Styrelsemötet, och framför allt maten, gick jättebra. Men nu är jag mätt och trött och skriver mer i morgon.
Och - nu är det fredag morgon och jag kan, utsövd och fräsch, sätta mig att beskriva gårdagen. Den började ute vid stugan. Jag hade ju lite saker ytterligare att handla inför kvällen och när jag ändå tog ut bilen så kunde den gärna få sig en lite rejälare tur. Och inget är väl härligare än en tur ut till stugan.
Det visade sig dock, att det redan vid halv nio var lite väl varmt för att sitta i favorithörnet på verandan. Men - likt Gabrielssons katt - har jag två favoritplatser så jag tog den andra, den ute på bryggan vid runda, vita bordet... Där satt jag i svalkan i en timme och såg fåglar pila ut och in ur sina bon samt vår vän räven, komma gående nere på vägen. Han vände dock när han fick syn på mig...
Vid middagstid vände jag då åter hemåt, via ICA och systembolaget. Jag hade ju tänkt ha ett danskt smörrebröd till förrätt och då skall man naturligtvis ha en Gammeldansk därtill. Väl hemma började jag med att plocka undan allt löst i kök och vardagsrum. Detta ligger nu i gästrummet. Sedan dammsög jag. Sedan satte jag mig att släktforska, ty det var ännu för tidigt att börja med maten. Med anledning av mitt yDNA-test inser jag att jag måste börja rota mer i släkten på fars sida. Jag skall därför börja nysta upp alla ättlingar till äldste kände förfadern i rakt nedstigande led, Erik Eriksson, död 1735. Men mer därom en annan gång.
Till slut vart det dags att börja vid köksbänken. Fast först hade jag dukat med allt vad huset förmår. Sådant är roligt att göra ibland. Sedan gjorde jag de danska smörrebröden, som denna gång bestod av rostbiff med hemlagad remouladsås och rostad lök. Därefter sköljde jag och borstade de färska potatisarna samt gjorde en kall löjromssås till laxen. Den skulle bakas på saltbädd i ugn. Sedan gjorde jag inget mer. Desserten, tiramisu, blev ju klar redan igår kväll. Den tog jag ut och pudrade med kakao alldeles innan gästerna kom.
Dessa dök upp vid sextiden och efter en timmes möte satte vi oss till bords. Det märktes, i tal och åtbörder, att min satsning på att höja den kulinariska ribban, hade gått hem och gubbarna lät sig mycket väl smaka. Anna vågade sig inte hem så länge de var här utan hade en träff med en gammal kollega. Hon höll sig sedan underrättad om hur långt vi hunnit via sms, innan hon kom hem, lagom tills sista gubben gått vid niotiden.
No comments:
Post a Comment