Att grotta ner sig

Det kan inte ha undgått någon att jag sysslar med släktforskning. För några år sedan la jag ut mina resultat på en sida som heter geni.com och det gick inte bra. Sidan var strulig och krånglig så den har jag lagt ner. Tyvärr går det inte att radera sidan så många av de som var inne och tittade drabbas nog fortfarande av mail om födelsedagar för okända, avlägsna släktingar. Men det går att välja bort mailen.

Nu har jag funnit en site som heter Myheritage.com och den verkar betydligt bättre. Jag har hållit på att jobba med en i snart ett år för att den ska bli någorlunda vettig innan jag sprider ut den till släkten. Igår började jag titta på detta med att lägga på bilder av släkten. Det går fint med barn, syskon, kusiner, kusinbarn o.dyl. Men hur gör man med bryllingars sysslingarna och andra som man aldrig ens träffat?

Jo, inga problem alls i dessa tider när folk lägger ut sig själva och sina barn på Facebook för alla att se. Namnen på barn är de flesta försiktiga med men alltsom oftast är det någon som skriver "oh så söt lille Pelle är" i kommentarfältet och så är det namnet också klart. Och de som inte finns på Facebook dyker ofta upp på Google+ eller helt enkelt i någon annons. 

Detta är fascinerande och idag har jag grottat ner mig totalt i detta och kunnat konstatera att det inte är klokt så folk ynglar av sig på några generationer. Jag har hållit på hela dagen, blott avbruten för ett par kissrundor med vovven och för att hämta svåger Anders vid flygbussen. Och då har jag bara hunnit ta en del av morfar Martins systrars avkommor ( Klaras och Sofias ättlingar). Så det är tur man är pensionär och har gott om tid. 

Fiat lux

Fiat lux är latin (eller kanske grekiska) och betyder "Varde Ljus". Så hade jag kunnat utropa ute i stugan idag sedan jag monterat på det glas och den strumpa jag köpte igår på gasollampan. Den lyste starkt och framförallt tyst, men har den nackdelen att behållaren är ganska liten och det känns som att den inte håller för en eftermiddag vid akvarellblocket.

 

Gasollyktan

DÅ är det mer bränsle i den gamla fotogenlyktan. Den första strumpan har börjat svikta, kanske för att den var för liten så idag satte jag på en i rätt storlek och kunde dessutom fylla på sprit till förvärmningen genom en liten speciell kanna som jag också köpte igår. Första strumpan lyckades jag bränna hål på men den andra blev rätt bra och den lyste kraftigt, men inte helt tyst.

Fotogenlyktan

I övrigt har jag och vovven tagit det lugnt idag. Vi skyndade inte ut till stugan men väl där fixade jag alltså  lyktorna och sedan lagade jag till middag, kassler med spenat och till sist satt jag och spelade igenom lite skivor och njöt av det lite bisterkalla vintervädret. Dock inte mer än att vi for in till stan igen i god tid innan skymningen och där fortsatte jag med att lägga in bilder på folk i mitt släktträd.

Lite bättre glöd

För två år sedan köpte vi en gasoldriven lykta på loppis för ett mycket överkomligt pris. För ett år sedan råkade jag slå sönder glaset till lyktan och därvid har det sedan stannat. Det kupade glas, som hörde till lyktan, fanns inte att få i vanliga lampbutiker och jag har trott att det är utgånget. Då, för några veckor sedan berättade den allvetande Bobo, kompis till Anders, om firma Fogas, som har allt i fotogen- och gasolbranschen.

En 80 watts lykta!

En snabb titt på deras hemsida visade precis det lampglas vi behövde. Inte nog med det. I julas fick jag en större fotogenlykta, modell glödstrumpa, som ger ett enormt ljus när man väl fått igång den. Det har jag lyckats med ett par gånger, men jag har bara haft tillgång till en för liten glödstrumpa och en för klumpig spritkanna - till förvärmningen. Så den lyktan har varit lite svår och inte lyst så starkt som den skulle kunna.

