Hem till stan

Jag sitter just nu på passagerarsätet i bilen och svågern kör. Rätt mycket fortare än vad jag brukar köra. Men trafiken är ringa och vädret bra så vi skall nog komma fram säkert till huvudstaden denna gång också. 

Vi lämnade nyss glada hudik efter att ha ätit ett hamburgermål. Ingen bantarmat men jag har ätit så väldigt litet idag att denna synd nog inte spelar någon större roll. 

Jag har kört c:a 45 mil av 75 hittills och vilar nu ut litet ifall det blir mer körning senare. Det är väldigt bra att vara två som kör, speciellt på hemvägen när man kör mot mörkret. 

Att stödja hembygdsrörelsen

Förra lördagen var vi vid Laxholmen någon mil norr om Harads, där vi drack kaffe och hörde på musikunderhållning. Då avslutade konferenciern med att hälsa oss välkomna nästa lördag och att det skulle bjudas irländsk musik. Vi trodde ju inte att vi skulle vara kvar här uppe så länge, men när vi nu var det så passade vi på att åka ner igen.

Men just innan vi skulle åka kom en mängd människor i växlande åldrar gående på vägen. Och svärmor kände inte igen någon av dem. Anna och jag rusade fram till fönstret och fotograferade gruppen, samt sms:ade bilden till andra murjeksbekanta för att utröna vilka dessa kunde vara. Så småningom framkom det att de tillhörde ett sällskap, som hade en släktträff på hembygdsgården i byn. Där kan man få både mat och logi och släkten härstammade tydligen från Murjek ursprungligen. Det var därför de samlades här. Sedan vi fått visshet i detta for vi iväg till Laxholmen. Det blev ett mycket trevligt besök, men på ett helt annat sätt än jag kunnat ana.

Vi var där i god tid men märkte ändå genast att där var betydligt mer folk än förra gången. Nästan alla bord var upptagna. Det vara bara en bänk bredvid ett gammalt brunnslock, som var ledigt och där bänkade vi oss. För att hinna få vårt kaffe innan musiken började ställde vi oss genast i kön. Den gick sakta, trots att det var betydligt raskar personal än förra lördagen. I stället saknades det personal idag och vi hörde hur de jäktade människorna inne i serveringslokalen klagade bittert på underbemanning.

Jag kom på att här skulle jag kunna göra en insats. Lika väl som att sitta och glo på en tant och en farbror medan dessa spelade ballader kunde jag ju göra ett litet bidrag inne i köket. Jag känner Maud, som jobbade förtvivlat med att göra laxmackor, och banade mig fram till dörröppningen för att fråga om jag kunde vara till någon nytta.

Hon såg lycklig ut och satte mig blixtsnabbt i arbete. Jag fick börja med att skölja rent använda brickor samt gå runt och plocka in brickor från folk som fikat färdigt. Eftersom jag är en kreativ människa insåg jag snabbt vad som behövde göras. Jag tog egna initiativ och gladdes åt att flera gånger om höra hur åldringarna i hembygdsföreningen tackade för min insats.

Det var inte bara brickor som behövde fixas. Jag skar upp salladsblad, jag kokade kaffe, jag gick runt och bjöd folk på påtår, jag sprang till förrådet och plockade fram nya muggar och tallrikar. När konserten drog sig mot slutet var kön avklarad och vi kunde pusta ut. Hade jag inte bantat hade jag kunnat vräka i mig vad som helst ur de feta förråden av lax och renkött, men nu nöjde jag mig med en kopp kaffe.

Jag kunde konstatera att det här var ett jobb jag verkligen trivdes med och vi enades om att jag ställer upp nästa sommar också. Som tack fick jag i alla fall ett par skrifter, som Edefors hembygdsförening gett ut och dessa tog jag tacksamt emot. I en av skrifterna berättades det om ett märkligt kulturminne som kalas Engelska kanalen. Ett försök att ordna med malmtransporter långt innan det fanns järnväg genom lappmarken.

