Vådan av att vara glömsk

Jag vaknade av att Anna vred om nyckeln och låste efter sig när hon gick. Då skyndade jag mig upp för jag såg fram mot en lång härlig dag ute i stugan. Solen sken från en klarblå himmel men temperaturen var ändå sval och skön. Jag dukade fram frukosten ute på balkongen och växlade några ord med min lille Anders, som just skulle till att gå och lägga sig där han befinner sig, på andra sidan jorden.

Väl ute i stugan kokade jag kaffe och dukade upp - hör och häpna - ett wienerbröd. Jag hade nämligen sett på Facebook att just denna dag för exakt fem år sedan hade jag också tryckt i mig ett. Traditioner är till för att hållas så jag letade upp samma duk, samma kopp och nästan samma fat som förra gången, tog ett kort och konstaterade att livet är gott.

Det tyckte nog Tage Talgoxe, Bosse Blåmes och Nicke Nötväcka också ty de flockades ivrigt kring de talgbollar jag hängt ut igår. Utan att bekymra sig om, att jag satt och tittade på dem på drygt två meters avstånd. Jag hade med "Annas" kamera och testade funktionen kort slutartid och tele och fick till några riktigt fina bilder av mina befjädrade vänner. Och just då pep det till i mobilen.

Min hjärtmedicin skickade sitt dagliga SMS för att fråga om jag tagit den. Det hade jag ju inte! För tredje gången i år hade något kommit emellan, som gjort att jag glömt. Snopet, men det var bara att packa ihop och fara hem. Den här meducinen vill inte vara med om några uppskov så jag tillbringade resten av dagen hemmavid, men det gick rätt bra det också. Det är gott att sitta med sitta kaffe på balkongen och räkna in plan som landar på Bromma flygfält.

Till middag idag gjorde jag en rotsakslåda som serverades med grillade kycklinglår. Det var gott. Och nu har vi bänkat oss framför TV:n i bästa sovställning och hoppas att få vila i frid hela kvällen. Det går nog bra, för det finns inget speciellt dramatiskt i programtablån ikväll - heller.