90 minuter på Herrljunga Central

Det må vara en äldre herre tillåtet att, med tilltagande ålder, få odla en viss excentricitet. Att njuta den stilla friden vid spår 3 på Herrljunga station torsdagar mellan halv två och tre är en sådan yttring, som någon kanske kan finna aningen udda.

Det har slumpat sig så att jag kan lämna jobbet ganska tidigt på torsdagar, vilket ger en extralång väntan i västgötametropolen. Ibland kommer det ett tåg som åker söderut och ibland ett som far mot norr. Ibland ett godståg och understundom stannar ett X2000.

Jag sitter alltid vid spår tre eftersom det är där det fortfarande finns ett gammalt perrongtak från den tid då vi åkte till Remmene med mor och far på femtio-sextiotalet. Tåget från Vara stannade alltid här och vi ilade alltid skyndsamt bort mot stambanans perrong, som numera är borta, men som låg norr om nuvarande spår 4-5. Trots att remmenetåget alltid stannade där var vi varje gång tvungna att fråga en stationskarl om det verkligen var här vårt tåg skulle komma.

Så när jag nu sitter här med min matsäckssallad är det nostalgiska vindar som sveper genom sinnet. Det må blåsa isvindar bortifrån Vreta men dessa kan man skydda sig mot med varma kläder och kaffet inifrån fiket på stationen värmer fingrarna när man kramar pappersmuggen. Kaffet är oftast surt och odrickbart efter att ha stått på värme hela förmiddagen, men med lite mjölk till så kan man få i sig det.

Fast nästa torsdag blir det ingen lunch på perrongen i Herrljunga ty då skall jag ner och slå runt på Sacre Coeur.

Ett födelsedagskalas

Det är förunderligt att en enkel, ojämn födelsedag kan bli så till den grad firad såsom min blivit när jag nyss vart 64. Kanske tänker folk på att jag egentligen blev 1 000 000 år om man räknar binärt. Men det var det nog inte. Jag föreslog den teorin för bonusbarnet som bara suckade. Det är nog snarast så att jag var väldigt sugen på att finna en anledning att använda min nya kostym och att ett födelsedagskalas väl är ett så gott skäl som något.

Tänk om det faller en bit till golvet...

Vi hade alltså bjudit in till stort kalas – 14 personer allt som allt – och klädsel kostym var anbefald. Där svek dock gästernas mod och det vara bara jag och ett par av damerna som visade ett visst mått av stil därvidlag. Det gjorde ju egentligen inget alls och kvällen blev hellyckad.

Fruntimmersbordet

 Svärmor hade haft med sig älgkött till huvudrätt och till den gjorde vi hasselbackare. Förrätt var det också. Lite plockmat med gubbröra på kavring till de med fullvuxen smak och smördegsrullar med pizzafyllning för de yngre. Dessert slutligen fick bli en hederlig gammaldags gräddtårta täckt med blåbär under ett lager gelé. Allt sammantaget, mycket välsmakande och pointsen fick permis för en kvälls skull. 

Förrätterna

Det fanns en som visade ett oerhört stort intresse för våra bestyr i köket och det var den lilla vovven. Från det att husse och matte kom tidigt på eftermiddagen och tills dess att allt var klart stod hon stadigt förankrad vid våra fötter och tittade stint upp mot köksbänken.

En bild av längtan

 Ja, när tårtorna var klara och placerade högst upp på byrån i det svala sovrummet så parkerade sig hunden nedanför denna med ett förtvivlat hopp om att något skulle ramla ner till henne. Hon vet ju så innerligt väl att om hon väljer att bevaka rätt person så ger det för eller senare lön för mödan.

Presenter ingår i födelsedagskalas och jag kunde så småningom räkna in en vacker hög av gåvor på presentbordet; halsduk, böcker, presentkort mm. mm. Hur gick det då med kostymen, Jo tack, inte en droppe sås ellerr kaffe spilldes på den under hela kvällen så om några veckor, när dottern och jag skall på konsert i Saint Chapelle skall den åter komma till pass.

Now I´m sixtyfour

When I´m sixtyfour sjöng Paul McCartney på albumet Sgt Peppers Lonely Heart Clubs Band 1967 och jag var 19 år, när jag första gången hörde sången. En snäll och rytmisk liten sak, som fastnade lätt i musikminnet. Att jag själv skulle nå denna astronomiska ålder i framtiden, ja, det hoppades jag, men det låg så avlägset att jag inte ens försökte tänka mig in i hur mitt liv då skulle gestalta sig.

