och nu, sedan vi bänkat oss framför kvällens TV-program, där Skavlan med Paul Simon lockar mest, ska vi strax ta och testa pajen. Och nu är det gjort. "Med utmärkt beröm godkänd"

En hemmadag

Idag stannade jag hemma. Jag tänkte att jag kan ju inte bara sitta ute i skogen och uggla. Jag måste ju känna på stadslivet lite också. Fast fan vet. Det var en aning småtrist, speciellt som vädret var så tjusigt - blåst, regn, kyla.

Jag ägnade min dag åt att försöka hålla liv i ett stort gravljus, som ideligen blåste ut i sin lykta. Ända tills jag satte den i en glob med en massa hål i. Hålen silade vinden, så att ljuset brann nästan hela tiden. I gravlyktan ställde jag ett litet blockljus och det brann bättre än det stora gravljuset.

Det blåste hårt idag

Anna berättade för ett tag sedan om ett bottennapp i sin mathållning, när jag är bortrest. Hur hon en gång suttit med en tallrik fil och en tjock skinkskiva till middag när hon kom hem. Idag gjorde jag nästan likadant.

I kylen fann jag ett paket grillkorv som gått ut den 17 sept och i frysen några gamla torra korvbröd. Detta blev min lunch. En förmildrande omständighet kan vara att jag satt ute på balkongen och åt. Jag fick frisk luft och jag fick faktiskt behålla korven.

Inne ägnade jag mig åt släktforskning. Jag har i princip tre projekt på gång där.
Nr 1. Söka ättlingar till mors äldsta kända förfader
Nr 2. Söka ättlingar till fars äldsta kända förfader.
Nr 3. Söka efter sanningshalten i påståendet att lillasyster gift in sig i en gammal adlig släkt.

Av dessa är de två första ganska enkla och rutinartade och inte jätteroliga medan det sista är spännande och svårare och betydligt roligare. Så idag ägnade jag mig åt detta och kunde gå ett par generationer ytterligare bakåt i Källunga socken. Men inte fann jag någon adelsman inte...

Fram på eftermiddagen tog jag tag i projekt kålpudding. Anna hade köpt kål igår och vi hade köttfärs i frysen så det var bara att sätta igång. Det gick väldigt bra och Anna åt säkert dubbelt så mycket som hon borde men det är roligt när maten man lagar uppskattas.

Och nu sitter vi och kollar TV och bildskärm som vanligt. Det är torsdagskväll i folkhemmet.

Idag för 8 år sedan

Det var härligt att komma ut till stugan idag och få gå med regnet skvalande ner i nacken. Det var så man nästan hörde hur trattkantarellerna började bana sig väg upp genom mossan.

Jag gick genast in på verandan och började måla mina julkort. Först gjorde jag en prototyp och sedan fem någorlunda lika till.  Jag hittade ett block med akvarellpapper i vykortsformat och det använde jag. Det tog sin lilla tid för färgerna skulle torka mellan de olika lagren för att inte blandas och ge fel effekt.

Mitt på dagen tog jag lunchpaus och den bestod idag av inlagd sill och potatis. Inte så mycket för att jag längtade efter sommarmat utan för att jag hade återupptäckt min gamla OP och gärna ville äta något som den passar till. Då fick det bli sill och potatis. Sedan fortsatte jag med mina julkort och blev klar i god tid innan skymningen.

Idag skulle jag nämligen vara kvar ända tills det blev mörkt eftersom jag skulle hämta Anna efter gospelkören. Det passade bra för idag var det den dag då vi för åtta år sedan följde vår mor till slutet i en sal på lasarettet i Lidköping. Då, en stor förlamande chock men nu en stor saknad. Det finns så många minnen efter henne och idag tände vi ljus, som en liten markering av dessa minnen. Ingvar tände ett ljus vid graven i Essunga.

Och själv ställde jag upp en ljungplanta och två vackra ljus i glassljusstakarna på ovala bordet och hade sedan ett långt samtal med gamla mor, där jag berättade om allt som skett sedan sist. Det är en hel del där det som väl skulle glatt henne mest börjar på A, G och E ...

