Tuesday, February 24, 2009

Bröllopshysteri

Har under dagen råkat passera en påslagen TV-apparat några gånger och fullkomligt dränkts i orgier av royalistisk yra - bara för att Vickan ska sta och gifta sig. Skrivet på det sättet låter det hela rent huvudlöst, men kanske kan en sådan här sak ändå vara något som lyfter upp folk och nationer ur det bottenlösa träsk där ekonomin nu sakta drar oss ned i djupet.

Ytligheter, hur fjolliga de än månde vara, kan ha en rent förunderlig kraft på människors välbefinnande. Så har t.ex. det lilla landet Botswana fått ett lyft av att en skotte skrivit bästsäljande böcker om en kvinnlig privatdetektiv i landet. Botswana var tidigare känt som AIDS-sjukans hemvist på jorden och det gjorde ju inte folk glada. McCall-Smiths böcker däremot - de har skapat hopp och framtidtro hos botswanierna.

Fast - för att återgå till ämnet - så tycker nog jag, rent personligen, att det är en betydligt viktigare och större händelse att min favoritniece skall träda inför altaret nu i vår.

Monday, February 23, 2009

Åter i selen

Tillbaka igen efter ett långt och uppfriskande februarilov och första dagen försätts jag åter i planeringskonferens inför nästa års schemaläggning. Det är ju hur roligt som helst, men det finns en baksida också. Den handlar om miljonbesparingar i skolans värld och om kolleger som inte längre kan beredas plats i katedern.

Min lilla kommun har det knackigt. Man har ju gubevars byggt nytt fint kommunhus och någonstans skall pengarna tas. Min förrförre rektor sa alltid till mig i dessa lägen att "du skall bejaka de mörka sidorna inom dig" men nu hjälper inte ens det. Det måste ju i alla fall finnas NÅGRA lärare kvar för att bedriva verksamhet. Om vi sedan kan förmå våra elever att lyfta från den bottenplacering i betygsmedelvärde, som vi håller bland kommuner i landet? Ja, det är en helt annan fråga.

Thursday, February 19, 2009

SK 563

Så är jag då åter hemma i fosterlandet. SK 563 förde mig lugnt och säkert, i flödande solsken, högt över molnen tillbaka till Arlanda under eftermiddagen. Jag vet ju att det finns radar och satellitnavigering och en massa andra sätt att hitta, men tycker ändå¨det är lite imponerande var gång planet dyker ner genom molnen och kommer rakt på det flygfält det är ämnat att hamna på.


Och det är roligt att komma hem och packa upp presenterna och finna att de blir väl mottagna. Nu genljuder lägenheten av irländsk tinpipe ackompanjerad av keltisk badhrontrumma medan dottern sörplar te ur en mugg med det egna namnet på. Ett namn som hon aldrig hittat på ett förtryckt föremål här hemma i Sverige.

Själv sitter jag och kollar flygpriser till San Fransisco och priset på tågbiljetter över Klippiga Bergen...

Wednesday, February 18, 2009

På väg hem igen

Just inkommen på mitt hotellrum i Dublin är det så dags att summera intrycken från min lilla kortsemester på Irland. Jag bor på tredje våning med utsikt mot Dublin Airport rakt fram och ett stort blågult IKEA-varuhus till vänster. Till höger ett nybygge som illustrerar det faktum att Irland under det senaste decenniet varit den starkast växande ekonomin i Europa.

Under de dagar jag varit här har just detta varit lite svårt att förstå. Stadsbilden präglas av smuts, förslitning och tristess. Att Irlands BNP-ökning legat flera procentenheter över EU-genomsnittet under en rad år syns verkligen inte. Min egen personliga reflektion kring detta är att ekonomisk utveckling följts av sund skepsis inför förändringar.


När Sverige befann sig i samma situation under femtio-sextiotalet manifesterade man detta genom att riva allt gammalt för att därefter asfaltera eller bygga kontorskomplx i glas och betong. Här har man inte berett plats för bilismen utan den får vackert finna sig i de utrymmen som en gång tilldelades häst och vagn. Det leder till trafikkaos under rusning, men på något sätt känns det som att bilköer är något vi har även i Sverige.

Och hur ofta hör man inte folk sucka över att allt det gamla, traditionsbundna revs i stället för att restaureras. Städer som Eksjö och Alingsås hyllas som de verkligt framsynta för att de inte lät sig dras med i rivningsraseriet. Jag misstänker att irländarna snart kommer att se om sina gamla byggnader. Putsa upp dem, reparera och sedan slå sig för bröstet och säga: Se så fint vi har det här!

