Sunday, October 26, 2008

Ett livstecken

Ser att det var länge sedan jag hörde av mig och vill därför lugna en oroligt väntande läsekrets med att allt är väl med mig. Dock är bilen lite krassligare just nu. Startnyckeln gick inte att vrida om så med hjälp av bärgare har den nu transporterats till verkstad för lagning. Det lär bli durt; 2 - 3 000 trodde verkmästarn...

Sunday, October 12, 2008

Sent i november

I en av Tove Janssons många fina böcker, Sent i November, från 1970 finns en teckning, som fascinerat mig ända sedan jag första gången såg den. Jag har flera gånger försökt kopiera bilden, både med kritor och med akvarellpenslar, men givetvis aldrig kommit i närheten av originalet.


Det visar en liten homsa, som gått ut i den mörkt regntunga och förvuxna trädgården en kväll sent i november för att ställa sig att titta på en försilvrad glaskula, som lyser som av en egen strålkraft i novembermörktet.

Jag kan inte förklara vad det är i bilden som så gripit mig men jag har ofta tänkt att det skulle vara fantastiskt att själv få stå och titta in i den där silverkulan, när den strålar av värme och ljus likt en ensam stjärna, i den svarta höstnatten.

Den drömmen kan bli verklig nu för jag har fått min silverkula. En av alla de presenter jag uppvaktats med är just en sådan och jag har genast monterat den, visserligen provisoriskt, men ändå, på en stolpe ute vid stugan. Där ska jag stå och titta in i ljuset när novembernatten är som allra mörkast.

Friday, October 10, 2008

På de sjuttio

Så haver man då fyllt år och går, eller stapplar, vidare mot de sjuttio. Fast det känns inte som någon större skillnad mot för några dagar sedan då jag fortfarande gick på de sextio. Uppvaktad har jag dock blivit så det stått härliga till.

I skolan där kollegerna, med perfekt timing, fick tårta av en nybliven pensionär på min dag och jag fick ett vackert oljekrus. I Nossebro där jag firade med far och syster, såsom jag för länge sedan bestämt med mor.

Och igår kväll, hemma i Solna, där ett rikt present- och födelsedagsbord stod uppdukat när jag kom fram. Det känns nästan lite för mycket att haussa upp mig på det här sättet, men det är ju välment kan jag tro.

Jo, lilltösen kom ju hem i natt också och hade med sig en litgen present även hon - espressokoppar dekorerade med en karta över Paris tunnelbanesystem. Kan det bli bättre?

Friday, October 03, 2008

Bortom varje stor sorg finns en stor glädje

Dessa rader av Harry Martinson valde vi som dikt i dödsannonsen och jag måste medge att jag inte riktigt förstod de där raderna, när jag först läste dem. Men idag har jag börjat inse att det nog är precis så som jag känner det nu.

Den första chocken har lagt sig. Jag kan prata om mamma och tänka på henne utan att rösten stockas i halsen. Det är nästan så jag skäms över att inte sakna henne tillräckligt för det enda jag tänker på nu är allt det roliga vi hade tillsammans. Alla samtal om stort och smått, allt småskvaller och alla burleska skämt, som roade oss båda så. Jag minns de resor hon gjorde upp till stan och hur vi båda gladde oss åt våra upplevelser där.

Vi hade inget ouppklarat mellan oss och inga ord som inte sagts. Vi kände varann och visste var vi hade varann. Alla de stora avskedsord jag borde sagt i söndags, anade hon och viftade undan med en lätt handrörelse. Och vi visste ändå båda vad de där outtalade orden innehöll.

Så bortom den bedövande sorgen fylls jag nu av glädjen att ha fått nå fram till den härliga människa som var min mor. Jag tror inte på någon sankte Per vid pärleporten, men vet att så länge man minns en människa så finns hon kvar och därför kommer mor att finnas länge.