Utsikt från favorithörnet

Jag har kommit fram till att det är dags att börja fundera på årets julkort. Jag brukar ju alltid måla fem-sex stycken likadana, som delas ut till vissa väl valda och att jag dessutom kopierar upp och skriver ut färgkort till resten. Det känns dock som att julkort är något, som håller på att försvinna i de yngre generationerna. Men jag fortsätter.

Frågan var bara vad motivet skulle bli i år. Jag hade ingen aning, när jag for ut till stugan, men satte mig att titta ut mot skogen och väntade på inspiration. En kopp kaffe och en bit äpplepaj hjälpte mig inte på traven.

Jag gick in på verandan och testade, att slå mig ner i hörnet längst in mellan storstugan och sovrummet. Jag lade mig där och lyssnade på ett radioprogram om att bli pensionär. Många lider av det men det finns en hel del sådana som jag också. Och framför allt - Pensionärer är mycket piggare och friskare nu för tiden. Känns bra att höra.

Det där hörnet har väldigt god karma. Det kändes fantastiskt att ligga där och titta ut, men inspirationen kom inte. Jag somnade i stället. När jag vaknade åt jag lunch och sedan satte jag mig att läsa i mors gamla dagboksanteckningar. Det känns lite extra, att läsa dem just nu eftersom det snart är årsdag av hennes död.

Till slut tog jag helt enkelt fram mitt ritblock och började kladda lite. Plötsligt visste jag vad jag skulle måla i år. Men vad det är får ni se till jul. Nu hade jag bara en kort stund kvar tills det var dags att fara till kören men jag dukade fram allt så att det bara är att dra igång i morgon.

Körledaren är lite stressad nu för vi skall sjunga ihop med flera andra körer ut på Färingsö på lördag. Jag ser inte fram mot det så mycket för det skall bara vara en massa religiösa sånger. När det var klart for jag ner och hämtade Anna efter hennes steel-pankurs. Det hinner jag denna termin eftersom vi slutar litet tidigare i år.

Och nu har vi kommit hem och fortsatt med den karré jag lagade igår. Den var lika god idag. Vi åt med stekt potatis. Och nu ser vi på präst söker fru!

Måndagsfröjd

Det är alltid lika härligt, att sticka ut till stugan på måndag morgon och njuta sitt kaffe ute i skogens stillhet. Och idag började det synas väldigt tydligt, att hösten är på gång. Rönnen har börjat bli ännu glesare och bladen går över i guld. Jag satt och läste lite sedan jag städat upp efter den stackars talgoxe, som förirrat sig in på verandan i lördags, när lillasyster och jag var här.

 Jag var dock inte kvar så länge för jag hade ett lite köksprojekt hemma. En fin bit fläskkarré med ben, från Erikssons i Nossebro, som legat i frysen sedan i våras måste tas om hand och varför inte lika gärna en måndag. På hemvägen fick jag uppleva en ovanlighet. Fyra stora lastbilar med lysande vägmärken i bak, körde sakta efter varandra ut på E18, där de plötsligt gled upp bredvid varann och blockerade hela vägen.

 

Jag var ganska nära och kunde läsa en stor varningsskylt på varje bil med testen Sprängning! Snart stannade de och efter en stund kom varningspipen, smällen och signalen "faran över". Jag skyndade nu hem, via Clas Ohlson, där jag köpte mig en liten privat powerbank. Nu när jag flyger så mycket och har biljetterna på mobilen, så måste den alltid vara laddad och jag har märkt att jag ofta hamnar på gränsen där.

Hemma laddade jag ugnen med karrén och efter tre timmar var en läcker middag klar att avnjutas. Anna och Paula hade förlustat sig på Dollar$tore och kom hem lagom tills maten var klar. Då hade jag även gjort pressgurka och kokat litet äpplemos. Damerna lät sig väl smaka och inte undra på. Det smakade mycket gott. Sedan satte vi oss att titta på släktforskarprogrammet om Stefan Holm, som var lite extra kul idag, eftersom jag har en fd. mycket kär kollega, som är syssling med honom.