På väg tillbaka till bilen stötte vi ihop med Annas gamla isländska kompis G, som kom dit med dotter och dotterdotter. Det blev ett glatt återseende och vi talade om det isländska fotbollslandslagets framgångar i EM. Men vi talade också om den fantastiska upplevelse dottern och hennes man haft under en flygning med Ryan Air.

På det bolaget tvingas ju den stackars personalen springa omkring och sälja lotter och dottern hade köpt en. Och tro det eller ej men de vann en bil! Det hade blivit stor uppståndelse på planet för ingen trodde ju egentligen att något sådant kunde hända på riktigt. Det hade varit en exklusiv bil men de hade nu bytt ut den mot en lite mindre, men fortfarande mycket fin bil. Det kändes som att den vinsten träffade precis rätt människor.

Nu är det sista kvällen i Murjek för denna gång. Vi skall köra söderut i morgon men inte förrän vid tiotiden eftersom Anders har ett jobb att göra först. Det är lugnt för då behöver vi inte börja packa förrän i morgon bitti.

Byxknappens budskap

Knappen på bilden är en fin gammal SJ-knapp. Den har suttit på något klädesplagg, som min svärfar en gång bar, men hamnade i byxlinningen på mina jeans, när jag var här uppe i påskas. Den ursprungliga knappen hade försvunnit av outgrundlig anledning

Sedan dessa har SJ-knappen levt ett farligt liv. Trådarna, som fäst den, har ansträngts till det yttersta och häromdagen gav de upp. Efter en djup inandning orkade de inte längre och knappen for med en smäll ut över golvet.

Detta blev ett budskap till mig; nu måste jag ta tag i det här med vikten. Jag vet ju så innerligt väl HUR jag skall göra. Problemet är ATT göra det. Men nu känns det som att knappen gett mig den rätta motiveringen. Och dessutom – jag skall ju fira dotterns födelsedag på lokal om någon månad. Där är det minst sagt slipstvång så till dess måste jag kunna landa i finkläderna.

Det skall nog gå bra. Sedan två dagar har jag iakttagit sträng diet och motstått svärmors mest frestande kakor, bullar och bakverk.

"Stora" Sjöfallet

Idag kom vi så iväg till Naturumet vid Stora Sjöfallets nationalpark. Två i gänget hade varit lite tveksamma och undrat vad det fanns att se där. Sedan hade de väl insett, att vi skulle passera både Jokkmokk och Porjus på vår väg till fjällvärlden. Där finns det affärer för den som föredrar sådant och vi stannade mycket riktigt till vid båda ställena på uppvägen.

I Jokkmokk blev det gamla apoteket, där man numera kan se konsthantverk och hemslöjd. Jag köpte lotter för att stödja verksamheten men vann inget. I Porjus stannade vi också till och det i en affär som hade allt. Även kaffeservering. Men också hemslöjd och second hand och lite allt möjligt. Kort sagt, en mycket trivsam butik. Anders köpte en lappkniv och jag en bit torkat renkött.

Men efter dessa stopp fanns det inga fler affärer och vi styrde in mot fjällvärlden, som blev större och vildare - och regnigare, ju längre tiden gick. Vägen var bra och trafiken ringa så vi kom fram utan problem. Vanligt folk måste gå de sista trehundra metrarna men har man passagerare i bilen som är rörelsehindrade får man köra ända fram. Här hade vi god nytta av svärmor!

Naturumet är en fantastisk arkitektonisk skapelse, med en fasad som ser ut att vara gjord av träslipers. Inredningen var väldigt snygg och fräsch och det är inte att undra på eftersom stället är nytt. Bara två år gammalt.

Utställningarna visade upp Lapplands natur och lapsk kultur och i ett stort fondfönster kunde man se de sorgliga resterna av det som en gång var det brusande Stora Sjöfallet. Nu sätter man citationstecken runt Stora sedan älvar och sjöar förvandlats till vattenmagasin.