För sprit i det lilla formatet

Givetvis hade Fogas även glödstrumpor och spritkanna i alldeles rätt storlek. Så i morgon skall jag minsann fixa till prima liv i glödstrumporna. Jag åkte nämligen inte ut till stugan idag. Sedan jag väl handlat på Fogas i Älvsjö samt gjort ett studiebesök vid vår gamla stugplats i Nacka (där NCC fortfarande inte börjat bygga) tjocknade trafiken så jag stack hem i stället. Där har jag ägnat dagen åt att organisera min släktforskning i siten Myheritage.com, som verkar vara tillräckligt bra för att kunna användas.

Islyktorna lyser vackert i januarinatten

Jag har också tagit loss den tredje islyktan ur sin form. I julas kunde vi inte göra sådana lyktor i Murjek men de senaste veckorna har det varit så kallt här att vi gjort flera stycken, som nu står och lyser så vackert på balkongen.

Ett stilla pensionärsliv

Idag har varit en alldeles vanlig, fridfull dag i min pensionärstillvaro. Precis en sådan dag som jag drömde om på den tid då jag stod och mässade i katedern. Först ett par timmar akvarellmålande vid min nyfunna ateljeplats på köksbordet och sedan ut till stugan med dator och mors gamla dagbok. Här vart det ytterligare några timmar med renskrift, släktforskning, matlagning, kaffe och middagsvila.

Jag upptäckte att om jag bredde ettt par filtar över mig och vilade en stund på hörnsoffa i verandan så blev det så behagligt att jag faktiskt slumrade till lite. Osäkert om det var över nollan på termometern. I dagboken hann jag idag till ett avsnitt som handlar om en cykeltur till några släktingar. Dessa beskrivs med sådan ord och på ett sådant sätt att jag helst hade velat skylla det på ungdomligt oförstånd. Om det nu inte varit så att just detta ordval var det gängse i alla år jag hade förmåner att känna modern. 

Sist ikväll körde jag ner till Skärholmen och hämtade Anna som varit och spelat oljefat. Resan dit och hem med bil går fortare än hem med metron.

Avjulat

Den jul i stugan, som var tänkt att vara "än' till påska" fick sitt definitiva slut idag. När jag skrev det här med påsken på Facebook som kom lillasyster med en försynt kommentar om att det var fastan däremellan och att även den måste firas. Jag såv i andanom en stor fet semla på bordet och då passar det inte med julduk under.

En panoramabild inifrån verandan visar den i en vårljus dager

Därav kom det sig att jag idag avjulade. Stoppade in vartenda pynt i någon liten låda, tog ner bonader, rullade ihop dukar och tog undan alla kul- och julljusstakar. Sedan var det bara att plocka fram den vanliga utsmyckningen och de vanliga dukarna. Att dessa var lite småskitiga och fläckiga brydde jag mig inte om idag eftersom det inte syns på bilderna, men i morgon skall jag ta med nya hemifrån.

Tofsmesen, favoritfågeln, poserade snällt på en gren

Talgoxe

Innan jag städade bort julen hade jag dock lekt med min nyinköpta fjärrkontroll till kameran. Jag ställde upp kameran på stativ med teleobjektivet riktat mot fågelborden och efter mycket testande fick jag några riktigt fina fågelbilder. Det är inte utan en viss beundran man tänker på de professionella fågelfotografer som tar knivskarpa bilder på fåglar i miljöer utanför foderborden.

I regionalnyheterna idag talade man om att de åldringar som tas in på äldreboenden i genomsnitt lever i en månad efter inflyttningen. Undrar just om detta gäller i hela landet...

Utvandraren

Jag stod upp i arla morgonväkten för att köra min son till Arlanda. Han var glad över att få skjuts och över att få åka hem. "Jag har längtat hem i tre veckor" hävdade han och det kändes rätt bra att höra. Likafullt stod jag på balkongen vid planets avgångstid för att se om jag kunde vinka en gång till men det var för mycket moln i vägen. I stället ägnade jag förmiddagen åt en gammal serie som heter Solens mat. Det är så enkelt att se gamla TV-program från Öppet Arkiv, när man har en sådan  apple-TV-mackapär.

Den här serien skildrar i mångt och mycket ett stilla idylliskt liv på den italienska landsbygden. Gamla gummor som står vid spisen och skapar läckerheter ur generationer av erfarenhet medan gubbarna sitter på en bänk i skuggan under olivträdet och ser tiden rusa ifrån dem. Det var riktigt så att jag började känna en längtan efter en resa till Toscana. Verkligheten kom dock ifatt mig när Paula och Jimmy trängde sig in med ett paket våffelmix i högsta hugg och vips hade fixat till en god och totalt onyttig lunch.