Adress Rosenhill

Lillasysters dag i storstaden avslutades även den ute på landsbygden. För att roa henne och oss själva hade vi kommit överens med våra vänner Robert o Caroline om att ses ute på Ekerö på ett äppelmusteri, som heter Rosenhill. Det blev en omtumlande upplevelse. Det första vi såg, när vi kom fram var att där pågick en bakluckeloppis ute på parkeringen.

Bonus tyckte Anna, som glad i håg störtade ut bland bilarna, tätt följd av mig och de andra. Även av Paula, som dök upp för att hålla oss sällskap. Det var faktiskt jag som handlade först - en liten julduk, eller kanske snarare ett stycke jultyg. Den kommer att bli fin på verandan till jul. Även Anna handlade. En samling årstidsbilder till skolan.

Vårt huvuduppdrag idag var dock inte att handla utan att fika så vi drog oss upp till serveringslokalen, som blev en överraskning. Den var rustik, på gränsen, eller över gränsen, till det skräpiga och man fick en känsla av att dammet alldeles precis hade lagt sig tillrätta efter sista höskörden. Jag tyckte stället gick an men de andra var så chockade av interiören, att de började skratta. I stället för att gråta.

Vi beställde in kaffe och smörgåsar och dessa var ekologiska så det förslog. Martina var den enda som valde riktig mat och det blev lammfärs idag också. 

Hon skulle fara hem redan med 3-tåget, men vi, som inte hade träffat Robert o Carolin på länge, bestämde oss för att fortsätta dagen hemma hos dem. Vi körde därför lilla syster till stationen, där hon fick en stunds ro för kontemplation och eftertanke inför hemfärden. 

Vi har som sagt inte träffat dem på länge och därför inte sett hur fint de gjort det på balkongen med blommor och nya möbler. Robert och jag satte oss vid TV:n Där vi tittade på en film om Atelier Crenn på Netflix. En film som Anders tipsat om eftersom det var den vi besökte i San Francisco i maj 2014. Damerna samlades i köket där Carolin gjorde i ordning en vacker och god rätt med pasta och lax, som smakade utmärkt.

Efteråt fortsatte vi att titta på bilder och gamla videoklipp medan mörkret sänkte sig och till sist kände vi att det var dags att fara hem. Det är ju en dag i morgon och vi behöver vila oss inför veckan.

Och nu sitter vi och tittar på ännu mer TV. Denna gång Marc Levengoods serie "Präst söker fru", som ger ett betydligt seriösare intryck än TV4.s variant.

Svenska historien

Idag fick vi besök av lillasyster, som vågat sig upp till storstaden från sin lantliga östgötska idyll vid Vätterns strand. Dessa besök är alltid lika trevliga och får hon bara mat regelbundet så är hon hanterlig och lättskött. Här har hon just kommit hem till oss, potatisen har kokat upp och kalopsen nått ättemperatur. Allt är frid och fröjd. Ännu fröjdare blev det när efterrätten kom fram. En köpeprinsesstårta med anledning av dagens namnsdagsbarn.

Efter en stund hade vi tagit oss ut till stugan där en talgoxe släpptes ut från sitt fängelse på verandan, blommorna vattnades och syster fick ett smörgåsrån till kaffet. Något annat förmådde inte stället denna dag.

Efter en kort stund ute i stugan for vi hem och gjorde oss i ordning för kvällens huvudprogram - ståup-föreställningen Svensk Historia med Özz Nujen och Måns Möller. Spektaklet ägde rum på Cirkus på Djurgården och inleddes för vår del med ett besök på restaurang Blå Porten, vars inneträdgård såg så här fin ut. Tyvärr var den lite för sval till och med för mig, så vi satt inne och åt.

Maten smakade betydligt bättre än vad damernas bistra miner låter ana. Både riklig och god. Och syster är fortsatt mätt och belåten.

Utanför stället stod det en gubbe, som vi inte kände igen. Han var av plast och verkade synnerligen oberörd av systers närmande.

Inne på cirkus började salongen fyllas även om en och annan hade väldigt svårt att passa tiden. Det gällde även mot slutet då många reste sig upp och gick innan hela föreställningen var slut. Se där, ett resultat av en curlande uppfostran där ordet hänsyn aldrig ens viskats fram

Några av de som kom för sent skändades och kränktes mycket rättvist av Özz och Måns genom att placeras i stupstock och begabbas av publiken.

