Boktips

Förra veckan skrev jag om en bok jag läst och aldrig har väl ett inlägg mötts av så många kommentarer. 8 personer fann det värt att skriva sin mening och det tyder ju på ett uppdämt behov av bokdiskussioner. Det finns naturligtvis massor av bloggar och forum där man kan ge varann boktips och bokreflektioner, men för den lilla krets av medborgare, som följer min blogg kanske den kan utgöra en lagom ambitiös mötesplats.

Min bloggvän India berättade i en kommentar nyss att hon läst en så fantastisk bok, som heter Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist. Jag kan bara hålla med. Karins böcker handlar om åldringar, som inte alls beter sig som sådana utan ställer till hyss och äventyrligheter, som leder till de mest fantastiska situationer.

I boken Rapsbaggar vänder två gamla bröder upp och ner på hela bygden sedan man upptäckt att de roar sig med att skapa utomjordiska mönster i sin rågåker. Och just nu läser (lyssnar :-)) jag på "Sirila gentlemän sökes", som handlar om två gamla damer som sätter in en kontaktannons.

I övrigt vill jag meddela att jag idag planerar en längre promenad bort till Hantverkargatan till en korvbutik, som visades i TV-programmet "Landet brunsås" i veckan. Där finns inga slafsiga industrikorvar, fyllda med stärkelse och E-koder, utan riktig korv på riktigt kött. Det ska bli gott!

Peter Carlsson och blå grodorna

Igår kväll var vi på Scalateatern och avnjöt tre timmar med Peter Carlsson från Grycksbo och hans kompgrupp Blå Grodorna. Peter Carlsson kan väl närmast beskrivas som estradör. Han sjunger, berättar och skådespelar. Även en ganska trist och poänglös historia förvandlas till sprudlande fars när han berättar den. Hans berättelser skulle falla platt till marken om någon annan försökte sig på dem så därför skall jag inte ge några referat här.

Hela gruppen består av oerhört skickliga musiker, som kan skapa musik av allt. Mycket njutbar var den medeltida madrigal, som handlade om gamla bensinbolaget BP, och som framfördes på bucklig fotogendunk, oljekanna, lilltrumma och spillåpipa. Eller skönsjungen amerikansk jazz endast ackompanjerad av rytmiska slag mot ändan av oliklång PVC-rör.

Jag har sökt på You Tube för att se om det finns något av Peter Carlson och fann då en inspelning från Dalhalla där han berättar och sjunger, inte något av ovannämnda, men en sång av en annan mästare: Karl Gerhard. Se och lyssna

Frälsaren

Detta handlar naturligtvis inte om att jag genomgått någon uppenbarelse i religiös mening utan kanske mer i litterär. Jag har länge laddat min iPod med olika deckare och funnit gott behag i detta. Dock har jag nu mer och mer börjat känna en viss mättnad och när jag i veckan hörde på just Frälsaren av den norske succéförfattaren Jo Nesbö upptäckte jag att jag inte tyckte det var kul längre.

Författaren klarar inte att hålla spänningen och intresset vid liv med mindre än att han för in nya mord i handlingen och det känns lite torftigt. Likadant var det med den så omtalade Hypnotisören av signaturen Lars Kepler. I en fullständigt orimlig kedja av händelser sker det ena mordet efter det andra.

Tacka vet jag Nesser och Mankell och Leif GW, vilka presenterar ett brott i början av boken och sedan låter läsaren följa en intellektuell kamp mellan en knivskarp kommissarie och en förövare. Ända tills den senare avslöjas och grips av den förre.

Allra bäst tycker jag dock om böcker där en spännande historia berättas utan att det måste ha begåtts ett brott. Där har jag upptäckt att Mankell är en mästare. Han har skrivit böcker som håller nyfikenheten vid liv genom en hel roman utan att ett endaste litet mord begås.

Läs t.ex. den fascinerande berättelse om ett gatubarn i Mosambique, som berättas i Commedia infantil, där en tioårig pojke berättar sitt livs historia på taket av en teater, dit han sökt sin tillflykt under sina sista dagar i livet.

Eller Italienska skor, som utspelas kring en läkare, som flytt ut till ett litet hus i havsbandet och som en dag upptäcker att en kvinna kommer vandrande över isen. En människa från hans förflutna, som sätter igång en berättelse, som rymmer mycket dramatik med mycket enkla medel.

Jag brukar ibland säga att jag tycker om filmer som visare hur ett staket målas och som sedan skildrar hur färgen torkar. Ungefär samma sak gäller nog om böcker och det skulle vara kul om någon av alla mina läsare kunde komma med något mer lästips på denna nivå.

Vinter vid stugan

Det kan inte hjälpas, men vintern är på många sätt den vackraste av årstiderna. Vad spelar det för roll att det är lite kallt. Kyla kan man skydda sig mot till skillnad från värme.