Dumplings från Thaibuffén. Den thailändska varianten av Palt
når dock inte upp till originalet från Pite´

Men - det skulle bli värre. Robert och Caroline hörde av sig och undrade om vi inte ville följa med på thaibuffé på restaurang Pong i Hammarby Sjöstad. Det strider egentligen mot allt vad viktväktande heter men å andra sidfan. Man ste få leva ut sina lustar ibland och i morgon är det vardag igen, fylld av späkning och försakan. Vi tackade ja!

Och nu sitter jag här och summerar dagen som gick och är på det hela taget rätt nöjd. Gossen landar snart hemma i Californien och själv har jag så sakteliga börjat fundera på en höstresa till Gröna ön. Kanske skulle man lyckligöra den förstfödde med ett besök....

Helskarpt

Idag har vi varit duktiga. Vi gick in till stan, nästan ända till Stureplan, där Nespresso har en av sina två svenska butiker. Det var inte så mycket folk ute på gatorna, det blåste för kallt, utan i stället var de inne i affären. Vi fick dock våra kaffekapsyler och traskade iväg till Kungshallen och en liten sushilunch. Det var vi värda och den smakade lika bra som när jag gör dem själv.

Dessa smakade gott!

Mätta och belåtna gick vi så till nästa butik - Kjell & Company - för att köpa mig en fjärrkontroll till kameran. Jag har en ny bekant på Facebook och han tar så enormt skarpa och fina bilder. Det förklarade han med stativ, rätt ljus och fjärrkontroll så man slipper röra kameran i exponeringsögonlicket.

Nattbild bort mot Bromma

En sådan liten apparat är rätt billig och väl hemma på balkongen testade jag den med kameraobjektivet riktat ut i nattmörkret. Det funkade riktigt bra. Med en exponeringstid på 3,5 sekunder blev det en riktigt skarp och tydlig bild eller vad tycks?

Mätt och belåten son

Sist ikväll kom det bästa. Anders kom till Centralstationen och jag mötte honom för vidare befordran hem till lägenheten och färska scones med marmelad och ost. Gott! Han skall hem till SF i morgon och ser fram mot det. Det gör jag också. Att själv få åka dit. Det är 115 dagar kvar nu!

På café med grabbarna Grus

När jag var en liten valp i slutet av femtiotalet tillbringade jag somrarna i Remmene. Ibland kunde det då hända att Olle och jag gick in på caféet framme vid stationen. Jag fick en hel dricka, alldeles för mig själv och en trekantig mjuk kaka med rosa marsipan högst upp och brun choklad runt om. I hörnet stod en juke-box och för 25 öre spelade den "Alpens ros" eller "Åh, Maria jag vill hem till dig". Dessa cafébesök står som ljusa minnen bland alla andra lika ljusa och det var den tanken som fick mig att föreslå att vi, Anna och jag kunde ta med oss grabbarna Grus på café någon fredag eftermiddag när Anna slutar tidigt.

I den här lilla byn fanns det för 50 år sedan bl.a. ett café
och det låg i huset innanför ringen.

Tanken kom för mig i höstas när vi, mer av en slump,  råkade hamna på´ett café där hundar var välkomna och där då även gossarnas mormor var med. De satt där alldeles ovanligt välartade och upplevde det nog lite stort och jag tänkte på att jag kanske kunde skänka dem samma minne som jag själv hade. Egentligen är jag inte särskilt förtjust i småungar (annat än nära släktingar) och dessa tre utgör inget undantag därvidlag. Men om det sker på mina villkor och när jag bestämmer, så kan det vara roligt att umgås.

På kullerstensgator mot Söders höjder

Idag var en sådan fredag då det passade. Anna slutade tidigt och gossarna hade inga träningar eller tävlingar inlagda. De såg fram väldigt mot vårt cafébesök och så även jag. Framför allt var det tanken på välmatade semlor som fyllde mitt sinne med tillförsikt. Men där sket det sig. Vårt lilla hundvänliga café uppe södra bergen hade haft rusning och det enda som fanns var två bitar äppelkaka och lite hallongrottor. Det fick bli detta och kakbitarna var så rejäla att det gott gick an att dela dem.