Föreställningen var för övrigt fantastisk. De skall så småningom ut i landet på turné och har ni möjlighet så se dem! Man blir tio år yngre av att skratta så mycket som vi gjorde denna kväll. Och ett är äldre av de stunder av eftertanke som bjöds då och då. Alltså nio år netto. Det är bra.

Och nu sitter vi hemma och slöar framför TV:n på de program vi eventuellt missade under aftonen.

En fesljummen pilsner :-(

Barnet skall vakna kl sju enligt det papper, som ligger på bordet och som styrt mina åtgärder denna vecka. Vaknar hon tidigare kan man trycka i henne nappen och det var precis vad jag gjorde när hon pep till vid 06:38. Men jag vart orolig, att jag tryckt för hårt, när hon fortfarande sov tjugo över sju så då drog jag ur nappen och hon vaknade tämligen genast.

Och nu var det snabba ryck som gällde. Byta blöt bajsblöja. Sätta på vällingflaskan på värmning och samtidigt stänga dörren till köket så att ett lite besviket barn får stå utanför och gråta.

Och då veknar naturligtvis morfars hjärta. Dörren öppnas och ett förundrat litet barn tror inte sina ögon när det plötsligt är fritt fram in i det allra heligaste.

Men där blev barnet uppfångat i morfars starka armar och lagt på rygg med nappflaskan i högsta hugg. Nu var det bara påklädning som gällde ty på fredagar skall man till dagis och då är det lite bråttom.

I hissen upp till Nannyn finns det stora speglar och där tar jag de selfies, som jag glömt ta tidigare i veckan. Senare på dagen, när jag lagt ut bilden på instagram visar det sig att den slår alla tiders rekord i "likes" . Troligen motivet, snarare än bildkvaliteten...

När barnet lämnats går jag hem och packar och sedan sätter jag mig nere på trottoarserveringen  för att ta en sista kopp kaffe innan hemfärd och för att vänta på dottern, som flugit från Rom på morgonen.

Det är en så härlig känsla att bara sitta där med sin kopp, där ingen klagar om koppen blir tom och man ändå sitter kvar och ser på folk som går förbi. Till slut dök dock Erika upp och hon kom ilande så snabbt, att jag inte han få fram kameran.

Vi tog ett hastigt farväl och jag begav mig genast iväg ner i metron. Man behöver aldrig springa efter ett tåg i Paris ty de kommer tätt. Var annan, var tredje minut ungefär. Sedan dröjde det inte länge innan jag var ute vi aeroport Charles de Gaulle där jag idag skulle flyga från terminal 2.

Jag hade sett fram mot en stor iskall öl med behaglig utsikt över plan, som landar och startar men tji fick jag. Det fanns bara en restaurang och den låg i en källarlokal utan fönster.

Och enda ölen jag fann var en liten burk Kronenbourg, som var måttligt nedkyld, snarare halvljummen. Alltnog. Tiden gick rätt snabbt ändå och vi kom iväg i tid, men sedan vart det lite guppigt. Kraftig turbulens gjorde att hemfärden blev skakig, men vår pilot styrde hem oss med säker hand.

Och här hemma möttes jag av en sval, grå och fuktig väderlek, som kändes bra. Jag gillar höst.

Sakta jag går genom stan ...

Ett stilla joller väckte mig vid sju och strax, när vederbörande hamnat på skötbordet, övergick det i arga vrål. Dessa tystnade dock så snart nattens våtvarma omslag försvunnit och ersatts med dagens torra. Samt när vällingflaskans innehåll snabbt slunkit ner. Då var man på lekhumör.

En stund senare hade jag fått på henne dagens outfit. Erika har lagt upp små prydliga högar i rummet, med kläder, som nog passar ihop. Dessa högar är numera ett enda virrvarr men jag tog vad jag trodde skulle passa ur en rent laestadiansk synvinkel. Att de skulle skyla och hindra förfrysning. Att hon sen blev förbannat söt beror inte på min påklädning....

