Ett fint avslut

Idag fick så Lisa återvända till sina fäder när vi sänkte hennes urna i familjegraven. Där vilar redan fader Martin, moder Beda och syskonen Rut och Olle. Begravningsceremonin var ju klar sedan länge och nu var det bara själva avslutet som återstod. Att vi valt just den första juli var ju för att Lisa skulle fyllt 94 år idag.

Vädret var regnigt och bedrövligt under förmiddagen men lagom till klockan två hade det, om inte direkt klarnat upp, så dock blivit några sprickor i molntäcket och inte en droppe föll på oss där vi stod och väntade på att allt skulle börja. På vägen dit hade vi funderat på vem som skulle få hedersuppdraget att sänka ner urnan i graven och vi valde enhälligt ut den yngsta i vår generation, Martina. Det kändes som att hon är den som ligger längst ifrån den passiva delen i denna ceremoni och att vi andra kan ha den lite väl nära...

Martina löste sin uppgift med glans och sedan vi tagit ett allra sista farväl for vi iväg hem till hennes fädernegård, dör gudsonen nu, till alla lycka, residerar. Han har lagt ner ett fantastiskt arbete på att renovera boningshuset, som nu, inom sitt gamla skal, rymmer en luftig, ljus och modern bostad.

Vi fick lätt plats och kunde snabbt kasta oss över kaffe med smörgås och tårta och sedan utbröt ett hejdundrande kackel där alla försökte överrösta varann i sina berättelser om gamla goda tider. Alla har vi ju så starka band till den gamla gården. Speciellt jag!

Efter några timmar hade vi gått över de viktigaste minnena och det kändes som att det var dags att fara hemåt. Kusin D hade ju ett icke föraktligt antal mil hem ikväll. Även vi närmast belägna drog oss hem igen och nu sitter vi och summerar intrycken till ljuden av hetsiga sportkommentatorer inför matchen Wales Belgien. Mätta och belåtna efter ännu en av systers delikata supéer