Varde ljus....

.. och det vart ljus. Närmare bestämt över 70 ljus, när jag var hemma i Nossebro igår kväll och stöpte ljus med mor och far. Långa vackra ljus, spiralvridna ljus och grenljus med tre och fem grenar. Jag ville gärna ha några kortare och grövre ljus också, men när dessa började närma sig rätt grovlek hade de antagit ett närmast obscent utseende så jag får nog sätta dessa ljus under ena skäppo.
Hur som helst var det jätteroligt att gå där i köket och pyssla och uppleva lite barndomsminnen. Tanken på hur glada de ska bli som jag kommer att presenta med de här ljusen värmde också.
Jag fotograferade mor i stöpartagen och kommer att använda den bilden som julfrimärke i år. Den är ju slående lik Gustav Ewalds julfrimärke från sjuttiotalet....

Ett skröplighetens evangelium

Så var det då hänt igen. En oförsiktig rörelse i det gamla, av övervikt nedtyngda, vänsterknäet, gjorde gubben fullständigt orörlig. Det hände igår kväll på lärarrummet, mitt emellan två föräldrasamtal. Det högg till i benet med en smärta som fick ögonen att tåras och jag insåg att jag inte kunde gå fram till närmsta stol utan hjälp. Jag stod lutad mot ett skåp när en kvarvarande kollega kom till undsättning.

Stödd på hennes späda axlar satte jag mig ner och funderade på hur jag skulle lösa min situation. Jag trodde nog att jag skulle bli bra om jag bara kom hem på något sätt. Jag talade med Anna om saken som strängt tillhöll mig at söka läkare. Jag insåg att jag kanske borde be ett proffs titta på knät.

Således hamnade jag på en jourcentral i Trollhättan och där konstaterade läkaren strax att det inte var så mycket att göra. Hem och vila med knäskydd och de smärtstillande tabletter jag redan tagit ut tidigare samma dag. En förutseendets slump.

Nu sitter jag hemma. Det är onsdag morgon och knät värker inte alls som igår, men jag behöver fortfarande kryckor för att röra mig. Lite bökigt att fixa frukost och en koppa kaffe vid datorn är inte att tänka på. Hur skall jag bära den med båda händerna upptagna av kryckskaft?

Samtidigt är "vilovärken" borta och jag ser fram mot en lång slapp dag med goda böcker och gamla inspelade tv-program. Så inget ont som inte har något gott med sig.

Ja, må hon leva!

Sången skallade precis lika glatt som den brukar när gästerna klämde i för full hals på Annas födelsedagskalas i lördags. 61 gäster räknade vi in när det hela var klart. Betydligt mer än hon vågat hoppas/frukta.

I inbjudan hade det utlovats soppa och kakbuffé och det blev det verkligen. 20 liter pizzasoppa med mjukkaka och ost för att jaga kylan ur stela leder och sedan ett otal kakor för att sätta lite fyllning runt samma leder.


Först på plan var Anders, Martina och mor, som kommit resande med tåg på förmiddagen. Jag hämtade dem vid stationen och Anders lät sig genast väl smaka av den varma soppan. Mamma och Martina som kommit en timme tidigare hade fikat nere på stan och avvaktade lite innan även de angrep bordet. Se vilken frid som lyser kring den hungrige mannen vid det lilla runda cafébordet i den ljusa, lätta lokalen.

Sedan väl dessa gäster kommit dröjde det inte länge förrän den ene efter den andre dök upp och runt två var det som mest. Då kom nämligen Annas steelpan-band och bjöd på underhållning. Genrepet hade varit bedrövligt, men nu gick det fantastiskt bra. Jag har aldrig hört dem i så fin form tidigare..

Sedan fortsatte festen ett par timmar till, men med förnyad besättning ty de tidiga gästerna försvann efter spelningen och de sena hade kommit precis innan. Vi slapp alltså utnyttja de plater vi dukat fram i övervåningen utan alla kunde vara med där nere. Till slut avgick dock den siste och vi kunde med gemensamma krafter duka av, samla ihop och städa rent så att snart icke ett spår av kalaset stod att finna.

Stina hade dragit ett mycket stort lass denna dag genom att ha bakat långt över sju sorters kakor och säkert gladde det henne att se vilken strykande åtgång henns skapelser hade. Men en tanke gick också till Kalle, Annas pappa, som dog för precis 17 år sedan. Men inte var han glömd inte. I alla fönster lyste ljus till Anna utom i ett där det brann bara för Kalle och vem vet. Kanske satt han där och gladdes i sin himmel över all uppvaktning hans Anna fick på sitt femtionde födelsedagskalas.

