Jag träffade henne senast i april
i år och då hade hon fortfarande klart för sig vad mina barn hette och tittade
intresserat på bilder av dem i iPaden. Osäkert är dock om hon hann uppfatta att
jag fick ett litet barnbarn nu, under hennes sista dagar.
Hon kom att bli den sista
kvarvarande bland Martin och Bedas alla åtta barn. Då och då sa hon också att
det var underligt att just hon skulle få bli så gammal. Henne var det ju inget
märkvärdigt med, tyckte hon. Jag har funderat på om detta kanske var försynens sätt,
att betala tillbaka för ett liv, som nog inte alltid var så lätt, utan tungt
och motigt och fyllt av otacksamt arbete.
Mina äldre minnen av henne härrör
från somrarna i Remmene i slutet av femtiotalet och början av sextiotalet. Hon arbetade
då sedan många år på syfabrik i Vårgårda dit hon for varje dag, först med moped
och sedan, efter olyckan, med tåg. Det var långa dagar men när hon kom hem var
det ingalunda någon avkoppling, som väntade utan då vidtog alla bestyr som
hörde ett lanthushåll till och det var inte litet.
Olyckan jag nämnde inträffade
kring 1960 när hon körde moped ner till Vårgårda. På ett ställe på vägen kom
hon in i rullgrus, mopeden välte, hon slog i backen och fick en så svår
hjärnskakning att hon fick tillbringa över ett år på konvalescenthem i Hultafors.
Hon hade inte alltid varit så lättillgänglig tidigare (”Lisa har ju sitt sätt”
hade Beda suckat ibland, berättade mor) och hon ändrades inte direkt till det
bättre efter olyckan. Hon mådde bra av att klappas medhårs.
Jag förstod ju inte då hur tungt hennes
liv, framför allt efter olyckan, måtte ha varit, men även storebror Olle hade
att göra för att verksamheten skulle gå runt. Deras lilla småbruk gav bara nätt
och jämt vad som krävdes av livets nödtorft. Att de odlade grönsaker och
potatis, ystade ost och kärnade smör, födde upp grisar till slakt var inte något
romantiskt utslag av en längtan till gångna tiders självhushåll utan en
nödvändig strategi för överlevnad.
Lisa föddes i juli 1922 och när
jag först har några uppgifter om henne så återfinns dessa i mors dagböcker, som skrevs
från julen 1940 till mitten av 1943. Under den tiden arbetar Lisa på
matserveringen på Folkets Hus i Borås där hon också bor i en liten lägenhet. Sedan
vet jag att hon och mamma var nere i Skåne en sommar i mitten av 40-talet och
arbetade med sockerbetor. Deras kusin Artur hade varit nere något år innan och
berättat om arbetet på ett sådant sätt, att flickorna ville pröva lyckan själva. Minnet
av den sommaren var ett par blå tallrikar med bilder av ett par skånska slott
och herresäten, vilka hängde på väggen hemma i Nossebro.
Jag vet också att Lisa under en
period arbetade som hushållerska på en gård långt uppe i Tärnsjö i norra Uppland.
Om det vittnade en liten träask med ordet Tärnsjö i vit skrift på framsidan.
Medan Lisa så här var ute i världen passade systrarna på att skaffa sig karlar
och gifta sig till höger och vänster. Men för henne blev det aldrig av att våga
det steget. Hon fortsatte i stället inom textilindustrin.
När så först Martin och sedan,
efter några år, Beda gick bort och Olle ensam bodde kvar på gården flyttade hon
hem och inledde ett långt strävsamt liv som dubbelarbetande. Något som inte var
alls ovanligt bland syskon, som ”blev över” på landsbygden. Och även om hon
hade det slitigt så slapp hon i alla fall ta hand om barn också. Det räckte
säker gott med oss syskonbarn, som invaderade stället under somrarna. Säkert
beredde det henne också en stor glädje när vi kom dit och vi gjorde kanske någon
liten nytta – får man hoppas.
Det blev tomt för Lisa 1991, när
Olle hastigt gick bort, men hon fortsatte sitt liv på det lilla stället och
klarade sig själv, någorlunda, ända fram till i fjol, då åldern till slut tog ut
sin rätt och hon flyttade in på ålderdomshem i Herrljunga. Hon hade då i många
år haft stöd av kommunens hemtjänst och de sista åren medan mor levde, så tog
hon ett rätt stort ansvar för Lisa. Mor och far besökte henne ofta och Lisa
fick också bo korta perioder hemma i Nossebro. Även storasyster Britta var ett gott stöd för Lisa. liksom sonen Karl med familj.