De små vita fälten i mitten är det som återstår av Stora Sjöfallet

Vädret blev bättre och jag tog mig en liten tur ut på de breda, rullstolsanpassade träbryggor som ledde ut bland fjällbjörkar och ripbär. Det är en mäktig natur vi har i Sverige.

Så här såg det ut när det fortfarande var det STORA fallet

När vi sett färdigt for vi vidare en liten bit till en restaurang, som låg bland en massa turiststugor. Där serverades gott kaffe och hemlagade smörgåsar och vi lät oss väl smaka. Vederkvickta styrde vi hemåt men stannade snart vid en skylt, som jag sett på uppvägen. Kapellplats stod det och den visade på en kulle med en minnessten över ett litet kapell, som byggts på platsen redan 1640. Svenskarna skulle tvångskristna de stackars lapparna.

Vi passerade ytterligare en fascinerande plats på hemvägen - kraftverksdammen vid Messaure. Platsen har varit med i en TV-film för några år sedan där man visade hur en hel stad, byggd av Vattenfall efter trettio år var så totalt försvunnen, att inte ens de som bott där säkert kunde avgöra var torget och biografen och egnahemmen legat. Naturen tar tillbaka det människan lånat.

Nu sitter vi hemma, herrarna vid var sin dator och damerna framför TV:n där ett barnprogram med småungar, som dansar, sänds. I morgon hoppas vi på bra väder ty då kan vi åter åka till Laxholmen och se på musikunderhållning. Irländsk folkmusik är utlovad. Tyvärr utan öl....

Fortsatt stiltje

Vi lever vidare här utan alltför mycken möda eller stort besvär. Vädret har blivit lite bättre, med inte fullt så många graders värme som igår. Anna har huvudsakligen ägnat sig åt diverse trädgårdspyssel - räfsat gräsklipp, planterat taklökar och restaurerat några gamla vridna, grånade tallar till en trädgårdsskulptur där svärmor kan hänga upp diverse pynt.

Själv har jag gjort lite smånyttigheter också. Handfatet på toaletten har börjat luta mer och mer framåt och jag tog idag och drag fast konsollen, det hänger på, med några kraftiga tag med skruvmejsel. Det blev bra och vi får nu se hur länge det sitter fast. Jag har också stagat upp ett trädgårdsbord jag byggde för några år sedan.

Tidens tand har gjort bordet lite rangligt så nu drog jag bort spikarna, borrade hål för skruv och drog fast allt ordentligt. På tal om bord så fick vi våfflor idag. Alldeles lagom många för att jag skulle bli lagom mätt.

Bordet blev stadigt och invigdes när vi grillade kvällsmaten, som idag bestod av korv, fläsk och tunnbröd. Gott och mättande. Innan vi åt den hade vi varit uppe vid Kattejaur och badat igen. Där fanns redan en trevlig finsk familj, men när de gett sig av började Anna sin tvekande vandring ut i vattnet.

Hon kom i rätt fort idag och höll med om att vattnet blivit varmare. Hon simmade till och med runt ett tag innan vi klädde oss och for hem igen. När vi satt och tittade på Ernst ikväll nåddes jag av det glädjande beskedet att Nils vän i Dublin varit och hämtat den iPad jag glömde kvar där vid mitt senaste besök. Det känns skönt.

När vi kom hem från badet hade Annas kusin P varit här och lämnat en kasse med Selma Lagerlöfs samlade verk i vackra band. De har tillhört en morbror och moster till Anna och eftersom de dog i fjol håller nu barnen på att ta hand om lösöret. Ingen ville ha dessa böcker - utom en - JAG, som blev själaglad. De har tidigare också lämnat en låda stenkakor vilka jag också gladeligen tar emot.

(Ja, texten blev lite ostrukturerad idag, men kan inte vara på topp jämt)

En mellandag

Dagen har förflutit i lugn och stilla ro. Svärmor försvann in till länslasarettet redan kl 6 i morse för att operera andra ögat mot grå starr. Själv fick jag en lång lugn morgon tills alla övriga vaknat och ätit frukost.