Trivsamt även utan semlor

Besöket blev alltså trevligt ändå och när vi lämnade stället var alla nöjda och belåtna. Vi körde nu hem gossarna till där de bor i Vantörs församling (Citat från Olle Adolfsson)och där väntade deras goda moder med fredagstacos till kvällen. Så det blev riktigt bra till slut men det hade varit gott med en semla...

Förresten har jag gått ner 2,7 kg sedan 4 januari....

När man är en glad pensionär

Det är jättemysigt att vara ute i stugan och allra mysigast på verandan. Men när det blir lite för många minusgrader förbjuder mig min snålhet att åka dit och elda upp en massa dyr fotogen för att kunna vistas där. Alltså stannade jag hemma idag.

Fast först for jag och hämtade lilla vovven, som sedan sovit sig igenom dagen, blott avbruten av nödiga skäl att gå ut. Själv satt jag vid köksbordet och såg ut mot inflygningen till Bromma, bort mot skogarna vid Drottningholm och en liten glimt av Ulvsundasjön. I luften dansade små snöflingor medan bordet täcktes av färger, penslar och akvarellpapper. En underbar frid, som blir extra njutbar av vissheten att så många andra sliter och jobbar medan jag har helt legitima skäl att ägna mig åt mig själv. 

Det är rätt bra att vara pensionär!

Sol ute, sol inne

SMHI lovade sol i morse, men där tog de fel - trodde jag. På väg ut till sugan fick jag leta fram solbrillorna och väl där kunde jag för första gången i år ladda solcellerna till våra läslampor. Sol innebär dock inte värme så här års utan tvärtom. Det här blev en av de kallare dagarna i år. Likafullt satt jag ute på verandan för jag ville måla och ljuset var perfekt därtill. Med fotogenkaminen igång och stearinljusen tända blev det, om inte varmt, så dock drägligt. 

När skymningen sedan sänkte sig så for jag inte hem utan redde mig i stället min kvällsvard och bänkade mig i storstugan där jag snart fick stänga ner kaminen för att inte smälta. Jag satt och lyssnade på radio och podcast och hade det njutbart i största allmänhet. Så njutbart man nu kan ha det när man går på diet... Fast apelsiner är också gott.

På väg till stugan i morse for jag via Täby kyrkby för att se till en av mina geocacher, som jag placerat där till minne av Åsa-Nisse i kronans kläder, som har några scener inspelade där. Jag passerade då en av mina fascinationsplatser i kommunen, Broby, där vikingakvinnan Estrid regerade på sin gård för tusen år sedan. Estrid, som finns nämnd på runstenarna där och vars skelett man fann i hennes grav när bron breddades för några år sedan. Platsen kändes extra tidlös i det karga vinterklimatet idag.

Ä ho nöckater?

Alla vi som kände vår gamla mor närmare vet att bakom den blida ytan dolde sig en riktig liten rackargumma. Hennes humor saknade ofta en undre gräns och skrattet pärlade sig som allra friskast när det skrattades på någon annans bekostnad. Allt detta kom jag att tänka på i morse när jag satt och skrev rent hennes gamla dagbok. Under den 1 juni kan man nämligen läsa följande:

På kvällen gick Stig, Olle, Signe, Alvar, Svea och jag till ett bröllop. XXXX i yyyyy gifte sig. Alvar hade fått i uppdrag av pappa att ta reda på om hon var ”nöckad”. Det skulle vi göra på ett litet indiskret sätt. Vi skulle alla ropa i kör: ”Ä du nöckater? Men det behövde vi inte göra. Det syntes långa vägar att hon var. Men Svea påstod att hon alltid varit sån.

Här kan vi snacka arvssynd och jag är rädd att synden inte slutar med modren.

Fjädern, som driver skivtallriken ligger väl dold
inne i dosan och kan nog inte lagas

Efter en lugn förmiddag i hemmet for jag ut till stugan där jag tänkte måla lite samt montera en elsladd som går från verandan och in i stugan. Nu på vintern sitter jag mycket inne i stugan och behöver då ström till datorn där. Ström till verandan kommer från några sladdar som dras från pumphuset. När allt var klart kom där ingen ström och när jag sökte orsaken fann jag att strömmen slutat funka även i pumphuset. Konstigt eftersom det fanns ström igår. Det kan ju vara så att någon från kursgården bredvid brutit strömmen men där syntes inga fotspår i snön så kanske har även de fått strömavbrott. Det har varit problem med strömmen där tidigare och jag får hoppas den kommer tillbaka. Själv klarar jag mig utan ström trots att vevgrammofonen gick sönder igår.

