Då och nu

Något som fascinerar mig mycket är att titta på bilder från samma plats men med ett stort antal år mellan fotograferingarna. Jag fick tillfälle till ett sådant montage idag när jag stannade till vid S Härene kyrkoruin. För övrigt en av de vackrare dito jag känner till, där den ligger på sin gamla ättehög vid Nossans strand.

Denna kyrka brann ner efter ett åsknedslag 1905 men redan 1893 hade den kände folkhögskolerektorn Sanfrid Welin varit där och tagit bilder både på in- och utsidan av kyrkan. Så har nu även jag gjort och jag tror mig ha letat upp nära nog exakt samma plats för mitt fotografi som den där gamle Sanfrid stod när han tog sin bild.

När man ser den vittrande gråstensmuren idag är det svårt att tänka sig att den en gång sett ut som den gjorde på vänstra bilden, men så är det. Det är alltså 117 år mellan de två bilderna nedan.

Vårbruk

Idag fick även A se vår hyresgäst. Vi var ute i vid stugan och fortsatte räfsa löv och bränna fjolårsgräs. Ett arbete som jag betackar mig för men som fyller A med stor glädje. Medan jag således satt och njöt mitt kaffe medan A for fram över bergstomten såg jag hur herr, eller möjligen fru, talgoxe försiktigt närmade sig holk nr 4, hoppande från tallegren till tallegren för att till slut hoppa in i holken. A fick nu se detta samt också se hur fru, eller möjlige herr, talgoxe försvann ut ur samma holk.

Detta måste tolkas som att familjen ruvar på ägg och på att det var en vaktavlösning vi blev vittne till. Kanske finns det hyresgäster även i någon av de andra holkarna men detta vet vi inget om ännu. Några har dock fått små ingångshål, skräddarsydda, eller dito borrade, för att passa Svartvit Flugsnappare. Denna har dock ännu inte anlänt till fosterlandet så vi ser med spänning fram mot att höra hans chirpy, chirpy chip.

Musikkryss

Kulturkonsumtionen fortsatte på lördagseftermiddagen då vi ilade från gräs- och lövräfsande vid stugan till en konsert med kören Nackapella, som givetvis hör hemma i Nacka. Konserten ägde rum i Orminge Folkets hus och hade formen av ett Melodikryss. Fast så fick det inte heta för självaste Anders Eldemar, som lånat sin stämma till välkomstanförandet. Melodikryss är nämligren ett skyddat namn så i stället var det ett Musikkryss vi bevistade.

VI som fyllde i ord i korsordsrutorna satt vid dukade kaffebord medan kören stod framme vid fondväggen och utgöt sina sånger över meningheten. Frågorna var icke över hövan svåra och till råga på allt utsågs segraren genom lottdragning. Första priset var två biljetter till körens kommande konsert och andra pris var icke fyra biljetter till samma konsert utan även det två styck. Vi vann inte trots att vi kände igen Air av Bach och trots att vi visste vilka som spelade med i ABBA.

Vi bar motgången med högburet huvud och gladdes åt en trevlig musikstund i Orminge, Men nästa fredag ska vi gå på ett riktigt maffigt evenemang: Vi skall se Owe Thörnqvist live på Scalateatern och om det kommer jag säkert att ha något att skriva.

PS. Orminge har fostrat två svenska musikprofiler, nämligen Ulf Lundell och Markoolio.

En liten konsert i all enkelhet

Mina kompisar säger ofta att jag är så lyckligt lottad som har tillgång till storstadens hela kulturutbud. De skulle bara veta att detta utbud oftast landar i TV-soffan framfår något av TV:s mest simpla lördags"nöjen".

Men så händer det ändå att vi tar oss samman och ser igenom utbudet. En App till min iFåne heter "På Stan" och visar aktuella evenemang. Där fick vi tips om att Anders Lundin (Allsångaren) skulle ha en liten visafton på Boulevardteatern och det fanns biljetter kvar.