Alltnog. N och jag inledde dagen med taxi mot centrum. Taxi är klart överkomligt här och vi gick en runda i saluhallen bland alla läckert uppstaplade ostron, korvar, komagar och bläckfiskar. Tågresan upp mot Dublin gick fort och väl där kände jag mig inte alls lika främmande som för tre dagar sedan.


Med van hand knappade jag in uppgifterna som krävdes för att få fram spårvagnsbiljetten. Med lika van hand slängde jag in rätt antal mynt i rätt fack på rätt buss och det var bara att svälja förtreten, att ha gått av en hållplats för tidigt, när allt annat gått så bra. Men, va fasen, Gud har gett oss fötter till att gå med och snart kunde jag ta mitt rum i besittning.

Här sitter jag nu och börjar så smått titta på en resa till San Fransisco. Med tåg över klippiga bergen mot Denver, Colorado för att besöka tjocka släkten...

Tuesday, February 17, 2009

Mutton Lane

Jag höll så när på att glömma! Vi kunde ju inte gärna ta öl till lunchen, när vi nu var ute och körde bil. När densamma väl var återlämnad avrundade vi därför dagen med ett besök på stans äldsta pub - Mutton Lane och lät oss avnjuta ännu en Guinnees, eller två, i dess absolut genuinaste miljö. Den gjorde inte ont.

Utefter sydkusten

Det bästa sättet att lära sig något om ett nytt land är att dra sig ut på landsbygden. Tycker jag. Och därför hyrde vi idag en liten bil och drog oss från Cork ner mot de sydligaste delarna av landet, där Atlanten slår sin vågor mot stränderna.

Vi började med att traska ner mot centrum där vi tog bussen ut till flygplatsen. Det enda ställe där det finns hyrbilar. Centrum av Cork ligger i en sänka mellan Cork and Kerry mountains, bergen som nämns i första versen av den klassiska pubsången Whiskey in the Jar.


Jag hade gruvat mig för att köra i vänstertrafik men det var inte nog med det. Både ratten och växelspaken satt ju på fel sida. Att ta sig fram var inte så farligt, inte ens rondellerna var särskilt farliga, men otaliga gånger for jag med högerhanden mot dörrhandtaget i fåfänga försök att växla.

Vi styrde genast söderut och på vägar som blev smalare och krokigare ju mer vi körde kom vi till den lilla staden Kinsale. Där såg vi den första skymten av Atlanten, som tränger sig in mot stan i en lång smal vik. Vi tittade till på ett gammalt fort, som inte var kostnadsfritt, så vi nöjde oss med en yttre besiktning. Staden låg dock mycket vackert och liknade ett 1000-bitarspussel.

Vi märkte som sagt väldigt fort att vägarna är små och smala på Irland. Gator som inte ens skulle fått vara enkelriktade i Sverige var helt öppna för bilar i båda riktningar och man fick se sig om efter mötesplatser hela tiden. Bilden här bredvid visar en normal gatstump i Kinsale när vi letade oss vidare söderut.

Längst ut på sydkusten sträcker sig en udde ut i Atlanten men den var avstängd eftersom den annekterats av en golfklubb. Utsikten var ändock majestätisk och vi tog god tid på oss där. Där låg flera gamla ruiner av torn och kastaler, som någon gång för länge sedan måste ha utgjort delar av ett försvarssystem mot engelsmän och allsköns annat otyg.

Vid parkeringen fanns ett minnesmärke över Lusitania, passagerarbåten som i maj 1915 torpederades av en tysk ubåt i vattnen här utanför, varvid 1198 personer följde fartyget i djupet. Någon hade också satt upp en madonnabild i en nisch så som brukligt är i katolska länder.


På väg från Old Head, som den sydligaste udden kallas kom vi till en sandstrand vid Garrylucas där vi möttes av en overklig scen. Otaliga fanatiker i våtdräkt stod ute i vattnet med surfingbrädor i högsta hugg och väntade på dyningarna skulle bryta i stora vågor. Jag tyckte de såg lite valhänta och nybörjaraktiga ut, men N menade att den som står här ute i vattnet i februari nog inte är alltför oerfaren.

Dagen hade nu hunnit så långt att det var dags att söka upp ett näringsställe och några vägkorsningar längre bort fann vi en liten typisk irländsk by med en typisk irländsk pub, som serverade en typisk irländsk middag. Men mera därom i marsipansåsbloggen. Efter denna måltid lägrade sig en viss dåsighet över oss och vi drog oss tillbaka mot hemmets sköna vrå. Nöjda och belåtna med en heldag ute på landsbygden i södra Irland

Monday, February 16, 2009

På väg till Cork

Jag klarade det! Jag lyckades hitta rätt busslinje, lösa biljett, byta på rätt plats, hoppa på spårvagn och slutligen traska in på Heuston järnvägsstation, där mina förhandsbokade biljetter väntade på mig.

