I dödsskuggans dal

Att sänka en gravurna i jorden låter kanske inte som någon direkt lustfylld upplevelse, men ändå ser jag fram mot denna ceremoni, som är skälet till att jag idag reste ner till Västsverige. I morgon skall vi samlas och föra askan av moster Lisa till familjegraven i Remmene kyrka, den grav, som jag önskat att få avsluta mina dagar i. Jag kommer att träffa mina trevliga syskon och kusiner och det gläder mig.

Mitt tåg gick vid halv nio, nästan. Ett signalfel försenade som vanligt tåget, men denna gång bara tio minuter. När jag sedan anlöpte Herrljunga stod lillasyster E troget vid stationen och väntade på mig. Efter att ha kört henne till jobbet tog jag bilen tillbaka till centralorten. E hade lagt en kasse med kaffe och smörgås i baksätet men jag kompletterade detta med lite ytterligare godsaker och for sedan iväg till den gamla kära släktgården i Remmene.

Genast vid framkomsten såg jag vilket arbete nye ägaren, gudsonen, lagt ner på hus och trädgård. En häck, som klippts ner till en nivå, som gamla moster bara kunde drömma om, gräsmattor som låg där likt golfgreener och framför allt – Jerrys sten hade kommit fram sedan hagtornsbusken tuktats till angenäm storlek och form.

På den stenen stod hunden alltid och ylade när kyrkklockorna ringde. En sällsynt klok hund. Stenen kan anas under snön på denna gamla bild.

Jag finner en outsäglig ro och frid vid att sitta och se ut över slätten till samma utsikt som mor och morfar haft i sin barndom och det var också så jag tillbringade eftermiddagen. Inte på minsta vis långtråkigt, men ändå förgyllt av diverse djupdykningar i den medförda ICA-klassen.

Enda smolket i glädjebägaren var temperaturen. Jag brukar inte frysa och jag hade inte tagit med vinterkläder. Dock svepte en isande kall vind över gården och jag fick till slut leta upp den tröja jag slängt ner i sista stund och knyta den som en schalett runt huvudet. Bättre mösslös än rådlös tänkte jag, ty det arrangemanget fungerade perfekt. Dessutom var det ju ingen där, som kunde se mig.

Efter några timmar av stilla meditativ vistelse i den stol gudsonen så förtjänstfullt ställt fram var det dags att dra sig iväg till syster E och köra hem henne från jobbet. Båda var vi nöjda med vår dag och ännu bättre blev det sedan hon ställt fram en god och synnerligen ovegetarisk måltid. Nedsköljd med ett glas gott vin. Eller var det kanske två ...