Vi fick platser längst framme vid scenen och eftersom det var trångt kunde jag lägga upp mina långa ben på densamma, nästan framme vid Anders´pall. Han gjorde ett helt annat intryck så här live än vad han gör i TV. Där är han en slimmad, plastinbakad TV-personlighet. Igår satt han en meter från oss och var en helt vanlig människa som framförde sina, lite halvtrista, små ballader och däremellan berättade riktigt fascinerande berättelser om allt möjligt.

Nyinflyttad?

Idag såg jag för första gången hur en fågel, en talgoxe, flög in i en av våra holkar. Jag såg den inte flyga ut så jag hoppas nu att den börjat ruva på sina ägg. Tyvärr hade jag inte kameran beredd, men en stund senare såg jag en granne till "min" talgoxe, som smög in i ett naturligt hål högt uppe i björken bredvid. Och den fick jag på bild!

Vi har vår i luften!

VI har nu åter tagit upp den goda vanan att gå en timme om dagen. Speciellt skönt för mig som, tack vare ett struligt knä, inte kunnat promenera på flera år. Efter den lyckade knäledsplastiken i fjol våras skuttar jag nu fram över stock och sten likt den yngling jag en gång var.

Vi har länge talat om att gå norrut genom skogen från vår stuga och idag gjorde vi slag i saken. Det var en skog som jag kunnat falla i trance inför under min tid som orienterare. Och längst norrut, vid sjöändan, stötte vi på det järnåldersgravfält, vi hört talas om.


Det låg på en kulle bland höga avlövade ekar och med utsikt över ett vackert haglandskap. Högst upp låg där tre stora tydliga gravrösen, vilka alla hade fallit in i en grop i mitten när gravkistans ursprungliga trätak fallit ihop för hundratals år sedan. En majestätisk plats och ett givet utflyktsmål för vårens vandringar med pic-nic-korg på ryggen.


På hemvägen fann vi en nyväckt snok i skuggan, på en nordsluttning där han var så stelfrusen att han inte förmådde röra sig när vi kom gående. Vi såg också stora fält av blå sippor och gula tussilago, samt fjärilar, sökande efter lämpliga platser till sina ägg innan de förenar sig med sina förfäder. Våren är faktiskt också en fin tid.

Look alike

Jag ser att mitt förra inlägg i bloggen skrevs den 4 april. Att jag inte skrivit sedan dess kan tyda på att mitt liv är enahanda och händelselöst. En helt riktig slutsats. Det händer inte mycket utöver det vanliga. Just nu sitter jag på ett X2000 som rusar fram genom ett vårfagert landskap och jag har tittat på lite bilder från den senaste tiden. Bl.a en bild där jag stolt poserar med en nybyggd fågelholk.

Det slår mig då än en gång vilken enastående likhet jag har med Bert Karlsson. Och vad värre är. Jag känner mig inte särskilt modfälld över detta. Tvärtom. Bert är en fin människa som förädlat tölpigheten till konst. Han kan vräka ur sig oförskämdheter med sådan humor och finess att jag själv bara kan drömma om att göra det samma.

För att ni, kära läsare, ska kunna bedöma likheten har jag gjort ett litet bildmontage som talar sitt alldeles entydiga språk

Bostadsbygge

Det är härligt att åter kunna vara ute och greja vid stugan och idag inledde vi ett litet bostadsbyggarprojekt. Vi skall bygga fågelholkar. Vi hade tänkt göra fem styck, men med hänsyn till de virkeslängder som fanns i lager så kunde vi lika gärna bygga en till. Idag vart det bara en, men den får bli prototyp. I morgon fortsätter vi med resten och hoppas sedan att få många inflyttningar.


Vi skall experimentera med lite olika håltyper och dito storlekar för att locka mesar, nötväckor, rödhakar, rödstjärtar och vad mer som kan tänkas vara intresserade av en holk i skogen. Alla sätts upp så att jag bekvämt skall kunna fotografera dem från min stol på altanen med teleobjektiv. Ska bli spännande att se vad som fastnar på minneskortet.

Våren är här

Igår var det första gången i år som vi kunde sitta ute på altanen och dricka kaffe. Visserligen fanns det lite snö kvar men den skottade A raskt undan och sedan var det bara att bänka sig vid lilla runda bordet med kaffe och pepparkaka medan elden sprakade muntert i eldkorgen. Det är gott att leva.