Det gläder mig att de är så förnöjda med sitt eget sällskap, att de kan uppleva det som något positvt. Det skrivs ju så mycket i juletid om hur synd det är om dessa, som är själva med sin sill och sin nubbe på julafton och att man skall bjuda hem sådana olyckliga, men jag undrar om man inte kan känna sig väl så ensam om man sitter och ser på andas gemenskap på så nära håll.
Själv har jag ju en dröm om att någn gång få fira julaftonskvällen alldeles själv ute i lilla stugan i stora skogen med lite sill och rödkål och bruna bönor ocuh dopp i gryta. Det höll på att bli så i år men så friskförklarades jag och kunde följa med hit upp och det är ju också roligt. Och nu kom den första familjemedlemmen ner. Kanske ids jag skriva lite mer i kväll när ron åter lagt sig över huset.
No comments:
Post a Comment