Sedan hon sålt gården till
systersonen Jonas var det han och hans goda moder, som
hjälpte Lisa mycket, både med den praktiska skötseln av huset och med kontakten
med åldringsvård och socialtjänst mm.
Första bilden är från 1929 och visar en samling barn i trädgården av vilka tre st är gäster. Stående fr.v. Olle och Rune (gäst). Sittande fr.v. Signe, Ester (gäst), Lisa, Rut, Eva och Ingrid (gäst)
Några år senare, kring 1935, tas denna bild av fr.v. Lisa, Eva och Olle
Ungefär samtidigt bör denna bild av Olle, Lisa, Martin och Beda vara tagen.
Och även den här togs nog vid mitten av trettiotalet och visar längst bak fr.v. Rut, Beda, Signe och längst fram fr.v. Olle, Svea, Eva, Anna och Lisa.
1946 går Lisa och Eva på fotoateljé och tar denna bild. Kanske inför resan till Skåne?
Och 1947 är det Lisa och Svea som tar denna bild. Daterad till 7 okt.
Nu har det gått några år och hela syskonskaran, i åldersordning står uppställda framför trädet i rundeln vid bersån. KAn detta ha varit 1951 när Beda fyllde 66 år?
Torrsommaren 1955 tas det här kortet på Lisa när hon kommer till "Grottan" med kaffebrickan. Grottan var syrenbersån.
Slutet av femtiotalet och ännu en gång elvakaffe i grottan. Olle och Lisa.
1961 har jag köpte en enkel kamera och börjat fotografera och framkalla bilder själv. Jag tror detta är en sådan bild. Den visar hur Lisa kommer cyklande från stationen efter dagens jobb på syfabriken.
EN varm sommardag i början av sextiotalet. Olle och lisa kopplar av en stund efter middagsmaten ute i skuggan på gräsmattan.
Två små syskonbarn, Eivor och Tage, har krupit upp i knät på Lisa som sitter på den avlånga stenen.
Ett raskt skutt upp till 1969 och en ny kamera. Lisa fångad i köket i just den hundradels sekund hon får till denna oturliga grimas.
Mitten av sextiotalet börjar vi fota i färg och här är det en paus i höhängningen som förevigats. Jag tror att barnet på bilden är lillebror Ingvar.
En filosofisk stund i trädgården framför dammen med Ingvar runt 71-72. Finns det månne liv i vattnet?
Återigen en uppställning av alla syskon plus ett litet okänt barn och en kvinna, mellan Signe och Anna, som jag tror är Hans-Eriks fru, Rosmarie.
Detta är min sista bild på Olle, tagen vid Nils konfirmation i Hjärtum 1991. Senare på hösten dog Olle hastigt. Bredvid Olle sitter Lisa och mor.
En glad 80-åriong poserar bredvid den rikliga blomsteruppvaktningen.
En sommarsöndag 1999 besöker jag Remmene och finner både Britta och Lisa i högönsklig välmåga vid kaffebordet ute på gräsmattan
2007 på försommaren lockar jag upp mamma och Lisa till Stockholm med flyg. Hör lämnar Lisa planet på Bromma.
Här har jag fått upp damerna till stugan där de sitter och väntar på kaffe och bullar.
Den här bilden är tagen den 27 mars i fjol och det är sista gången jag besöker Lisa medan hon fortfarande bodde hemma.
Här vinkar hon adjö i dörren och jag anade nog att det var sista gången hon gjorde det från denna dörr.
Ett år senare, 22 april i år, besöker jag henne på ålderdomshemmet och tar då den här bilden.
Och sista bilden är tagen i början av oktober i år av Martina som passade på att besöka henne då när hon ändå var nere i Västsverige.
7 comments:
Det var fint skrivet om ett strävsamt liv där allt tagits tillvara och använts av nöden och inte som slit-och slängprodukter. Trots alla hennes vedermödor minns jag Lisa, som en glad och nöjd person, som gärna bjöd på kalas och då lagade/bakade allt själv.
/sysM
jo. jag har bara positiva minnen men vi talade alltid om sådant som roade oss båda. skvaller och gammalt skitsnack och andra roligheter
Heder till dig för dessa rader!
Jättefint skrivet om Lisa och jag fick veta lite mer om henne. Ja ett strävsamt liv har hon haft. Tack för bilderna.
Lisa fick reda på den senaste släktingen och hon gladde sig däröver, åtminstone för stunden. Hon undrade också om du snart skulle åka på besök.
Så bra Lisa fick reda på det. Jag far om söndag, ska bli spännande att få se först då man riktigt fattar att det är ett nytt litet liv.
Stort tack för denna text, fint att läsa lite mer om Lisa och hennes liv!
Tack också till Eivor (?) för att ha meddelat om Eowyn.
Post a Comment