Skapandets glädje

Det har varit stort kalas i helgen, men förts måste jag bara berätta om den fantastiska dag vi hade i skolan i torsdags. Tema "Grekland" hade förvandlats till Tema "Östra medelhavet" för att täcka in den kultursfär som Dilek Selek, vår turksika assistent, bidragit med.
Eleverna hade valt in sig i olika grupper, som alla hade det gemensamt att de tog tillvara elevernas kreativitet. Man kunde laga mat, gjuta smycken, tillverka lerkärl, lära sig spela Zorba, spela grekiskt drama, räkna eukleidisj geometri. Och man kunde lära sig turkiska folkkdanser i idrottshallen.
Jag gick runt i skolan och fotograferade eleverna under förmiddagen och det var så härligt att se den skaparglädje de visade. Överallt fanns ungdomar som visade stolthet över sitt arbete och trivsel med sina sysslor. Jag kände mig uppfylld av dagen och har gått och gottat mig åt känslan i flera dagar nu. Man kan läsa mer om temadagen på vår temadag .

Förfäras ej du lilla hop!

Med dessa, psalmistens välkända ord, kan jag lugna de oroliga läsare av denna blogg som tagit del av min föregående epistel. Texten jag skrev i fredags är egentligen ett citat av en halvkändis i Stockholms musikvärd, Fred Lane, som berättade att när han kom till Sverige på sjuttiotalet så fick han en så gammal lärobok att en uppsats han skrev i den svenskundervisning där han deltog, inleddes med orden: "Igår gingo vi på krogen och där blevo vi fulla".
Ryktet om faderns och sonens uppgående i helig ande i torsdags kväll är alltså betydligt överdrivet. Men Villevalla var en mycket trevlig upplevelse. Det kan icke förnekas och ölen smakade mumma.

I övrigt har helgen ägnats förberedelse inför kommande helgs stora 50-årskalas. Vi har bakat struvor och rullrån och lavendelskorper och idag kom Stina ner från Murjek med en hel resväska, fylld av läckra festkakor.
Jag passade också på att bjuda igen på Erikas fina lördagsbjuding förra helgen genom att avnjuta korvar, ostar, oliver och gott bröd inför veckans stora musikbegivenhet - Idol2006 i TV4. Den utomordentligt sympatiske och duktige sångaren Markus Fagervall från Tornedalen fick min röst denna kväll liksom tidigare kvällar och givetvis sitter han säkert i tävlingen. En given segrare i idol2006.
Idag har det varit fars dag och det var i alla fall en som kom ihåg det och det var ju kul, även om det hela är ett föraktligt kommersiellt jippo.

Anders 28 år - igår

men, ikväll gingo vi på puben VilleValla och där blevo vi fulla

En oherrans massa frisk luft

Tredje dagen i Pregnin och jag har beställt liten cykeltur på landet ty stadens flärd och bjäfs fick jag nog av i torsdags. Efter en lugn morgon med en överdådig frukost trampar vi iväg mot Erikas jobb och jag får klart för mig att hon inte håller till vid "huvud-CERN" utan på en sidoanläggning, närmare sin bostad och beläget helt och hållet inom Frankrike. Vi går genom en lång korridor och står så vid en dörr med hennes namn. Innanför den finns några datorer, som hon delar med sina två arbetskompisar. Just nu står datorn och simulerar något. En massa siffror tickar fram och de gör det tydligen på rätt sätt så Erika är nöjd.

Vi fortsätter ut på landsbygden och trampar fram på släta asfalterade cykelvägar tills vi kommer till en liten stad där Voltaire är den stora sevärdheten. Staden har t.o.m. fått sitt namn av den store upplysningsfilosofen och heter numera Ferney-Voltaire. Hans hus är stångt för säsongen, men det ligger mycket pampigt i en parkliknande trädgård. Vi ger oss alltså ner till den lilla stadens centrum och gör där ett riktigt fynd. En stor marknad där stånden är fyllda av frukt, grömsaker, ostar, skinkor och korvar. Man skall precis till att stänga för dagen men vi hinner gå runt och se på allt överdåd. Vi handlar lite till kvällsmaten och cyklar sedan vidare.


Färden går genom ren landsbygd men plötsligt får vi syn på en gigantisk stormarknad av den typ vi är vana vid hemifrån. Med den skillnaden att i Sverige ligger dessa anläggnignar intill stora städer. Erika förklarar att här i Frankrike är landsbygden mer tätbefolkad än i Sverige och alla har bil så dessa anlägningarna kan ligga var som helst.