Då gick vi ut och jag målade färdigt garageportarna medan Anna tog hand om att trimma gräskanter och Anders började laga en trasig torkställning. Vi hade tur och färgen hann torka gott och väl innan dagens första regn föll.

Då satt jag nere på stationen för att titta på ett malmtåg, som hade turen att komma samtidigt som jag skulle hämta tidningen. Jag hann hem innan det värsta regnet börjat rasa ner och började nu laga middag. Svärmor hade ställt fram kåldolmar och jag hade åtagit mig att göra sås, värma och koka potatis. Svärmor kom hem lagom tills maten var klar.

Vädret blev nu åter bättre och sedan vi vilat middag tog vi oss samman och for upp till Kattejaur för att bada. Även Kicki följde med. Tyvärr var det fler människor där så Anna gick inte i vattnet. Hon tycker det är pinsamt att stå i en halvtimme och tveka när folk ser på. Jag badade dock ända tills det började regna även här.

Sist idag tände jag åter en eld i cementröret och vi grillade kotletter till kvällsmat. Det vart inte TV ikväll ty Kicki kom hit och vi sitter och pratar runt köksbordet och har det mycket trevligt.

En målande beskrivning

Idag har vi så åter gjort lite nytta för oss. Garaget, som vi målade sommaren 2002 behöver målas om och framför allt dörrarna. Vi nöjer oss med dessa i år. Det var en stor bedrift jag gjorde då, för 14 år sedan, när vi först målade. Garaget hade varit i behov av ny färg varje år sedan far i huset dog 1989 och varje sommarsemesters sista dag konstaterade Anna och brodern "att man borde måla garaget".

"Man" kom aldrig och garaget förblev omålat tills det äntligen dök upp en "Man" för vilken tanke och handling är ett. Den sommaren skrapade och putsade och målade vi dörrar, väggar och fönster och arbetet gick som en dans. Folk från byn kom och tittade och pratade och det hela var riktigt trevligt. Idag kom det en besökande. En man i gammal skäggstubb, fårat ansikte, finsk brytning och en ljummen öl i näven. Han kände genast lukten av arbete och avlägsnade sig snabbt.

För Anna och mig gick jobbet bra. Vi grundmålade de delar som blivit trärena när vi högtryckssprutade dörrarna för några dagar sedan. Det mesta av färgen satt dock kvar så vi kunde stryka stora delar direkt. Det vara bara masonitytorna högst upp, som behövde grundas.

Anna var stressad av jobbet och orolig att inte hinna med så redan vid nio stod hon där med pensel i hand. Jag, med mina stora yrkeserfarenhet, var inte orolig och naturligtvis hade jag rätt. I höjd med elvakaffet var allt klart och vi kunde nu ta en lugn och slö eftermiddag.

Fram mot eftermiddagen kom det ett litet regn och efter det tände vi en eld och grillade de marinerade karrékotletter jag köpte för att slippa betala parkeringsavgift i Liljeholmens garage. Nu hade även Kicki och broder Anders anslutit och vi fick en god kvällsmat innan Kicki gick hem och vi övriga flockades kring Allsången på Skansen. Idag var det lite extra spännande för vi ville se om lillasysters kompis Åsa med man skulle synas. De satt i publiken och kanske såg jag dem. Vem vet...

Tillbaka

Idag åker vi sakta men säkert söderut. Klockan är redan halv nio på kvällen och vi har bara hunnit till Svappavaara. Det är 23 mil kvar men det blir inte mörkt ännu på några veckor så det är ingen fara. Kanske kommer det mer text om vi inte är hemma för sent. 
Vi var hemma vid halv tolv men inget dramatiskt hände så jag ids inte skriva mer ikväll. Vi hörs i morgon!

På resande fot

Idag har vi farit till faster B i Björkliden. På vägar, som stundtals var rent gräsligt grusiga på grund av vägarbete kom vi fram vid halvtvåtiden. 

Vi möttes av en läcker köttsoppa och har sedan ägnat dagen åt trivsamt umgänge med B, som är en mycket ämabel människa. Hon har också ett fantastiskt hus. Från köksbordet ser man rakt bort mot Lapporten. Ingen dålig utsikt. 

