Kalaset började vid halv två och då hade jag varit nere på andra sidan stan och hämtat dem. Det kan tyckas onödigt när det finns kommunala färdmedel, men samtidigt är det en så enkel gest för mig med så stor betydelse för dem eftersom det tar en så hiskelig tid att åka kommunalt. Och - icke att förglömma - jag slipper allt förberedelsearbete med kalaset. Och likaså uppstädningen efteråt, när jag kör hem dem.
Idag hade Anna fått fart på svågern ty allt var dukat och klart och svågern stod och grillade kyckling, när vi kom tillbaka. Då var även grabbarna Grus där tillsammans med J och dennes far och det hela var lite tragiskt. Fadern har ju missbruksproblem och har i princip supit bort sina barn och barnbarn. Nu vill han träffa dem men dessa har ingen lust och barnbarnen vågar inte ens. Det är därför J är med.
Att fadern kom överhuvud taget beror på att han fyllt jämt och Anna, som är en god människa, ville fira. Vi har ju aldrig drabbats av karln på samma sätt som hans närmaste. Och allt gick väl även om någon kontakt mellan grabbarna och deras morfar inte uppstod. Kontakt uppstod däremot med gossarna från Afghanistan eftersom de känner varann väl nu. De hade mycket roligt ihop och sprang runt i skogen och letade pokemongubbar. Fan vet om de fann någon...
Det gjorde däremot äldste afghanen på hemvägen där han satt i framsäte och plockade den ene efter den andra. Jag vet inget om pokemon och kommer aktivt, att undvika, att lära mig. När jag kom tillbaka var det förunderligt väl undanplockat och till stor del hade tydligen svågern gjort en bestående insats i detta jobb. Det gladde mig. Det gladde mig också att slippa ha hunden hemma ikväll.
No comments:
Post a Comment