Idag har jag haft mycket att fira. För det första min gamle fars 96-årsdag och för det andra att skolan börjar i Lilla Edet men utan mig! I de tider av späkning och försakelse, som jag nu genomlider blir det dock lite si och så med firandet. Fyra Mariekex till förmiddagskaffet var allt.
Innan jag hunnit så långt hade
jag dock varit flitig. Jag hade kört ut till stugan via Hagbytippen där jag
slängt kassar från helgens röjning och jag hade trimmat gräset på vårt berg så
fort jag kom ut. Regnet hängde i liuften. Detta borde ha gjorts för länge
sedan, men Anna har varit orolig, att det bara skulle bli en massa gräsklipp,
som låg och skräpade.
Det gjorde det nu inte ty jag
skyndade mig att räfsa upp allt och först därefter tog jag mitt
förmiddagskaffe. Det blev en nostalgisk, smått tragisk kopp. Ty den fick mig
att minnas en liten förtvivlad, gråtande dotter för många år sedan. Kanske har
jag redan berättat detta någon gång. Hon var ensam hemma och skulle glädja sin
far med en kopp nybryggt kaffe när jag kom från skolan.
Men nu bar det sig inte bättre
än att kaffet låg i den där vida burken med gult lock, där kaffet ligger idag
också. Locket hade satts på lite väl hårt och hennes små fingrar räckte inte
till för att vrida runt det. Hon hade kämpat och försökt länge och väl och när
jag så plötsligt stod där i dörren och kaffet inte var klart, ja då brast det
för det lilla barnet, som brast i en förtvivlad gråt. Jag minns inte hur det
hela avlöpte, men hoppas att jag lyckades trösta henne. Men än idag tänker jag
på den episoden, när jag ser den här burken.
Idag var det dock inga problem
att fixa sin förmiddagsfika och när den var klar satte jag mig att studera
fåglarna vid fröautomaten. Jag hängde ju upp den häromdagen, därtill inspirerad
av faster B i Björkliden och nu har de små liven upptäckt den. Talgoxe, blåmes,
tofsmes och nötväcka frossar hämningslöst på fjolårets frön och jag får hoppas
att dessa inte härsknat.
Efter lunch hade jag ett par
timmar på mig innan jag skulle till tandläkaren. Jag bet nämligen av en tand häromdagen
och hade bokat en akuttid på torsdag rörande detta. I morse ringde dock min snälla
tandsköterska och sa att jag kunde komma redan kl fyra idag. Det kändes bra,
men nu hade jag alltså lite tid kvar och då började jag måla de fönsterbågar
Anna skrapade förra veckan. Vi skall ha förstagångsgäster till helgen så då kan
det ju vara fint om fönstren är nymålade.
Besöket hos tandläkaren gick
bra. Jag kommer att få en ny krona av honom och han kommer att få drygt sex och
ett halv tusen av mig. Inte mycket att säga om det. Det är nog ett jävla jobb att
stå och gräva i käften på gamla gubbar…
På hemvägen handlade jag och
nu vart det lite mer fest ty jag köpte några grillade kycklinglår. Kanske inte
helt viktväktarmässiga, men jag försökte i alla fall motstå det läckra skinnet,
som är så ruskigt kaloririkt. Efter maten satte jag mig en stund med en uppsats
som stackars mamma Grus måste lämna in till sin förskollärarutbildning. Jag är
språklig granskare och kan bara säga en sak. ORDBAJS!!! Hoppas att de barn hon
skall jobba med framdeles aldrig kommer att behöva drabbas av dessa skriverier.
Nu sitter jag ute i stugan och
mörkret har sänkt sig. Jag har dragit upp ström hit så jag kan använda både
dator och TV-skärm. Kanske blir det att jag tittar på någon av mina 30
tågfilmer när jag sett mig mätt på den märka natthimlen. Och när jag och herr
Jameson sagt god natt till varandra….
4 comments:
Jag minns faktiskt episoden med kaffet och känner igen burken, jag minns till och med att jag var ledsen men hav förtröstan; det har inte satt någon djup tagg i hjärtat. Vill också minnas att sefan den gången var burken alltid föröppnad nät jag skulle förbereda kaffe.
Trots att dottern var ledsen är det ändå ett härligt minne. Jag kände genast igen burken och kan minnas att locket var lite väl stort att greppa om när locket skulle av. Gott hon inte har tagit vid sig av det hela.
Puh. En sten faller från mitt hjärta !
Burken är nog bra. Det kaffe som ligger i den nu har funnits där sedan jag flyttade från Trollhättan men det hade kvar sin arom.
Post a Comment