Vi var ute en stund i eftermiddags och grillade korv som middag. Törvedsstickorna tog sig direkt och snart sprakade en vacker brasa i eldkorgen. Det var länge sedan vi "stekte korv", som man säger i Norrbotten när man grillar falukorvsbitar över glöden, och det smakade gott.


Vi tände också vår nya lykta och ställde den i snön på¨klippan. Jag har en tanke om att bygga oss en meditationsplats nere vid parkbänken och där skall den här lyktan stå. Men nu är det smällkalla vintern och skogen så ljuvligt tyst och vacker som man trodde var omöjligt 30 minuter från Stockholm C.

Far i huset

Det faller sig rätt naturligt att en blogginnehavare sällan förekommer på bild i sin egen blogg. Idag kändes det dock rätt att skapa en bild. En vacker stämningsbild av hur far i huset sitter i fotogenlampans sken vid slagbordet och läser i sin postilla.


Till denna ända riggade jag upp kameran på sitt stativ och satte mig vid bordet. Nu stämmer det väl inte riktigt med beskrivningen ovan. Jag är knappast far i detta hus och boken är inge postilla utan en skrift som behandlar inspelningsplatserna i samtliga Åsa-Nisse filmer. Fast jag läser hellre den än någon luthersk skrift.

Ny tomte

Minnesgoda läsare kanske erinrar sig att vår första trädgårdstomte omhändertogs av trädgårdstomtarnas befrielsearmé i våras. Jag har länge närt ett förtvivlat hopp om att han skall komma åter med ett fotoalbum under armen, men har nu insett att så inte blir fallet.

Vi har därför varit på jakt efter ny tomte under julen och i förgår såg vi honom, ute på Värmdön, när vi var på väg till kyrkan. En fin, seriös tomte med en liten lykta i hand. En lykta avsedd för värmeljus. Men priset! På tok för högt tyckte vi. Gårdagen ägnades därför en rundtur runt rimliga butiker i trakten. När vi hade åkt upp betydligt mer än vad tomten kostade insåg vi att den vi sett först var den ende för oss.


I morse styrde jag alltså ut till Värmdö och hämtade hem tomten och försökte förtränga vad han egentligen kom att kosta. Och det var enkelt när jag kom ut till stugan med honom. Han fattade genast posto vid entrén och stod sedan där och vaktade sitt nya hus med lyktan lyft. Det känns gott med en liten gårdstomte igen fast i kväll har han fått följa med in till stan för att ingen i befrielsearmén ska finna honom.

Julotta

Det var den legendariske journalfilmaren Gösta Roosling, som 1937 spelade in den fina filmen Julotta. En film som i svartvitt, och med stor känsla för pietet, gav en romantisk skildring av hur en julotta ser ut i våra drömmar.

Kanske har det aldrig varit så att folk färdats efter häst och släde i djup snö på oplogade skogsstigar och med endast en brinnande fackla som belysning. Men det är filmiskt och snyggt att se och "Julotta! lär t.o.m. ha visats på bioduk inne i Westminster Abbey i London.


Jag har länge undrat var filmens kyrka ligger och fick för något år sedan veta att det är Värmdö gamla medeltidskyrka som förkommer i filmen. Idag kom vi oss så äntligen för med att besöka kyrkan och vi gjorde det en dag när snön låg tjock över kyrkogården och då temperaturen var behagligt sval. Vi kom t.o.m i skymningen och jag tog några bilder i blå timmens ljus. Tyvärr inte ur samma vinkel som i filmen, eftersom jag glömt det, men man ser ändå att det är samma kyrka. Idag såg jag att det stod en stege lutad upp mot taket inne i ett hörn av byggnaden och jag blev mycket överraskad då jag kunde skönja en stege på exakt samma ställe i filmen från 37. Den som tittar noga på bilderna ser säkert detta.

Gott Nytt År

Så är vi då inne i ett nytt år - 2010. Detta var sextioandra årsskiftet för mig så det börjar kännas lite vant nu. Vi firade tillfället i allra största enkelhet bortsett från fin middag innan Bonusbarnet med pojkvän försvann ut i Stockholmsnatten. När de väl gått satt vi och slöade i soffan och slapp tänka på att vara välklädda och trevliga.

Ute small rakter och när det närmade sig tolvslaget brakade värsta kanonaden loss. Raketerna smäller ju så förfärligt nu. Så som vi bor har vi utsikt över nära nog samtliga fyrverkerier i stan. Det var bara synd att diset förtog lite av glansen från allt färgsprakande.

Nu har vi varit och hämtat hem Bonusbarn och pojkvän och dessa ligger för fäfot och väntar på att bli hämtade kvart i fyra. De skall nämligen iväg till Malaysia tidigt i morgon bitti för att vara borta i två månader. Resfebern gnager dem och inte heller vi lär gå till sängs innan de väl kommit iväg.