Det är lite märkligt att tänka att vi snart
ska sitta här vid långbord igen

Det vart för övrigt inte så mycket målat idag. Det blir rätt mörkt nu när verandan ligger i vägen för fönstret så det blir lite svårt att se färger. Jag for alltså hem i skymningen och satte mig här och tittade på apple-TV. Jag konstaterade också i mina släktforskarfiler att "ho nog inte va nöckater" Första barnet kom efter två år så Svea hade rätt.

En heldag i stugan

Idag fick jag så årets första heldag i stugan och även om det är ganska många timmar så känns det som att tiden bara rusar iväg. Jag var där vid tiotiden och hade då släpat med mig all disk från i fredags samt matsäck, dator och ipad. Jag började med att städa i ordning efter fredagens julgransplundring och snart var där fint igen. Jag tog faktiskt och plundrade granen på riktigt för den har stått lite i vägen så nu fick den tacka för sig och allt pynt packades ner i sin låda.

Ett hjärta på väggen

Däremot kunde jag inte slänga det fina hjärta Anna hade dekorerat i fredags så det hängde jag upp på väggen mellan två pappspik. Däremot snålade jag inte på energi genom att inte värma upp verandan utan bara tända stearinljus de stunder jag satt där och fikade. Jag spelade också lite grammofon - elektrisk - ty det small konstigt i vevgrammofonen i fredags. Förhoppningsvis var det bara fjädern som släppte sitt fäste i kylan. Vill det sig illa gick fjädern av, men hur det är med den saken får vi se när jag öppnar lådan.

En gammaldags kraftfull lampa

Jag satt dock mest inne i storstugan där det är ganska enkelt att fixa värme med bara stearinljus. Jag hade mängder av småstumpar sedan julfirandena och dessa räckte för att få upp temperaturen till drygt tjugo. Jag hade tagit ed datorn för att fortsätta skriva rent mors gamla dagbok, och då blev jag tvungen att dra igång den glödstrumpelampa jag fick i julklapp. Det är lite knepigt och oroligt när det först flammar en massa lågor men så blir det plötsligt ett väldigt skarpt ljus i strumpan när man vrider och pumpar. Fullt tillräckligt för att läsa mors gamla anteckningar.

Så här fint är det i förmiddagsljus

Efter en nyttig sallad till middag blev det släktforskning och Guldbaggegala resten av kvällen.

Söndagslugn

Det är bra skönt att bara gå hemma och slappa och skrota på söndagar. Speciellt numera när man inte behöver tänka på att det står en klass och väntar på måndag morgon. Jag har i efterhand börjat inse vilken press det ändå var att veta att jag skulle skruva upp tempot lite och bli lärare med allt vad det innebar av arbetsledning och ansvar.

Jag upptäckte för ett tag sedan att min psoriasis blivit betydligt bättre, alldeles av sig självt,  och det lär ju vara en stressrelaterad sjukdom. Jag nämnde detta i fredags, när vi hade vår julgransplundring och då berättade René att hans mor varit med om exakt samma sak när hon gick i pension från sin skola.

VI var dock lite kreativa idag och det yttrade sig i en rejäl kylskåpsstädning. Vi slängde gamla saker, utgångna saker, trekvartstomma saker och se, det vart luft och reda i kylskåpet. Så nu har vi koll på vad som finns och skall förhoppningsvis inte glömma bort fullgod mat bak någon förpackning. Efter städningen for vi fram och lämnade tillbaka jackan Anna köpte i fredags och sedan fortsatte vi till Paulas jobb. När hon slutade stack vi hem till dem och åt en köpesallad och tittade på Youtube-klipp från gamla misslyckade uppträdanden i "You got talent". Ett elakt nöje.

Julavslutning

Idag har vi varit inne nästan hela dagen. Vi har plockat undan julen. Tagit bort alla tomtar, vikt ihop dukar, tagit undan ljusstakar och ställt fram allt till det vanliga. Det känns rätt bra. De enda besöken ute har varit tre kissrundor med hunden. I övrigt inget.

