En kort natts färd mot dag

Jag har sagt det förut och det stämde idag också. Ska jag upp tidigt och resa, så har jag väldigt svårt att somna. När klockan ringde halv fyra i natt hade jag nog sovit högst en timme, men jag var snabbt uppe och i ordning. Anna sympativaknade och fixade frukost medan jag gjorde mig klar och sedan stod det inte på förrän jag var nere vid nattbussens hållplats.

Jag hade trott att den skulle vara tom men ingalunda. Det satt folk överallt, så jag fick slå mig ner bredvid en gammal man. Vi störde inte varann. Många har tydligen behov av en nattlig buss. Inte heller på Arlanda var det särskilt tomt. Kanske är det så att de billigaste flighterna går tidigt. Idag åkte jag med Air France och där håller man stilen och bjuder sina passagerare, även de i economy class, på rejäl frukost. SAS släng dig i väggen!

Jag sov nog en del av resan för övrigt. Idag landade vi på terminal 2 och det har jag nog inte gjort förut. Min resvana och mina goda språkkunskaper gjorde dock att detta inte erbjöd några som helst problem och snart satt jag på ett direktgående tåg in mot stan. Och innan jag visste ordet av var jag framme i lägenheten. Så välbekant, att det nästan kändes som att komma hem. Jag tog mig en espresso och kastade mig sedan i snarkofagen och gav mig en och en hav timme till.

När  jag vaknade var jag hungrig och begav mig därför ut mot vår vanliga butik. Jag fann en lite närmare, som nog även var lite dyrare, men  - det drabbar ju ingen fattig - så jag gick in där och kom hem med, vad jag kallar, en riktig fransk lunch. Det är nog få som äter så, men jag tycker det är gott och mätt och belåten väntade jag in femslaget, så att jag skulle kunna hämta mitt lilla barnbarn.

Hon vart nog förvånad över att se mig men uppenbarligen också glad för hon kröp, så fort de små knäna förmådde, mot mig och ville bli buren. Det kändes bra. Väl hemma var hon först glad, sedan ställde hon sig och fick ett beklämt, eller kanske bara klämt, uttryck i ansiktet. Mycket riktigt, hennes ögon hade ett tydlig budskap och första bajsblöjan blev bytt.

Sedan var humöret inte riktigt vad det borde vara. Trött, hungrig och gnällig men jag stod på mig och serverade inte kvällsmat förrän vid sju. Då åt hon som en häst och lade sig direkt efteråt att sova. Själv pustade jag ut innan jag lagade mig kvällsmat - en köttbit från den lite halvdyra affären, som nog borde ha sålts i en skobutik. Den hade gjort nytta som sula. Men vinet till var gott och jag funderar nu skarpt på att följa mitt barnbarns exempel och lägga mig att sova. Känns som att jag har lite att ta igen.