Hon har ett stort intresse för blommor och tog oss med ut på myren bakom huset där hon visade rara örter - Brudsporre och Gullbräcka bl.a. 

Anna och jag tog också en kort promenad genom byn där vi passerade det gamla stationshuset. Ett litet persontåg stod avställt på ett sidospår. 

Så mycket mer har inte hänt idag. 

Ingen lök på laxen

Vi har haft en slö dag idag. Jag kunde sitta uppe vid köksbordet i drygt två timmar i morse innan resten av huset staplade upp och serverade mig frukost. Fast det blev nog mer en brunch. En läcker sådan bestående av stekta bitar blodpalt med lingon. Mums.

Dagens begivenhet var det traditionella besöket på Laxholmen, en urgammal fångstplats för lax, som nu, när Vattenfall reglerat älven kommit att bli en trivsam lite hembygdsgård. Den drivs av ideella krafter som serverar laxsmörgåsar och kaffe. Idag under ledning av en tant, som nog gjort detta i hundra år och säkert ansåg sig veta hur det skall göras. Jag insåg väldigt snabbt hur det inte skall göras. Hon arbetade så i ultrarapid att man fick titta länge för att se om hon överhuvud taget rörde sig.

Nåväl. Vi fick vårt kaffe och våra mackor och de var goda även om det inte fanns någon lök på. Bara dill och citron, men det är också gott. På lördagar är det alltid musikunderhållning om somrarna och idag var det två glada gossar från Morjärv, som kallade sig Ortens Patrask. De var duktiga musiker och sjöng mestadels svängiga och roliga låtar. Och ibland någon liten smörig ballad men det får man dras med.

När de var klara for vi hem och åt middag varefter jag såg fram mot en lugn kväll med släktforskande framför datorn. Anna ville annat. Hon ville dra ut mig på skogspromenad på cykelstigen. En väg som är bra på vintern men bemängd med mygg sommartid. Det var argument som inte bet och snart fann jag mig gående, viftandes med en björkruska. Fast det var inte så farligt med mygg och minst var det inne i skogen.

Vi kom åter helskinnade och jag tog genast en kall dusch. Skönt i den hemska värme på nära nog 28 grader, som vi haft idag. Och nu sitter vi och väntar på att klockan skall bli åtta så vi kan se Rickard Olsson i ettan. I Fyran går dock något kryssprogram, som vänder sig till långtidsarbetslösa och förståndshandikappade och det finns risk att svärmor hellre ser det... Vi får se hur det blir... Det BLEV Rickard Olsson!!

Rent ut sagt

Idag har vi ägnat oss åt rengöring. Fast först for vi ner till Vuollerim där svärmor skulle in och kolla, att det inte fanns något dolt fel på öronen inför ett förestående besök hos en riktig öronläkare. Efter tusende "Va!" har hon har börjat komma till insikt om att hon hör illa. Vi kompletterade också matförrådet inför resan upp till Björkliden till helgen.

Nymålat 2002

Men sedan, när vi åter var hemma, började vi rengöra. Först de stora garagedörrarna, som vi målade första sommaren jag var här uppe. De har delvis blivit svartmögliga och detta spolade vi bort med vår högtrycksspruta som vi tagit med för detta ändamål. Vi passade också på att testa den lilla elektriska gräsklippare vi köpte igår och den gick klanderfritt. Tyst och lätt.

Efter en god lunch på leverbiff, fortsatte vi med bilen. Vi tömde den på allt löst. Dammsög, putsade, skumtvättade och borstade. Därefter blev det utsidan där vi handtvättade med svamp för första gången på länge. Det är betydligt bekvämare med tvättomaten hemma i Solna. Till slut var dock bilen skinande ren och allt löst, som inte slängts, tillbakaplockat.

Då gick jag in och duschade kallt. Vi ville inte åka till vår badsjö på de grusiga dammiga vägarna när bilen nu var ren. Sedan satte jag mig att titta på Ernst i TV4-play. Ett lika hopplöst företag som vanligt med all jäkla reklam man måste genomlida.