Säsongens sista julfika

Vovven löper och beter sig på ett sådant sätt att vi misstänker mensvärk. Synd om henne men inte mycket vi kan göra. Vi har tröstat oss, men inte henne. med god och pointsfattig mat utom till kvällen då vi fläskade i med svärmors alla kvarvarande julkakor. Man FÅR synda ibland.

Julgransplundring

Vår julgransplundring blev mycket lyckad, men vi stannade kvar ute i stugan mycket längre än jag trott så jag ids inte skriva mer ikväll utan avvaktar till i morgon så att jag får sova på saken. Obs! Plundringen var helnykter!

Man kan tycka att en julgransplundring är en enkel fest att ordna men med tanke på att gästerna är vegetarianer och på att det hela skulle äga rum i en utkyld veranda långt inne i skogen, så tog det hela dagen i anspråk. Det började redan på morgonen med att Anna dekorerade hjärtan till var och en av oss och det var hjärtan som heter duga:

Pepparkakshjärtan i den högre skolan

Sedan stod jag vid spisen under förmiddagen och lagade till en god och krämig blomkålssoppa. När den var klar och när jag ätit lunch for jag så ut till stugan efter att ha hämtat Noomi. Jag hade mycket att bära så jag lät vovven gå¨själv. Hon hade jätteroligt i snön och följde mig som en hund tills vi kom fram till stugan. Då avvaktade hon nere på vägen, rädd att bli bunden och inlåst om hon närmade sig. Jag lät henne vara och snart kom hon, med svansen mellan benen om hon haft någon, och smet in i värmen i storstugan.

Det är inte lätt att vara öite vovve och inte
få smaka på någonting på bordet

Själv tände jag fotogenkaminen, en massa ljus och började duka i ordning till kalaset. Halv sex for jag så och hämtade Anna och Tomas och René vid närmsta T-bana och tillsammans for vi ut i ödsligheten. Det var väldigt vackert att gå genom skogen och framförallt när vi närmade oss stugan där marschaller visade vägen och stearinljus lyste upp verandan. Gästerna ryckte upp sina kameror och ställde sig att fotografera direkt. Ett modernt tecken på uppskattning, som föll väl ut.

Vi skjuter upp själva plundrandet och
nöjer oss med att tända ljusen

Gäster som inte skäms för att ta upp mobilen gillar vi

Det blev faktiskt riktigt behaglig temperatur under kvällen. Speciellt om man kom utifrån och gick in. Då kändes det som att värmen slog emot en. Kvällen förflöt sedan i trevligt samspråk med glögg, sopp och julfrukter. Gammaldags och fint och med White Christmas på vevgrammofonen som ett kulturellt inslag. Tyvärr har den svårt för kylan och plötsligt small det till och skivtallriken slutade snurra. Ska kolla om fjädern gått av eller bara släppt.

Tillbaka i storstan

Idag var det dags att fara norrut igen och jag försökte komma iväg tidigt för att vara framme innan det blev för sent. Det behövde jag dock inte oroa mig för ty det gick väldigt bra att köra idag. Efter sex timmar var jag framme i stugan dit jag körde först för att kolla att allt var väl och för att lägga ut en röllakanmatta på verandagolvet.

Lite svalt kanske men ljust och vackert

Adventsstjärnan lyser genom isrosorna

 Jag har länge drömt om att få uppleva verandan i snö och det fick jag idag. Det var vackert. Rutorna var täckta av isrosor och när jag tände upp ljusen där inne sken hela verandan som en liten juvel i skymningen. Jag stannade inte så länge utan for in till stan där Anna bakat pepparkakor till i morgon. Vi bytte fort om och begav oss fram mot centrum där vi stråladde samman med Anders.

På väg mot Gamla Stan såg vi fullmånen skina över slottet

Lugnt och fint på källaren Mowitz

Gossen ville bjuda på middag på en tapas-restaurang som tack för vistelsen hos oss. VI gick mot Café Tabac på St Nygatan och kan säga direkt. Gå inte dit! Där var mycket folk och ett fruktansvärt oväsen. Till detta kom att personalen inte såg oss. Efter femton minuter lämnade vi stället och gick till Källaren Mowitz i närheten. Tyst och lugnt, lite folk och personal som tog mycket väl hand om oss.