Det kan tyckas vara enkla vardagssysslor, men jag känner så väl igen min mor i mig själv i dessa situationer. Att lösa färdbiljett på buss på rätt sätt var ett sort företag för henne.

Irland är tvåspråkigt. Det var en överraskning för mig,. Visst kände jag till att det finns ett språk som heter iriska, men jag trodde det var ett utdöende tungomål som bara talades av gamla byoriginal i det mest avlägsna delarna av gröna ön.

Icke så. Sedan juni 2005 är iriska EU:s tjugoförsta officiella språk och detta har lett till en kraftig renässans för språket. Alla gatuskyltar och andra officiella texter är tvåspråkiga. På tåget lästes alla högtalarupprop på både engelska och iriska. Jag som trodde det skulle till en enorm tur att bara få höra det.

Jag kom att hamna i samspråk med en ung kvinna på tåget och vi halkade tämligen genast in på de keltiska språken och hon visade sig synnerligen välunderrättad. Hon gick sista året på gymnasiet och berättade att iriska var hennes modersmål och att alla barn i Irland läser språket i skolan nu.

Hon läste upp hela "Fader vår" på iriska och jag kontrade med inledningsraderna ur samma bön på det utdöda språket östgotiska, så som det skrivs i Silverbibeln. Så det var i sanning en vitter tågresa.


Tåget ja. Det skilde sig en del från vad jag är van vid i Sverige. Plattformen var inhägnad av ett järnsmitt galler och ingen kommer in där förrän det är dags att borda tåget. Väl inne upptäckte jag att mitt namn lyste på en liten display ovanför min plats.


Landskapet vi gled förbi påminde mycket om Danmarks bortsett från att det inte fanns några uppenbara sädesfält. Allt var öppet, men det verkade bara vara betesmark. Små och stora gräytor i ett flackt landskap, omgärdade av buskar och träd. Jag hörde en gång i ett radioprogram att dessa häckar är ett sätt för bönderna att förhindra vinderosion i det öppna landskapet. Utan häckarna riskerar jorden att blåsa bort.

Och så mycket oxfilé och lammstek som Irland exporterar till oss så krävs det naturligtvis betesmarker.

Sunday, February 15, 2009

Lyckligen nedkommen

"Nyss utklämd ur Simplontunneln, utbreder jag mig nu över den lombardiska slätten".

Så lär den legendariske lundaöverliggaren Sam Ask ha telegraferat till studentkamraterna hemma i Lundagård en gång för länge sedan. Med en lätt travesti på dessa rader kan jag nu meddela att jag nyss utklämts ur en Boeing 707 för att sakta utbreda mig över industriområdet Ballymun i Dublins norra förorter, alldeles intill flygfältet.

Flygresan gick förträffligt även om sikten mot markplanet var helt dold av moln under större delen av vägen. Det var bara molnfritt i tio minuter någonstans över Sverige och pinsamt nog kunde jag inte identifiera var.

Jag hade i förväg oroat mig något över hur jag skulle hitta den hotellskyttel, som skulle föra mig kostnadsfritt mellan Dublin Airport och Days Hotell. "Kostnadsfritt" klingar alltid vackert i mina öron. Det visade sig inte vara något problem.

Skyttlarna var väl skyltade och en taxi från mitt hotell svängde in precis när jag kom fram till parkeringen. Jag hoppade in på högersidan av bilen och insåg, när bilen svängde ut i vänster körfält, att det nog inte är någon slump att ordet Höger är synonymt med ordet Rätt i de flesta språk. Höger känns rätt i trafiksammanhang.

Efter ett tag upptäckte jag att föraren satt och skrev SMS under färden. Strax efteråt upptäckte jag att han inte ens hade någon ratt. Bilen var ju högerstyrd! Jag insåg att jag skulle vara oduglig som vittne i vilket som helst sammanhang.

Nu sitter jag till slut väl förankrad i ett enkelt men mycket snyggt och välstädat hotellrum och har precis upptäckt att det finns vattenkokare och kaffepulver på rummet. Kostnadsfritt!

Wednesday, February 11, 2009

Resfeber

Så skall man då ut på vift igen. En av fördelarna med att ha sina barn utspridda över världen är att man får naturliga resmål. Denna gång är det den förstfödde, som skall lyckliggöras av ett faderligt besök i dagarna tre. Gossen bor på Irland (eller heter det i?) och dit har jag alltid haft en önskan om att få resa.