Nu är jag där och jag kan hälsa nittonåringen, genom eonerna, att det gick rätt bra. Jag lever i ett hyffsat välstånd, har en så bra hälsa man kan begära, även om det känns lite stelt i benen när jag suttit stilla länge. Blodtrycket kanske är lite för högt, men det sjunker troligen i takt med vikten, som viktväktarnas app sköter å det förträffligaste. Jag har fina människor omkring mig, som jag tycker om och som tycker jag är en uthärdligt person. Jag fick tre barn och det har gått bra för dem alla. Just det är det som känns viktigast.

Om nittonåringen hade försökt tänka sig in i sextiofyraåringens tankevärld hade han nog trott att begravningsentreprenören redan satt och gjorde upp om kostnaderna med de efterlevande.Det känns inte riktigt så när jag nu är här. Det känns tvärtom som att livet har väldigt mycket kvar att erbjuda. Allra finaste erbjudandet just nu är en hägrande pensionering om ett knappt år. Skolans värld har utvecklats  till en industri, som skall producera så många godkända produkter som möjligt till så låga kostnader som möjligt. De som offras i det arbete är lärarna vars jobb mer och mer närmar sig kanslistens plus att man fortfarande skall vara 110% lärare.

Nej, om ett år, om jag lever då (som gamla farmor alltid sa), då skall jag sitta ute i vår lilla stuga i stora skogen, höra vindens sus i grantopparna och fylla akvarellblocket med bilder som fortfarande ligger och gömmer sig inne i de dammiga vrårna i huvudet. Jag skall njuta en god kopp kaffe och leta i åldrade arkiv efter länge sedan försvunna förfäder. Jag skall då och då bege mig ut i världen och tacka min lyckliga stjärna att barna bosatt sig där de gjort.

Tänk vilka resmål de skapat! En entrecôte på restaurang Sarah Bernard i Paris, en Guinneas på Bodega Pub i Cork eller en bit Chokladmoussetårta på Cheescake Factory i San Francisco

Så det var inte så hemskt att bli sextiofyra.

Hemma igen

Förra måndagen, vid denna tid - lokalt - åt jag sista frukosten i San Francisco för denna gång, varefter jag for iväg till flygplatsen och tog mig hem till Sverige, fylld av intryck. Det tog ett par dagar att acklimatisera mig i fosterlandet. De första nätterna vaknade jag vid tvåtiden, pigg och utvilad och slocknade obönhörligt vid åttatiden på kvällen. Nu är jag tillbaka i den "riktiga" tiden igen.

Under dagarna i SF la jag ner det där med viktväktande. Fast inte riktigt ändå. Jag höll igen kraftigt på mellanmål, kaffebröd och godis och det lönade sig. När jag efter tre veckors uppehåll åter ställde mig på den vanliga vågen visade den bara 0,3 kg ökning och den var bort redan dagen därpå. Trots att en och annan öl slunkit ner.

Intryck då? Jo tack, mycket var som jag föreställt mig medan annat var överraskande. Tex hade jag trott att jag skulle mötas av idel ryggdunkar och översvallande hjärtliga, men ytliga och till intet förpliktande, hälsningsfraser. Inte då. De amerikaner jag stötte på var korrekt vänliga, helt utan överdrift, precis som vi vanliga svenskar. Det stämmer nog, som någon sa, att Californien är en oas i USA, inte alls som resten av landet.

En något besvärande sak var detta med betalning. Ofta ingick inte skatt i priset och i serviceyrkena förutsattes det att man skulle betala 15 - 20% i dricks. Dessa anställda har nämligen så låga löner att man är direkt beroende av den dricks kunderna ger. Å andra sidan har då arbetsgivaren råd med fler anställda och man behövde inte vänta på betjäning.

Allt som allt var det dock några härliga dagar vi hade over there och jag ser fram mot nästa resa samtidigt som jag lägger denna på minnet. Nu är jag åter i vardagen men om fyra veckor är det novemberlov för eleverna och vi får en dag extra ledigt. Då skall jag sticka till Paris och julhandla! Bra med barn utspridda över världen.

Och sedan är inte långt kvar till jul ...