Idag för fem år sedan satt Anna och jag på en trottoarservering i Canterbury där de hade wi-fi och plötsligt var det någon som skrev på Facebook att "nu har även Norge fått känna på vad terrorism är." Nyheten var så ogripbar att det dröjde innan man kunde ta till sig den. Jag har sedan dess hoppats att Breivik en tung dag i framtiden plötsligt skall komma till insikt om vad det var han egentligen gjorde. DÅ först får han sitt riktiga straff.

Årets surströmmingspartaj

Idag var det så dags för den årliga surströmmingsfest, som brukar avnjutas till Kickis födelsedag. Skillnaden i år var att vi fick köra 18 mil för att komma fram till bordet. Men vad är avstånd i Norrland? Platt intet. Resan gick också bra och jag fick en lång paus i Boden där damerna skulle in på Dollar$tore och handla presenter inför helgens resa upp till  Björkliden/Svappavaara. Jag handlade också, men mina inköp var klara på fem minuter och sedan kunde jag i lugn och ro sitta och lyssna på Edward Bloms sommarprogram.

När vi kom fram möttes vi, inte bara av Kicki utan även hennes höggravida dotter, som bor där med sin pojkvän. Jonny och Kicki har köpte en tomt med havsutsikt av gossen och därför kommer vi nog att få resa dit fler gånger om vi vill umgås med dem. Och det vill vi.

Deras fritidshus har rests fort och är nu under tak, men vis av erfarenhet vet jag ju, att det är nu själva jobbet börjar. Det vet Jonny också. Han pustade ut när vi besökte bygget och följde gärna med tillbaka till dotterns och mågens hus där ett stort bord börjat dukas upp på gräsmattan.

Vi blev sammanlagt tio till bords och det var ett fascinerande sällskap. Mågens bror var med. En vildvuxen gosse som talade precis som pistvakterna i deras mer exalterade stunder. Dessutom var han väldigt rolig. Fast det hade behövts en textremsa för att förstå alla detaljer.

Även mågens far var med och han fyllde 65 år idag kröp det fram. Fast det var med nöd och näppe. I vintras hade han kört ut med scootern på isen och den hade gått igenom och själv hade han hamnat i en isvak där han legat och plaskat i 40 minuter. "Jag talade med både han där uppe och han där nere, när jag låg där" berättade han, "men ingen ville ha mig än, så jag fick försöka ta mig därifrån på egen hand".

Han hade till slut insett att om han tog sig till den iskant där han gått ner så borde den vara starkast och där hade han till sist lyckats kravla sig upp. Då hade någon - och han visste fortfarande inte vem - uppmärksammat vad som hänt och beställt räddningshelikopter. Den kom fram samtidigt som han kom upp och han minns bara att polisen, som var med hade frågat om han druckit.

Han hade haft en kroppstemperatur på 28 grader när han kom till sjukhus men de hade fått liv i gubben och nu var han helt återställd, så när som på några domningar i fingertopparna, som kom då och då. Spännande historia och en rent osannolik tur att han överlevde. Alla scooterförare har inte haft den turen.

Sedan vi ätit oss mätta på surströmming och efterrätt med glass och jordgubbar tackade vi så småningom för oss och fortsatte ner till Piteå, där Anna hittat en elektrisk gräsklippare på Blocket. En mycket nätt och fin liten sak, som dessutom visade sig fungera, trots ett mycket lågt pris, så den köpte svärmor. Visserligen har svågern länge talat om att köpa en gräsklippare åt henne, men,som så ofta, har detta stannat vid prat. 

Återresan hem vart lite jobbig för solen, som höll på att gå ner hela tiden, lyste oss oftast rakt i ansiktet och gjorde att jag blev så bländad att jag inte såg något alls långa stunder. Det blev till att krypköra. Men nu är vi framme och har ätit kvällsmat och skall strax gå till sängs. Nöjda och mätta och belåtna med en fin dag.