Det blir flyg från Arlanda till Dublin där jag börjar med att övernatta på ett hotell nära flygplatsen. Jag tyckte först det lät lite dyrt med 59 euro, men när sonen förslog att jag kunde tälta i stället, så gjorde jag slag i saken och bokade rum.

På måndagen tar jag så tåget ner till Cork och biljetten är givetvis redan inköpt - på internet. Jag har t.o.m. valt ut min sittplats på en skiss över tågvagnarna. Hoppeligen blir det en fin resa genom den gröna ön.

Jag har frågat gossen om det finns någon pub där han bor och han har försäkrat att jag därvidlag inte behöver hysa den allra som minsta oro. Saken skall hur som helst kollas upp den första kvällen.


Sedan har jag tänkt mig en resa med hyrbil ner till sydkusten. Har kollat in landskapet i Google Earth och det verkar vara vilt nog för min smak. Ska bli härligt att titta ut över branta, sönderskurna kustklippor mot en rytande Atlant. Bara det nu inte blir för besvärligt att ta sig igenom rondellerna i vänstertrafik...

På tredje dagen far jag upp mot Dublin igen. Med iarnròd, som Irlands järnvägar heter på iriska. Järn är ett av de äldsta låneorden i svenskan och det kommer från - just det - keltiska.

Det ska bli hiskeligt roligt att åka iväg och jag känner redan nu hur resfebern rister genom kroppen. Bara nu inte influensafebern hinner före.

Monday, February 09, 2009

Surdimma

Något snille i någon av TV:s morgonsoffor myntade i helgen uttrycket surdimma om vädret och det tycker jag var välfunnet. Det har varit surdimma med noll i sikt på mornarna denna helg och när dimman väl lättat kunde den lika gärna låtit bli för staden under den var grå och trist intill leda. Skönt att det finns TV sådana dagar, fast den inte heller ger särskilt mycket tröst.

Många av de mest lättsmälta kanalerna, TV3, TV 5, MTV o.dyl. verkar vända sig till förståndshandikappade eller långtidsarbetslösa, som saken så väl formulerades i Hipp Hipp för ett par år sedan. Nu i helgen gladdes vi åt Etapp 1 i schlager-SM och frågan är väl vilken av ovanstående kategorier den närmast vänder sig till. Fast det är ju ändå Public Service så vi lät oss roas.

Sedan bjöds vi något så ovanligt som en kvalitetsprodukt i ettan i sena lördagsnatten, då det normalt brukar serveras standardstöpta amerikanska actionfilmer. En fin historia av Philip Roth med Anthony Hopkins och Nicole Kidman, känd från Rånnums gästgiveri, borgade för en tänkvärd och fängslande filmupplevelse. Filmen hette ”The Human Stain”.

Sunday, February 01, 2009

Gott hopp om mågen

En yngling har sedan ett år cirklat runt bonusdottern i allt trängre och trängre cirklar och banne mig om det inte är något p G nu som det heter. Bäst att ladda hagelbössan utifall barnet självt inte har förstånd på att kväsa den efterhängsne.

Dock har jag upptäckt ett antal förmildrande omständigheter, vilka sammantagna kan få mig att säkra bössan och ställa in den i skåpet igen. Han har nämligen tillgång till bil med dragkrok och han verkar kunna uppskatta lyckan i att åka ångloksdrivna tåg. De definitiva genombrottet nådde han dock igår kväll när vi, mätta på allsköns simpel lördagsunderhållning i form av körslag och danstävlingar genomletade våra hårddiskar efter någon bra film.

Döm om min förvåning, och outsägliga glädje, då det visade sig att gossen hade en mapp med 5 (FEM!!) Åsa-Nisse filmer! De två första hade jag redan sett men den tredje var ny för oss båda och vi kopplade upp datorn mot TV-skärmen. Vi fick sedan en stunds högklassig cineastisk upplevelse som täckte det mesta:

Sång (av Bösta Snoddas Nordgren och Bertil Boo),
Action (biljakt medd T-ford och sidvagnsmotorcykel inblandade),
Slagsmål (Mellan Nisse och ett par riktigt läskiga tavelskojare från Stockholm)
Blixt och dunder (Fyrverkerier som exploderar inomhus, antända av cigarr)
och - sist men inte minst
Ljuv romantik (mellan lanthandlarn och lilla söta sommargästfröken från staden)

Filmens titel för den som själv vill dela min upplevelse?
Jo - Åsa Nisse på nya äventyr.