Det har gett en helt annan dimension åt berättelsen att veta var de platser ligger, som Fogelström berättar om. Att veta hur gatorna ser ut nu och tänka sig in i den historia de rymmer.

Jag tittade upp mot Åsöberget till vänster om vägen. Och där låg de bland de avlövade träden. Alla de små kåkarna från 1700-talet, som förr varit viste för de fattigaste bland de fattiga, men som nu är oåtkomlig lyx för de rikaste bland de rika.
Husen där Henning och Lotten slagit sig ner, där loppor och löss trängts med tuberkulosbakterier, smuts och fylla. Så lyssnade jag på berättarrösten och precis när jag for förbi nedanför Emelies födelsehus läste Helge Skoog om hur den gamla Emelie, vid 88 års ålder går in i det eviga mörkret.
Då kändes hon mycket verklig och jag tänkte på den lilla episoden med näsduken. Hur hennes far en gång för länge sedan lyckats komma över en näsduk i siden, broderad med Förgätmigej och ett vacker E i ena hörnet. Den här näsduken, som Emelie fick på sin åttaårsdag, dyker upp flera gånger i historien. Varje gång tänker jag då på hur den glädje lilla Emelie visade över sin present 1878 nog kunde ha visats av en annan liten E, som jag känner, på en åttaårsdag 1989.