Oxfilé i god sås smakar inte kattskit

Efter en god trerätters promenerade vi tillbaka ända till T-centralen och tog sedan metron hem nöjda, mätta och belåtna med vår kväll.

Lön för mödan

Nu har jag målat färdigt köket – första gången. Resultatet är en typisk grundmålning där den starka bottenfärgen ännu lyser igenom. Två strykningar till och köket bör se nytt och fräscht ut. Redan nu är det betydligt ljusare. Men jobbet är inte jätteroligt. Många små ytor, där man inte kan rolla utan måste sitta och pilla med pensel, gör målningen tidsödande och klockan var långt fram på eftermiddagen när jag var klar.

Gågatan i Trollhättan

Då hade jag emellertid en riktig ljuspunkt att se fram mot. Gamla kollegan A-L kontaktade mig på Facebook igår och tyckte vi borde ses på en öl och en bit mat innan jag for upp till stan. Det tyckte jag också och vid femtiden möttes vi utanför Bishops Arms för en stunds trivsamt ätande och pratande. Jag som hållit en mycket strikt diet senaste veckan slog nu loss med en caesarsallad och en mindre öl.

Det som göms i snö...

Det var väldigt vackert ute i den nyfallna snön trots att temperaturen kretsade kring nollan. Som tur är har jag tagit med snöskyffel så jag lär kunna plocka fram bilen i morgon bitti när jag skall åka. Nu skall jag bara packa och se lite på TV. Den har varit ur funktion sedan igår och jag har trott att jag tryckt på någon dum knapp men så sa A-L att det stått i tidningen att Com-Hem har problem i tvåstad. Det tycks var löst nu.

Nu börjar jag med köket

Jag vaknade till virvlande yrsnö. Små bitande flingor, som for fram och skapade ett väder, som jag finner mycket mysigt. Jag kom på att idag vore det en lämplig dag att åka ut till Hullsjön för att uppleva "elementens raseri" och för att ta lite bilder. Innan detta roliga ville jag dock göra rätt för mig och i detta fall innebar det att tvätta alla målade ytor i köket med soda och sedan eftertorka med fuktig trasa. Det var inget roligt jobb men ack så nödvändigt visade det sig, för tvättvattnet var svart när jag var klar.

Hästar på vitbete

Apelsinerna är den enda färgfläcken i landskapet

Det kändes lite tvivelaktigt att ge sig ut på nöjesresa i det mosiga väglaget men vägen dit har liten trafik och jag körde sakta så allt gick bra. Så fort jag kom fram slumpade det sig så att ett gäng hästar blev utsläppta på åkern bredvid och jag fick lite fina bilder på dem. Framme vid mitt vanliga bord stod jag länge och såg ut mot ett grått, nästan helvitt landskap och tänkte att precis så här kan det ha sett ut på platsen för 1000 år sedan när platsen var centrum för de västliga häradena i Västgergötland. Här låg då också en liten kyrka, som numera bara består av en förhöjning i marken där en minnessten rests.

I den lilla röda ovalen kan man ana minnesstenen efter Hullsjö kyrka

När apelsinerna var slut for jag hem, lagade lunch och sedan var det ingen återvändo. Jag måste börja måla köket och det känns lite pirrigt av någon anledning. Men så fort jag stod där med roller och pensel i hand kändes det bra och jag gjorde den krångliga köksbänkssidan innan det blev för mörkt för att fortsätta. Man kan måla i elbelysning men jag känner inte för det. Jag känner i stället mer för bänka mig vid arbetsbordet när det skymmer så det var precis vad jag gjorde.

Köket föra första strykning

Köket efter första strykning

Nytt liv i harpan

Idag var det dags att börja med köket sedan sovrummet visat sig så lätt att fixa till. Alltså. Ut med bordet, av med skåpsluckor, ner med gardiner, fram med dammsugaren och sedan var det klart för att sodatvätta och börja måla om.

Snart dags att komma med penseln

Dithän kom jag dock inte idag ty nu väntade ytterligare hantverksprestationer. Min nyckelharpa, som jag byggde så tidigt som 1981 har varit nere på omsträngning och stämning och var nu färdig för avhämtning. Det blev en eftermiddag med trivsamt umgänge med gamla grannarna L, I och K. Så trivsamt att herrn i huset höll på att missa sin kvällskurs.