Nu är det hur som helst dags att stäva hemåt igen och vi är snart tillbaka i det vita huset där det är gott att avsluta med en jakutzi och en stunds vila. Frisk luft är lite hårdsmält ibland och kroppen ligger gott i horisontalläge ända tills Erika ropar att kvällsmaten är klar. Vi låter oss väl smaka av ostar, bröd,, oliver och lufttorkad skinka och tiden flyger fram tills det plötslitg blir mörkt. Verkligt mörkt ty strömmen har gått i området och vi kryper till kojs i stearinljusen sken.

Under alpens högst belägna spira...

Där har jag åkt tåg idag. Det är så svindlande roligt att sitta i ett litet tåg som slingrar sig fram, livsfarligt nära de bråddjupa stupen, över höga, svängda broar. Ett tåg som nästan slår knut på sig självt när det snirklar sig ner till bottnen av dalgången. De schweiziska järnvägarna har insett turismens betydelse och fönstren är kristallklara.

Igår, var det nästan lite väl vackert väder för solen spred reflexer i glaset och gjorde det därmed lite svårare att fotografera. Ingen skall förresten tro att jag var ensam om att tågnörda. Trots att det är i början av november fanns det turister som tittade ut, lika händförda som jag.







Efter en rejäl rundtur på nästan 12 timmar landade jag till slut åter "hemma" i Geneve där Erika mötte upp och tog mig med på en eritreansk restaurang. Där satt bara en liten grupp män och längtade hem till Eritrea, tror jag, och så vi, som nog var de enda gästerna denna kväll. Inredningen var sparsmakad, för att inte säga spartansk, men betjäningen mycket vänlig och maten stark och välsmakande. Den serverades upplagd på stora pannkakor, som i sin tur låg på ett stort fat, som ställdes i en gigantisk korg. Sedan var det bara att gripa in med fingrarna och låta sig väl smaka.

Efter en så mäktig måltid var det riktigt skönt att få cykla in i Frankrike och hem till den sköna madrassen i tyskens rum. Jag somnade gott sedan jag förvissat mig om att Mont Blanc låg där det skulle och att månen ikväll lyste ännu lite starkare

Smoke on the water

Enligt all musikalisk expertis hände det sig en gång att Black Sabbath såg en brand invid Genevesjön och röken som då välde ut över vattnet gav dem inspiration till låten. Jag tror det är fel. Det var ingen brand. Det var någon som öppnade dörren från en servering i Geneve och lät cigarettröken dra ut över sjön.
Det är inte klokt vad folk röker här. Annars är det bra. Jag stod upp mitt i natten och tog bussen 4.35 till Göteborg. Så småningom var jag framme Geneve där jag möttes av ett strålande solsken. Jag möttes också av en isande nordan och tackade försynen att jag lagt ner vantar och mössa.
Efter att ha strosat runt i stan under eftermiddagen träffade jag Erika vid busstationen och vi for hem till hennes hus i Pregnin, varvid vi hux-flux var i Frankrike. Jag blev placerad i köket - vid matbordet - och fann mig plötligen uppassad och serverad på ett sätt, som jag verkligen inte är van vid. Det kändes inte helt oangenämt.
Mätt och belåten lade jag mig så att sova sedan jag kastat en blick ut över en nära nog full måne, som stod och speglade sig i Mont Blanc i fjärran.

Titta det snöar!

Faktiskt. Just nu, den 1 nov, snöar det i Trollhättan och jag har vaknat till ett vitt landskap, eller vad man skall kalla grönytorna utanför lägenheten. Jag vaknade rusktigt tidigt idag förresten. Kan det vara en autonom inställning inför resan i morgon. Inser att min buss avgår från Sylte mot Landvetter 04.35 och då bör jag inte lägga mig för sent ikväll. Hade tänkt ta bilen, men en jämförelse mellan P-avgift på Landvetter och bussavgift på flygbussen utfaller till den senares fördel. Och så har jag ju inte fått på vinterdäcken ännu.
Det ska bli så roligt att ge sig ut på resa. Den där känslan när flygplanet accelererar ute på startbanan, tar ännu mer fart, trycker tillbaka mig mot ryggstödet och så plötsligt släpper greppet om marken. Den är lika fantastisk varje gång. Väl framme ska jag dock resa lite lugnare. Har suttit och stirrat mig nära nog blind på schweiziska statsbanornas hemsida för att försöka uträna hur mycket det kostar att åka några trevliga små alpjärnvägar och inser att antinmgen fattar jag inget alls eller också är det verkligen så dyrt som jag kommer fram till.
Och så skall jag ju få se hur tösen har det där nere i Europa. Bli guidad på julshopping i Geneve och träffa alla de där personerna som figurerar i hennes blogg och som hittills bara är namn. Sa hon inte att hon hade en jakutzi också. Bestämt vill jag minnas det.
Alltnog. Jag skriver några rader där nere också för hon är ju internetansluten. De hade visst något finger med i spelet om det där internet, där nere på CERN