Erika hade tipsat mig om en liten park söderut, där man fortfarande kunde se rester av den järnvägslinje, som gick runt stan redan vid mitten av 1800-talet. Där går inga tåg längre men en del av linjen har spåren kvar. Hon skrev också vilken buss jag skulle ta. "Pilutta dig", tänkte  jag och traskade iväg. Det skulle ta 18 minuter att gå enligt Google och efter 18 minuter var jag framme vid parken. Där såg jag spåren, som såg riktigt välbevarade ut.

Dessa spår löper även bredvid hemma hos oss, men där på en hög ointaglig viadukt, så jag har inte sett rälsen sedan i fjol, och då borta vid parken Butte Chaumond. Snacka om udda turistmål. Vandringen hade emellertid gjort mig kaffesugen och naturligtvis fanns där ett litet mysigt café där jag kunde vila mina trötta ben en stund.Och wi-fi hade de också så att jag kunde lägga ut dagens avundsbild....

Medan jag satt där och kollade på Google Maps om hur dagen skulle utvecklas i fortsättningen insåg jag att det ju var här, som den där fantastiska, avlånga parken började. Den som man anlagt på den banvall där spåren, som förband ringlinjen med övriga nätet, en gång legat. Jag var nu styrkt till kropp och själ och frimodigt vandrade jag vidare, genom tunnlar och över viadukter ända tills jag plötsligt befann mig i moderna, nybyggda affärskvarter.

Där hörde jag hur kroppen ropade på mig. "Jag vill ha öl", ropade den, "iskall öl"! Men jag sa nej. Öl på trottoarservering skall inte drickas inne bland glas och betong. Den skall drickas vid gamla putsade fasader med vackra stuckaturer, så kroppen fick ge sig till tåls. Inte särskilt länge dock, ty snart stod jag vid en rund Place de nånting, där jag kunde ingå en lycklig förening med min Kronenbourg.

Jag kollade på kartan att jag rört mig nära fem kilometer så nu fick det vara bra. Via ett par metrobyten var jag snart hemma i våra kvarter och där intog jag lunchen på min andra stamkrog, den provensalska restaurangen. Servitören, ägaren kände igen mig, tog mig i hand och önskade mig välkommen åter i det han ledde mig till ett ledigt bord. Han hade också insett det lönlösa i att försöka förklara för mig, vad som väntade, så jag sa bara att jag ville ha rubbet av 15-euromenyn och det vart så bra så.

Vi har varit lite oroliga för hur det går för honom och hans lilla krog. Det satt bara två par där, när jag kom, men snart dök det upp par efter par och när jag gick stod där två gamla damer vid dörren och såg mot mitt bord med tacksam blick.

Jag sov min sköna middagssömn när jag kom hem och sedan, vid fem traskade jag iväg och hämtade lilla barnet. Jag bär henne i en bärsele, som är så komplicerad att jag måste ha hjälp av nannys som när jag är där för att sätta på den. Hur jag får på den själv på morgonen begriper jag inte. Barnets armar och ben sticker ut lite överallt, men hon har i varje fall inte ramlat i gatan ännu. Jag försökte hur som helst ta en selfie på oss när vi gick hem och det gick väl så där. Jag borde kanske ha rakat mig först...

Sedan hade vi två timmar att fördriva med lek innan det var dags att mata barnet. Ofta sover hon en liten extra snutt då men icke idag. Och leken är inte så lätt heller. Allt går ut på att stoppa saker i munnen och sedan slänga dem i golvet. Man får gå som en sopmaskin efter henne. Men det här till den normala utvecklingen och är bara bra. Det hade varit bekymmersamt om hon bara suttit still och tittat.

Förmodligen var mina barn sådana också även om allt det är förträngt sedan länge. Nu har jag hur som helst matat och bytt och lagt för natten så nu är det bara att hoppas, att hon kommer till ro. Det går lite si och så. Kanske är hon övertrött ikväll. Kanske är det så att hon känner på sig, att morfar skall åka hem i morgon och att hon är ledsen för det .... Nej. Nu, medan jag skrivit dessa rader har den lilla somnat sött!