Ännu ett av mina hantverksalster

Resten av kvällen har ägnats lite spelande - på harpan - och sedan idrottsgalan. Att sådana folkliga hjältar som Zlatan Ibrahimovic och Johan Olsson kan bli besegrade av en lyxlirande mångmiljonär, som lyckats putta ner en boll i ett litet hål, tyder på en välorganiserad röstningsapparat på samma sätt som när ryttaren Rolf Bengtsson vann för några år sedan.

Ett gediget hantverk

Idag vart jag riktigt stolt över mig själv och det var för den gamla vävstol jag byggde 1975 och som stått nedpackad i källaren sedan jag flyttade hit. Nu har Eva lyckats placera den hos en kollega som vill ha vävstuga, men som inte är riktigt haj på hur man sätter ihop den. Så vi for iväg i förmiddags och lyckades utan större problem pussla samman alla bitarna så att vävstolen till sist stod där, beredd att ta emot alla de snören som knyter ihop trampor och skaft och bommar.

Jag får nog bli hemslöjdskonsulent på gamla dar

Och det var då det slog mig att vävstolen faktiskt är riktigt fin och välgjord. Alla delar fanns kvar och allt passade, bara att smäcka ihop. Det var nästan så att jag ett tag jämförde mig med min store idol Frank Ladegaard Eriksen, "Bonderöven". Han bygger dock upp hela korsvirkeshus på samma sätt som jag bygger en vävstol - utan en endaste spik - så jag har lite kvar. Vi nöjde oss med detta idag och återkommer med snörning senare.

Vntern har kommit till slut

I stället tog jag mig en promenad i det vackra och plötsliga vinterväder som vederfarits oss idag, med Filip och Fredriks pod cast i hörlurarna. Det blir lite roligare att gå då.

Någonstans i Gamla stan

Ikväll har jag så fullbordat en målning som jag gått och värkt på ett tag. Jimmys mor skall flytta till ny lägenhet och detta skall bli inflyttningspresent. Hon har bott hela sitt liv i stan så någon lantlig idyll kanske inte vore så bra. Därför googlade jag på stockholmsbilder och fann ett foto av några husfasader i Gamla Stan, som tilltalar en matematiskt skolad människa. Räta linjer och tydliga vinklar gjorde det lätt att skissa upp motivet och sedan var det bara att måla. Jag är helt säker på att hon inte läser den här bloggen så därför lägger jag ut bilden här ty jag är riktigt nöjd med den.

Gravljus

Jag började min dag, visserligen ganska sent men ändå, med att fara till Remmene för att hämta hem den gravlykta jag satte där den 17 november och kan man tänka sig - den  lyste fortfarande. Jag hade nämligen investerat i ett batteridrivet ljus i år och det skulle lysa femtio dygn. Det har det gjort med råge.

Kyrkans ingång i sydvästra hörnet av långhuset. Notera den
gamla vägen mellan Skövde och Eggvena i bakgrunden

Kyrkan anses liten med yttermåtten 15 x 6 m men det bör ha
varit stort nog för de bönder som tvingades bygga den

På väg till Remmene passade jag på att fara in till den kulle där ruinerna av Tumbergs medeltidskyrka skulle ligga. Det gjorde de också och ruinen var betydligt mer välbevarad än jag trodde trots att kyrka revs omkring 1560. Det är märkligt fascinerande att gå och strosa på en sådan här plats och försöka föreställa sig de människor som en gång för niohundra år sedan byggde kyrkan och de människor som sedan besökte den. Här bör bygget ha varit extra mödosamt eftersom kyrkan låg på en så markerad kulle.

Brorsbarnen manifesterade sin glädje på ett mer behärskat sätt...

Vidare mot Nossebro. Jag var framme hos moster också, men hon låg väl och sov och jag ville inte förvirra henne i onödan så jag tog en promenad i trädgården och körde vidare. I Fölene stannade jag och tog årets första geocache och sedan raka vägen till broder Ingvar som blev så här glad över att se mig.

Människors uttryck för en ofattbar händelse

Väl hemma i Trollhättan möttes jag åter av gravljus och nu betydligt mer tragiskt. Mannen som föll igår hade dött vilket noterades både i radio och kvällstidningar. Någon hade ställt ut ett gravljus när jag kom och senare under kvällen tillstötte fler. Tänk så kort gränsen är mellan liv och död...